”Skriv på här” sa han.
”Nej”, sa jag, ”det vill jag inte.”
Han verkade förvånad, som att det var det första nejet han fått.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
”Är du inte feminist eller?”
”Jo, kanske det”, säger jag, ”men det beror lite på vad du menar men feminism och det betyder inte att jag per automatik att jag vill ha fler kvinnliga presidenter. Jag menar, hade det varit en seger för feminismen om Marine le Pen vunnit valet i Frankrike? Blir kriget mer feministiskt bara för att vi tar in kvinnor i armén?”
Han går. Hade uppenbarligen inte tänkt så långt. Men i så fall tänker jag att feminismen kidnappas för att greenwasha saker vi annars skulle finna oacceptabla. För att förskjuta våra gränser.
Under en så kallad feministisk utrikespolitik inleds nästa vecka den största militära övningen på decennier i Sverige. Det är en skymf mot allt vad feministisk kamp gått ut på genom historien. Mot alla de kvinnor och män som under feminismens fana kämpat och kämpar för fred. Genom årtusenden. Man säger att vi ska lära av historien. Men varför läser vi då i skolan bara Homeros skildringar av kriget och inte Sapfos poesi om längtan fred och kärlek? Vi lär oss att våld är priset vi får betala för vår frihet. Vi övar oss i ett sätt att tänka.
När jag var tio år började jag spela kontrabas för i Skellefteå var den kommunala musikskolan gratis och allt var så enkelt. Man fick låna hem ett instrument och gå från de vanliga lektionerna för att ta sina lektioner. I princip alla elever började spela vilket nog för övrigt också är hemligheten till att det kommit ovanligt många framgångsrika band från just Skellefteå. Jag var inte ett särskilt musikaliskt barn. Tvärtom. Men jag kom att spela kontrabas i 17 år och har kommit att spela i kammar- och symfoniorkestrar runt om i landet. För det man övar blir man bra på. Så enkelt är det.
Jag var för ett tag sedan i Luleå där de militära övningarna ökat markant de senaste åren. Jag frågade det socialdemokratiska kommunalrådet i Luleå vad hon ansåg om denna utveckling.
”Jag är övertygad om” sa hon ”att de allra flesta känner sig tryggare när de hör planen flyga. De ser att vi övar och förstår att vi gör oss redo att försvara oss.”
”Ja”, sa jag. ”Det är säkert sant. För det är ett argument vi övat oss i att tro på. Men om vi övat oss i att kritiskt ifrågasätta sanningshalten i olika former av påståenden, genomskåda dubbelmoral, kort sagt om vi övat oss i att tänka skulle vi kanske se det på ett annat sätt.”
Nu övar vi oss på krig. Och då blir vi bra på krig. Och om vi är bra på krig då kommer vi att se krig som en lösning. Så fungerar människan. Om vi istället varje år lade flera hundra miljoner kronor på att utbilda diplomater som övade sig i att lösa konflikter med samtal skulle vi bli bra på det. Om vi lade flera hundra miljoner kronor på att ge barn och unga kunskap om vad det innebär att vara medborgare då kanske vi skulle kunna upprätthålla demokratin. Om vi övade oss i att lyssna på motståndarsidans argument, om vi övade oss på att söka bli förstådda när vi skriver och talar, om vi övade oss i att uppmärksamt reagera på när gränser förskjuts skulle vi bli bra på det.
Under rubriken ”Vi måste vara beredda” läste jag i DN för en tid sedan, för att vara exakt den 2/8 en osignerad ledare som ännu inte kunnat släppa sitt grepp om mig.
Vad den anonyme skribenten vill är något oklart och frågan är om det är något annat än att just förskjuta gränser. Det börjar med en luddig skrivning om att det vore bra om vi kunde riva passen för återvändande islamister. Men att det samtidigt skulle vara otillräckligt. Personligen ställer jag mig frågan varför vi ska lämna över ansvaret för dessa unga människor på något annat land. För någonstans måste de ta vägen. Om hen inte menar att de ska dödas vilket sedan antyds.
”Det är nog ingen bortom terroristernas förtvivlade familjer som gråter när USA:s drönare attackerar dödssektens kvarvarande gömslen. Ingen som sörjer när franska styrkor skjuter ihjäl terrorister i Syrien.” skriver hen.
Respekten för människolivet, tänker jag, vad en människa än har gjort. Vad en människa en kan komma att göra måste vi öva oss i att upprätthålla. Och blir mörkrädd när jag läser slutet:
”Vi måste göra oss beredda, men inte så beredda att vi är redo att krossa hela det demokratiska bygget för att komma åt en handfull loppor i väggarna. Nej, mer än så blir de aldrig, islamisterna, det ska vi minnas. De kan aldrig vinna. Förr eller senaste kommer de att förpassas till historiens sophög där de alltid hört hemma.”
Jag trodde aldrig att jag skulle läsa en text i Sveriges ledande morgontidning som kallade människor loppor. Med det 1900-tal vi har bakom oss trodde jag inte det. Jag var naiv.
Jag tänker på ett svar Gellert Tamas återger i boken ”Det svenska hatet” när han frågar en människorättsjurist från det forma Jugoslavien hur det var möjligt att kriget kom så plötsligt.
”Vi dödade varandra i medierna långt innan kriget bröt ut” säger hon.
Sapfo skriver:
”Somliga säger en här till häst och
somliga en här till fots, andra säger att
en flotta är vackrast av allt här på den
svarta jorden
Jag säger att vackrast är det som vi älskar.
För var och en är detta lätt att förstå.”
PRENUMERERA PÅ ETC HELG
Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.
