BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
Filmen tar fasta på Nat Turners begåvning och hur han därför introducerades till Bibeln av sina ägare, medan övriga biblioteket var reserverat för vita. Men den heliga skrift är inte någon stabil tegelsten att bygga förtryck på, vilket den afroamerikanska befrielsekampen visat gång på gång. Som historikern Ofri Ilany nyligen påpekade i israeliska tidningen Haaretz (15/4) kan exempelvis uttåget ur Egypten i andra mosebok användas som ett föredöme för alla folks kamp mot slaveri, likväl som för en blodig kolonisering av ett främmande land, i det fallet det befolkade Kanaan. Och Nat Turner sökte inkorporera den kristna gudens båda ytterligheter, kärleken och vreden, i sin kamp.
Filmen möttes av stående ovationer på USA:s största indiefilmfestival Sundance och plockades sedan upp av storbolaget Fox Searchlight för internationell distribution. Detta visar att det inte bara finns ett sug efter afroamerikansk historia i den avancerade biopubliken, utan att storbolagen tror på en potentiell masspublik. Detta är goda nyheter i en värld som antagits inte vara redo för berättelser om icke-vita.
Optimismen kom dock av sig när det framkom att Nate Parker som 19-åring tillsammans med sin medförfattare Jean Celestin hade anklagats för våldtäkt av en medstudent. Detta hade diskuterats i media tidigare, men nytt för denna veva var att kvinnan några år senare tog livet av sig på grund av incidenten. Båda männen friades dock, och hade Nate Parker haft ett värdigt svar så hade det hela kunnat blåsa över, och jag hade sluppit inkludera denna paragraf i vad som bör vara en bedömning av ett verk och inte en upphovsman. Men även om jag skulle vilja blunda för hans osympatiska person så har han själv fattat konstnärliga beslut som gör det svårt att bortse från den.
Nate Parker låter exempelvis två våldtäkter motivera revolten mot slavägarna snarare än ideologiska skäl, vilket inte verkar ha någon historisk grund. Våldtäkterna framstår därmed som övergrepp på de beskyddande männen snarare än på kvinnorna. Kvinnor utmålas som passiva offer i behov av räddning snarare än som medkämpar, och den kvinna som faktiskt medverkade i revolten syns inte till. Allt detta lirar oskönt med hur han hanterat anklagelserna, nämligen genom att framställa sig själv som den misstänkta våldtäktens enda offer.
Denna självupptagenhet skiner även igenom under huvudpersonens förvandling till en kristusfigur, med allt längre närbilder på hans plågade ansikte som tar uppmärksamhet från medkämparna. Detta må ha funnits i Nat Turners självbild, men då han gömde sig i två månader medan slavägarna straffade andra slavar för att få fatt på honom finns god anledning för Parker att distansera sig från detta självpåtagna martyrskap.
Samtidigt ställer filmen flera modiga frågor. Nate Parker må ta sig stora friheter med materialet, men tvättar inte bort motståndets övervåld med syfte att skapa ett idolporträtt, vilket annars är standard inom biografier. Publiken ställs därför inför dilemmat om de förtrycktas rätt att bruka våld mot sina plågoandar.
Dessutom undermineras Nat Turners position av slaven Isaiah, som bakom den idealistiska fasaden ser en man som i slutändan kämpar för sig själv. Vilken rätt har Nat Turner att göra motstånd mot en övermäktig fiende, när han vet att hans medslavar kommer att bestraffas för det, om så bara för att tjäna som inspiration?
En film som uppmuntrar till sådana svåra samtal är sevärd, även om den också har föranlett kniviga frågor om förhållandet mellan konstnär och verk. Dessutom skildrar den effektivt slavsamhällets vardagsbrutalitet, och visar hur även till synes välvilliga slavägare i slutändan hade del i ett ondskefullt system. Vi får se om Nate Parker kan återvända till dessa frågor eller om han, inte helt olikt sin rollperson, går under i övermod.
PRENUMERERA PÅ ETC HELG
Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.
