Kanadensiskan Anne Carson har inte bara letat sig in som en självklar del av den moderna klassiska litteraturen som lyriker utan även som utmärkt essäist. När jag får hem recensionsexemplaret av den ofta hyllade essän ”Eros den bitterljuva”, vilken är hennes debut från 1986 som märkligt nog först nu finns översatt till svenska, är den förväntansfulla känslan lika stor som inför läsningen av något av hennes lyriska verk.
Carsons essäistisk bjuder nämligen som oftast på samma konstnärliga verkshöjd som hennes övriga litterära produktion. ”Eros den bitterljuva”, en ytterst lärd och samtidigt storartat skönlitterärt uttryckt exposé med utgångspunkt i den antika grekiska synen på romantisk kärlek, är inget undantag från detta. Skulle rent av säga att detta förstlingsverk inte bara tillhör hennes bästa i essäistisk väg utan också i litterär väg överhuvudtaget.
Smärtsam igenkänning
Den springande punkten i Carsons essä är att en del i den grekiskantika synen på romantisk kärlek är olik andra tiders och vår egen nutida, men att den i grunden är allmän och inte minst både ljuvligt och smärtsamt igenkännbar för den som någonsin älskat. Den romantiska kärleken kallad eros är att smaka både söt och bittert, att på liv och död känna hela det egna väsendets och den omgivande skapelsens både ljusa och mörka sidor. Essän igenom skräder Carson härom inte med orden. Ord som aldrig blir pornografiska men emellanåt väl så sinnliga.
”Bitterljuv”, ett ord som hämtats från Sapfo som själv på originalspråk skrev ut ordet i den omvända och i själva förälskelsen ofta förekommande ordningen ”ljuvbitter”, betecknar vällusten och smärtan som eros skär itu vårt inre i. Precis som Sapfo driver Carson i sin essä tanken om drabbandet av eros som sprungen ur en brist, ett sår inom oss som frambringar en på samma gång upphöjt häftig som bottenlöst famlande mänsklig gest mot den större helheten som bara vore oss möjlig individuellt genom total självförintelse.
Mycket av det Carson utgår ifrån i ”Eros den bitterljuva” när hon framlägger sin tes om eros utgår från antika grekiska poetiska fragment. Precis som jag drabbas av både läkning och irritation i gamla sår när jag läser ett fragment av Sapfo eller några av hennes arkaiska samtida, så drabbas jag likartat när jag läser Carsons essä. Varje uttryck i essän hur akademiskt underbyggt det än må vara syns laddat med det Carson själv säger när hon hävdar att kärlek och hat, poler som hon lokaliserar till ett och samma känsloskeende, nämligen eros, är själva maskineriet för all mänsklig kontakt.
Utmanande läsning
Som poet är Carson lysande men så pass exklusiv att hon utesluter den allra bredaste läsekretsen. Hennes essä ”Eros den bitterljuva” är bitvis utmanande läsning, men jag vågar ändå påstå att här finns en bråddjup källa att ösa ur för nästan vem som helst som är läshungrig och någon gång upplevt eller upplever sig vara omskakad av eros.
