Göteborgs dramatiska teater (GDT) är friteatergruppen som huserar i sina ytterst mysiga små lokaler i backen upp till Stigbergstorget, från centrala Göteborg sett. Medlemmarna, de två skådespelarna Hanna Ullerstam och Mia Eriksson, regissören och skådespelaren Erik Åkerlind och producenten Robin Pohlstrand Björkman är alla med och bestämmer repertoar, och har olika roller i produktionerna. Just nu återfinns även skådespelaren och regissören Mattias Nordkvist här. Han har, egentligen, en fast anställning på Stadsteatern och är ett välkänt ansikte för många genom tv-serier som ”Vår tid är nu”, ”Sommaren 85” och ”White wall”. Så ... vad gör han här kan man undra?
– Från min synvinkel så var det att jag fick lite luft den här hösten. Jag har väl liksom längtat efter lite mindre scener och tightare sammanhang, och att regissera mer. Så jag hörde av mig till Mia, för vi är lite tjenis sen innan, och frågade om de behövde någon regissör till hösten. Sen visade det sig att... säger Mattias Nordkvist, och tittar menande på Mia Eriksson medan meningen får hänga kvar i luften.
– ... att regissören som vi hade tänkt använda oss av höll på att vela mycket fram och tillbaka för att han hade så mycket annat att göra samtidigt. Precis när Nordkvist skrev till oss så säger den här regissören att han inte får ihop det. Så, då bjöd vi in Mattias på kaffe och ömsesidig kärlek uppstod, säger Mia Eriksson.
Ett kammarspel
Meningen om den ömsesidiga kärleken utlöser skratt kring bordet där ensemblen har satt sig ner. Men visst tycks det finnas sanning där. Kärleksbomberna haglar åt alla håll över det nyfunna samarbetet.
Pjäsen som ska spelas är ”Barnen”, av den brittiska dramatikern Lucy Kirkwood. Kort beskrivet är det ett postapokalyptiskt kammarspel, efter den stora katastrofen. Rose dyker upp hemma hos Hazel och Robin långt efter att de senast sågs. Då var de vänner och kollegor – som forskade på kärnkraftverket de var med att bygga. I originalet är karaktärerna mycket äldre, och längre tid har förflutit sedan den fiktiva katastrofen.
– Men jag gillar att det istället är människor som är mellan 40 och 50 som spelar de här karaktärerna. Det är där vi är just nu i världen. Tiden är knapp att åtgärda det vi pajat, säger Mattias Nordkvist.
– Ja, och att det är vår generation som bör ta ansvar för det också, inflikar Hanna Ullerstam.
Svart komedi
”Barnen” brukar beskrivas som en svart komedi, bärandes både humor och allvar. Faktum är att Lucy Kirkwood skrev om den när den skeppades till Broadway, där humorn skruvades upp än mer. GDT väljer den mindre glättiga av varianterna.
– Det blir väldigt speciellt om man börjar prata om ansvar och moral i den här pjäsen. Människor som är mitt i livet som blir tvungna att ta ställning till liv eller död, och att de ändå levt mycket längre än någon som är 20. Det blir ännu mer brännande för mig, då det är tre människor som har så mycket liv kvar, säger Mattias Nordkvist.
Texter och skådespeleri
Hans kärlek till teatern ligger i det skådespelardrivna och textbaserade, och det är så han förhåller sig i sin egen regi, berättar han.
– Och så jobbar vi här. Vi har lagt krut på det: texter och skådespeleri. Vi har inte haft de stora rummen och de stora scenografierna. Vi har inte haft de pengarna heller, säger Mia Eriksson.
– Det är så skönt att bli regisserad av en annan skådespelare med. Det finns så mycket förståelse för saker som en renodlad regissör kanske inte har hela verktygslådan till, fortsätter Erik Åkerlind.
”Känner mig hemma”
De menar samtliga att en regissör från skådespelarhåll har annan insyn i de processer skådespelarna som behöver ta sig igenom innan allt är i hamn. Vilken gegga man kan stå och stampa i, som Mia Eriksson beskriver det. Där möts GDT:s kollektiva arbetsmetoder väldigt väl med Mattias Nordkvists regi.
– Jag känner mig verkligen hemma och väldigt glad varje morgon när jag går hit. Det är inte alltid man gör det, säger Mattias Nordkvist.
