Det är bra träning inför att så småningom söka in till polishögskolan, som hon planerar att göra. Men de fall Hawa ramlar över är inte riktigt sådana som hon tänkt: en klasskompis som ska giftas bort av sin familj vet inte vad hon ska ta sig till, och en annan skolkamrat har flytt hemmet eftersom hennes pappa har misshandlat hennes flickvän.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
I boken ”Falafelflickorna”, som riktar sig till barn mellan nio och tolv år, får läsaren följa med Hawa när hon försöker lösa sina vänners problem, som visar sig vara lite väl stora för barn att själva handskas med.
– Hon inser till slut att hon inte kan hantera det här, det blir farligt på riktigt, berättar författaren Christina Wahldén.
Christina Wahldén har arbetat som journalist, bland annat som kriminalreporter på Svenska Dagbladet i tio år, och har då även bevakat hedersrelaterade brott.
Hon har pratat med kvinno- och tjejjourer, polisen, socialarbetare och andra som i jobbet möter personer som utsätts för hedersvåld, berättar hon. Hon har även träffat unga människor som har levt under skyddad identitet.
– Hawa består ju av många individer som jag träffat. Men det jag framför allt ville förmedla i boken var kraften och nyfikenheten, det finns en massa hopp här. Om någon ska förändra saker så är det de unga människorna, säger Christina Wahldén.
Besökt utsatta områden
Hon berättar att hon som författare också har gjort många besök i de områden polisen kallar för “särskilt utsatta”.
– Jag kan känna att när man träffar flickor i så kallade utsatta områden är de ofta duktiga på att leva olika liv. Alla har det inte så, men det är hyfsat vanligt att behöva hjälpa till mycket hemma. I skolan finns det sedan helt andra krav och möjligheter.
– Skolan är ett bra ställe för samtal. Ofta när jag pratar i skolor kommer det fram elever som berättar att de har en kompis som har råkat ut för något. De öppnar upp. De behöver inte känna sig ensamma och kan få veta var de kan vända sig för att få hjälp.
Menar du att det finns ett samband mellan plats och hedersproblematik?
– Sverige är väldigt segregerat, det är ett problem för alla och det vore bra om det inte var så. Det råkar kopplas till plats på grund av att det ser ut så. Men det har ju egentligen inget med platsen att göra.
Hade samhället varit mer integrerat hade det sett annorlunda ut, tror Christina Wahldén, som också understryker att hederstänkande förekommer i stora delen av världen, oavsett religions- eller annan grupptillhörighet.
Skulle du säga att hedersproblematik är en fråga som kan placeras på en skala – att det finns i alla delar av samhället men tar sig starkare uttryck i vissa sammanhang?
– Nej, det vill jag kanske inte riktigt säga. Det finns vissa saker som utmärker hedersrelaterat våld. Det har ju funnits olika diskussioner om det här, men som jag ser det särskiljer det sig genom det kollektiva beslutet om att någon ska straffas. Det gör att man kanske måste jobba med det på ett särskilt sätt.
Enligt Christina Wahldén har det arbetet brustit tidigare, till exempel genom att ungdomar som levt under hot har fått rådet att gå hem och prata med sina föräldrar.
– Det är inte så lämpligt. Ett barn som har tvingats gifta sig lever på en brottsplats. Jag vill tro att det har blivit bättre, att tjänstemännen blivit mer lyhörda.
Somaliskt ursprung
Bland de huvudkaraktärer som befolkar svensk barnlitteratur skiljer sig Hawa åt på flera sätt, bland annat genom hennes somaliska ursprung och att hon bär slöja.
– Bara för att man bor på en sådan här plats behöver det inte det betyda att man har afrikansk bakgrund eller att man är beslöjad, men jag ville gärna att någon ska kunna se boken och känna, “det här handlar om mig”, säger Christina Wahldén.
Vad har du för tankar kring vilka som representeras i svenska barnböcker och vilka historier som berättas om dem? Till exempel att din bok är en av få som porträtterar en svart tjej med slöja, och att hon då är med i en historia om hedersvåld?
– Det är klart att det är en balansgång, men jag hoppas det märks att det finns en värme i boken, att det är människor det handlar om. Valet av huvudkaraktär var inte för att smutskasta någon utan att prata om det som är svårt.
– Intentionen är god, men det är klart jag fattar att man kan reta upp sig. Men jag har jobbat med de här frågorna under lång tid och ser en otrolig kraft i de här tjejerna. Jag försöker ge pepp och sedan väntar jag på att böcker med självupplevda historier också ska komma fram.
