Kärnan i dramat är det ­fasansfulla mordet på Sveriges ut­rikesminister den 11 september 2003. Uppsättningen börjar i dess efterverkningar. I traumat som satt sig i Evas kropp, hur hon glömmer att andas av ren stress och faller till golvet, slår huvudet i en stolskant och svimmar.

Sedan backar berättelsen, till Eva Franchells första steg från journalistiken till politiken, till en tjänst hos dåvarande ­miljö­minister Anna Lindh, sedan vidare med henne in på UD och allt närmare maktens centrum.

”Väninnan” berättar egentligen tre historier. Dels den om Anna Lindh och hennes väg mot allt mer prestigefyllda uppdrag tills hon kivades med Per Nuder om att bli Göran Perssons efterträdare, men tvärt avbröts mitt i sin bana av vad som för en gång skull faktiskt var ”en ensam galning”. Dels den om Sverige och socialdemokratin under den era då maktspel och ränker konkurrerade ut politiska visioner, Göran Persson-eran. Och så den om Eva, som älskar sitt arbete och att vara där det händer, men till sist ändå väljer barnen, familjen, framför Utrikesdepartementet.

Ett liv i skärningspunkten mellan den privata sfären och nationella intressen och på ­samma sätt rör sig föreställningen ”Väninnan” mellan det skarpt politiska och det personliga. Å ena sidan gör Anita ­Nyman en helt ljuvlig pösmunk till Göran Persson, scener där han förälskar sig i den unge snygge juristen Thomas Bodström ­(spelad av en Ken-docka) och lyckligt gör honom till ­minister är ­halsbrytande och roliga ­nidbilder av det politiska spelet.

Å den andra lyckas Moa Silén som Eva Franchell spela fram små stunder av stor ­intimitet, där barnens längtan efter ­mamma ställd mot stora ­världens oändlighet blir riktigt berörande, eller fina ögonblick av närhet med Anna Lind ­(Angela Kovács).

Dessutom det fasansfulla dådet – det är omöjligt att värja sig emot.

Greppet att förhöja ­spelstilen till gränsande mot det absurda hos alla inblandade utom just Anna och Eva är ett smart drag av regissören Dennis Sandin. Så kan han skruva till en torr svensk politikervärld till något betydligt mer drastiskt och fängslande samtidigt som närhet kan uppstå i glimtar.

Men det är en massivt texttät pjäs som skådespelarna har att brotta ned och få att flyga, betänkanden och stadsrådsberedningen och voteringar är svårt stoff att göra drama av. Då och då fastnar den i politiska teknikaliteter och det harvar på tomgång på scen. 

Dessutom finns en svår motsägelse i Eva Franchells uppriktiga vilja att berätta det just som det var, utan tydliga drama­turgiska kurvor av framgångar, nederlag och revansch, som gör att det är svårt att jobba upp nog med energi för att dra föreställningen genom sina två och en halv timmar. Det tenderar att bli en återberättad bok, ett stycke samtidshistoria – roligt, kompetent och berörande berättat, ja – men ingen riktigt helgjuten scenupplevelse.

Trots det är jag imponerad över hur pass mycket det ändå svänger om denna lektion, hur många underbara enskildheter som ryms i ”Väninnan”.