BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
Det där är utgångspunkten för pakistansk-amerikanske dramatikern Ayad Akhtars kammarspel ”Onåd” som på Stadsteatern regisseras av Dritëro Kasapi. I en lägenhet på Manhattan, en sådan där rika människor bor, smakfullt beige och krämfärgad, detaljrikt realistiskt framställd i Lars Östberghs scenografi. Där lever en Emily, konstnär och helvit och liberal och engagerad i den muslimska bildens minimalistiska traditioner. Och så hennes man Amir, stjärnadvokat med lysande karriär framför sig, bara det att han inte är den indiske man ha utgett sig för att vara utan muslim från Pakistan. Eller, är man fortfarande muslim om man förkastat allt som religionen står för?
”Onåd” vill diskutera viktiga frågor och alldeles i inledningen tyngs dramat av en överförklarande, klunsig dialog där alla dess grundförutsättningar måste säga högt. Ok, han brottas med sitt muslimska arv och sitt nuvarande liv som modern amerikan, ok hon exotiserar både honom och den kultur han kommer ifrån, förminskar honom med sin aningslösa välvilja.
Allt behöver inte målas på näsan och i ett drama som detta där all spänning finns i tätheten i replikskiftena så blir det lite stelt och stumt när orden inte bär på någon undertext.
Men, det tar sig. När paret får besök av en konstcurator som kan göra Emily till en stjärna, den judiske Isaac och hans fru som även arbetar på Amirs advokatbyrå, den afroamerikanska Jory, vrids värmen upp och landar steg för steg i en sjudande kittel av tappade fasader, primala rasistiska reaktioner, hudlösa identitetskriser.
Mycket sprit, snabba replikskiften, utstuderade elakheter varvade med artiga upphämtningar. Och ja, epiteten är viktiga. För vad Akhtar gör är att inom det borgerliga kammarspelets premisser utforska hur människors kulturella identiteter spelar roll.
Att vara jude, att vara svart, att vara muslim, att vara vit och därmed norm, påverkar varje steg vi tar, varje relation, varje beslut, trots att vi inte vill det, trots att vi förnekar det.
”Onåd” handlar främst om vad som händer när den där illusionen om att vi alla är lika utsätts för så mycket tryck att den krackelerar och går sönder, den vill fånga själva det ögonblicket när det sker.
Och det gör den väl, också i denna uppsättning där en kvartett lysande skådespelare får upp en underbar rapphet, en känslighet för tvåsamhetens och vänskapens subtila signaler och med exakthet fångar de där punkterna där fasaden är som svagast.
Shebly Niavarani lyfter Amirs vrede från djupt inne i den välklädde affärjuristens inre, ut i det samhälle som hela tiden förväntat sig det. Malin Crépins Emily är mystolerant och charmigt kulturneurotisk tills hennes synfälts alla blinda fläckar blir förödande.
Anna Sise är den härliga underdogen Jory som till sist visar sina huggtänder, Emil Alméns Isaac med en aggressivt defensiv syn på sitt judiska arv så fort någon krafsar lite på ytan.
Det är en smart och rolig uppdatering av det realistiska och ordrika anglosaxiska relationsdramat, men placerad mitt i vår tids brännpunkter. Utmanande i Amirs aggressiva dissekerande av islam, men också drastiskt rolig, tankeväckande.
Men så tappar ”Onåd” återigen sitt flöde när berättelsen framåt slutet ska sys ihop. Den ramberättelse om en imam, anklagad för att finansiera terrorism, som Amirs släkt vill att han ska försvara, hänger som en förklarande, onödig svans runt ett drama där vår västerländska självbild faktiskt var lite osäkrad en stund. I det genomdesignade vardagsrum där vår förmenta tolerans för ett ögonblick blev satt ur spel.
