Bild: Johannes Frandsen/Government Offices of Sweden/ Cry, My River (montage)
Dagens ETC
Sot, svaveldioxid, kväveoxider och tungmetaller som förorenar jord och grundvatten. Bränder i bränsleanläggningar som leder till sura regn.
Ett år efter invasionen är inte bara den akuta förlusten av liv ofattbar. Kriget i Ukraina får också långtgående konsekvenser för klimatet. Filmaren Olesia Morhunets-Isajenko, som i helgen gästade Sverige, vill väcka världen i frågan.
Anna Hedelius
Olesia Morhunets-Isajenko är trött när hon, tillsammans med sin tolk, möter mig över skärmen inför en sista intensiv dag i Sverige.
– Men att vara trött är normalt, säger hon med ett försiktigt leende.
Det är inte bara ett digert program under EU-konferensen om konstnärlig frihet i Umeå och visningen av hennes senaste film i Stockholm som har tagit musten ur henne. Situationen i hemlandet är långt ifrån normal. Ett år efter att det fullskaliga kriget bröt ut i Ukraina är det ibland svårt att orka arbeta.
– Vi har perioder då vi arbetar aktivt, kläcker nya idéer och får det att rulla, men efter några månader är det omöjligt att samla sig och då stannar allt.
Under EU-mötet i Umeå höll hon ett brandtal om vikten av att världen uppmärksammar ukrainsk kultur och räknade allvarsamt upp ett tjugotal konstnärer som har blivit offer för kriget.
Film dedikerad dottern
Men bortom det akuta behovet av hjälp vill filmaren, som tidigare har regisserat såväl historiska spelfilmer i andra världskrigets skugga, som populärvetenskapliga dokumentärer, också uppmärksamma den förödande inverkan kriget har på miljön.
– Inget land i världen har någonsin upplevt sådana förluster och sådan förstörelse av naturresurser på så kort tid som Ukraina gör. För närvarande är det omöjligt att beräkna förstörelsens omfattning, men ukrainska ekoaktivister försöker förklara för världen att förlusterna redan är katastrofala och kommer att påverka hela jordklotet.
Bara en vecka innan kriget bröt ut avslutade Olesia Morhunets-Isajenko inspelningen av sin förra film. Cry, my river är en vacker, personlig och upplysande dokumentär om Ukrainas livsviktiga floder och hotet mot dem. Filmen är dedikerad femåriga dottern Marusja. I inledningssekvensen pratar flickan om floden Oster som har försvunnit därför att ”den är rädd för oss.”
– Scenen med Marusja var inte avsiktlig. Jag stod med kameran i handen och fångade det hon sa. Resten av materialet har min fotograf filmat.
Efter Sovjetregimen ligger Ukraina efter övriga Europa när det gäller ekologi och miljöfrågor, konstaterar Olesia Morhunets-Isajenko
– Mitt syfte med Cry, my river var att ukrainare skulle lära sig mer om sin historia och miljö. I dag är det skrämmande att tänka på att en del de byggnader som syns i filmen inte längre finns kvar.
På grund av invasionen har filmen heller inte nått ut som förväntat, men medan Olesia Morhunets-Isajenko väntar svar från filmfestivaler runtom i världen, har hon inlett det nya filmprojektet Ecoside som kommer att handla om krigets irreparabla miljökonsekvenser.
– Ett av många problem är de människo- och djurkroppar som ligger på slagfälten i stora kvantiteter. Ingen kan ta bort dem eftersom slagfälten är minerade. Vidare har mycket skog och fält brunnit ner, speciellt i södra delen av Ukraina. Fälten har varit boplats för många skyddade arter, både djur och växter, som nu kanske inte överlever. Bland annat har en tidigare mycket sällsynt myra eventuellt utrotats helt som art.
”Europas brödkorg”
Krigets effekter är allomfattande, både på makro- och mikronivå. Bland annat blir den livsviktiga jorden lidande.
– Ukrainas jord är mycket bördig och landet går ibland under namnet Europas brödkorg. Men när de ryska missilerna landar i våra oljedepåer frigörs sot, svaveldioxid, kväveoxider och tungmetaller som förorenar jord och grundvatten. Bränderna i bränsleanläggningarna leder också till sura regn.
De omfattande missilattackerna kan få än mer djupgående konsekvenser.
– Raketanfallen påverkar kontinentalplattorna och det går inte att utesluta att de har bidragit till den jordbävning som nyligen bröt ut i Turkiet och Syrien.
Olesia Morhunets-Isajenko samarbetar i sitt nya filmprojekt med en rad ekologiska experter och aktivister och har stöd från bland annat Världsnaturfonden. Miljöproblemen i krigets skugga har börjat uppmärksammas av världspressen, men i Ukraina står frågan än så länge långt ner på prioriteringslistan.
– Visst finns det miljöorganisationer som försöker lyfta frågan, men de flesta ukrainare lever själva i livsfara på grund av kriget, så de mer långsiktiga miljöfrågorna står inte i fokus. Även regeringen ser framför allt till landets mer akuta överlevnad.
Skådespelare vid fronten
Till vardags lever Olesia Morhunets-Isajenko i Kiev tillsammans med dottern och sin man Andrey Isajenko, som också har spelat huvudrollen i ett par av hennes filmer.
– Vi brukar skoja om att han fick jobben sängvägen, skrattar hon för att strax intyga att han är en utomordentlig skådespelare i egen rätt. På Left Bank Theatre, där han arbetar, ligger flera av skådespelarna vid fronten och teatern liksom landets biografer drabbas av ideliga strömavbrott.
Hur fungerar det att arbeta med kriget i faggorna hela tiden?
– På ytan skiljer sig livet i Kiev just nu inte så mycket från livet i Stockholm. Det är bilar på gatorna och folk på kaféerna, vilket ger en illusion av det normala, men ryssarna avfyrar missiler mot både vår infrastruktur och civila mål varje vecka, vilket gör tillvaron osäkrad.
Behovet av att ibland vila sig från kriget är betydande.
– Innan teatrarna skaffade egna generatorer spelade man i halvmörker men folk kom ändå. Så även till biograferna. Vid visningen av min film Carol of the Bells i Lviv behövde man byta strömkälla mitt i filmen. Det blev en 15 minuter paus, men publiken satt kvar och sjöng julsånger. Det var magiskt!
Var hittar du själv hopp och styrka?
– Ibland har jag varken hopp eller styrka. Men jag har min dotter, min familj och mitt land, som jag älskar väldigt mycket. Det är det som ger mig styrka vid slutet av dagen.