Vi befinner oss i Vara konserthus ”Black box”, under upptakten av Skaraborg Emergency Mode Tour 2020 – den första av en serie workshops för att utforska ett cirkulärt kulturbegrepp.
En stins i mörk rock och konduktörskeps intar scenen och hälsar välkommen. Hon heter Cindy Liedberg.
– Den svarta lådan, man stoppar in något och samma sak kommer inte nödvändigtvis ut. Det som händer i lådan har vi lätt att ta till oss, resultatet bara är. Idag blir det spännande att se vad som kommer ut, säger hon.
Cindy Liedberg är entreprenör. För några år sedan kom hon i kontakt med konstnären Staffan Hjalmarsson genom ett nätverk för kvinnliga företagare i Vara. De hade fått igång nätverket och haft en första praktisk kurs inriktad på den affärsmässiga delen av att vara företagare. Men hur skulle de gå vidare? Efter diskussioner och samtal med kommunens näringslivschef fick de till ett nytt projekt; kommunen anställde Staffan Hjalmarsson, en performancekonstnär som räknar sig till samma genre som Anna Odell. En dag i veckan jobbade han med nätverket av kvinnliga företagare under ett års tid. Istället för att tänka affärsmässigt försökte de vända upp och ner på sina föreställningar och fick utforska olika uppdrag.
– Det gav hur mycket som helst! Vi kunde få ett uppdrag att lägga en femma i kundernas vagnar, för att se vad som uppstod, vi gjorde massor av lite knäppa upptåg.
Skapar tillhörighet
Nyfikenheten på vad kultur är och hur den påverkar människor har alltid funnits hos Cindy Liedberg. Hon menar att kultur skapar tillhörighet och berör alla, även de som inte nödvändigtvis tänker på det.
– Tittar man på kultur, eller konst, kan man hitta bra lösningar på stora problem – som kanske inte är så stora. För mig handlar kultur även om att värna människor lokalt. Och nu under corona, när allting stannat upp, kanske kulturen kan väcka frågor om att vi nästan skapat ett samhälle som vi inte tål. Vi tutar och kör och missar det vi har runt oss.
När frågan kom om Cindy Liedberg ville vara lokal kontaktperson och stins för Skaraborg Emergency Mode Tour 2020 ställde hon självklart upp.
– Det känns kul att rikta blicken mot att det kanske finns ett annat system. Jag går in i det här med en egen uppfattning om cirkulär kulturpolitik, att den behöver handla om engagemang. Kultur kan inte bara mätas i biljettintäkter, det är så mycket mer.
Kanske förändras din åsikt?
För att förklara vad hon menar använder Cindy Liedberg begreppet serendipitet, något de arbetade med redan i konstprojektet för kvinnliga företagare. Hon förklarar att det betyder att en människa gör oförutsedda upptäckter och kanske hittar oväntade svar på frågor där hon minst anar det.
– Du kanske tror att du behöver utforska något, men om du gör något helt annat kan du bli överraskad, kanske förändras din åsikt? Man börjar någonstans och hamnar kanske någon helt annanstans? Därför hoppas jag på ett gränsöverskridande samarbete genom den här workshop-turnén. Jag ser frågetecken i ansiktet på folk när jag pratar om cirkulär kultur – och jag har ett frågetecken i mitt eget ansikte också. Vad som kommer ut på andra sidan vet vi inte än. Men kanske handlar det om att hitta en plats för alla inom cirkeln, där vi inte tappar energi?
På väg in i rummet har deltagarna fått plocka material från ett bord, det kallas #Uppdrag ett. På några minuter ska de bygga en modell som symboliserar oro. Staffan Hjalmarsson ber, efter stinsens välkomnande, det 20-talet deltagarna att berätta vad de byggt och varför.
Rigmor:
– Jag gjorde en modell där alla är likadana, för det skrämmer mig. Vi behöver inte vara lika.
Gunlög:
– Mitt verk symboliserar ett sönderfallande sammanhang som är på väg att brista.
Petra:
– Jag försökte bygga ett coronavirus, det oroar mig.
Sandra:
– Jag hann inte så långt… Men tanken går till oron för den biologiska mångfalden och kontakten mellan människa och natur. Jag oroar mig över att vi driver isär, att de rika konsumerar så mycket som gör att vår värld inte klarar sig längre, medan många andra är fattiga.
Peter:
– Här ser ni en modell som är tom. Många föds på olika platser i världen där man inte har mat, medan det för oss andra ser annorlunda ut.
Maria:
– Jag har byggt en morot. Den ska symbolisera frågan om matsuveränitet, rätten till att kunna producera sin egen mat.
Det finns ingen ”fri” konst
Staffan Hjalmarsson kliver upp på scenen och berättar att bland de som deltar digitalt så har Ingrid tillverkat ett knallgrönt träningsband som en symbol för sin oro. Han greppar mikrofonen och tar några minuter för att prata teori. Förklarar att det finns olika kulturbegrepp och menar att vi behöver tänka kritiskt i förhållande till att konstnären skulle vara ”fri”.
– Det finns ingen fri konst, för vi är alla sociala varelser.
Det är bakgrunden till varför Skaraborg Emergency Mode Tour 2020 vill väcka tankefiguren om en cirkulär kulturpolitik. En politik som skiljer sig från kultur som ”linje” där kulturen ska nå ut till så många som möjligt och mätas i hur många besökare som kom, hur många som var unga och gamla och hur lång en turné var. Den skiljer sig också från ”kultur som punkt”, ett kulturteoretiskt begrepp som mäter hur mycket ekonomi som genererades i form av mediauppmärksamhet eller besöksnätter.
– Kultur som punkt är en marknadsorienterad kultursyn som ska sätta något eller någon ”på kartan”.
Kultursyn påverkar blanketter
Staffan Hjalmarsson konstaterar att de här två riktningarna, kultur som linje och kultur som punkt, har en relativ lång kulturpolitisk tradition och ett förhållandevis väl utvecklat språk. De präglar hur blanketter utformas när konstnärer söker stöd för sin verksamhet.
– Men cirkulär kulturpolitik saknar många begrepp. Vi har inte ett språk för när gränsen mellan amatör och professionell inte längre är skarp. När institutionerna lika gärna är off- som online. När alla som bor i en kommun kan förstås som kulturaktörer och involveras i kulturplaner, kulturstrategier och aktiviteter. Vi behöver ett språk för en cirkulär kulturpolitik som närmar sig själva livet, där den traditionella linjära kulturpolitikens stuprör är upplösta, eftersom erfarenhet och kompetens delas mellan deltagarna.
Han bollar ut ett antal frågor till deltagarna:
– Om vi utgår från kultur som cirkel, kan vi i stället mäta hur mycket vi ställde om rättvist och ekologiskt? Vi ställer frågan – och kanske uppfinner vi under den här turnén svaret.
– 11 000 forskare varnar för klimatkris, det brinner i världen. Är det ett nödläge? Det är det. Så vad gör vi? Hur kan vi vara i en cirkel i samma rum, för att hjälpa varandra?
Dags för #Uppdrag två. Skaraborg Emergency Mode Tour 2020 söker visserligen svar på frågor, men projektet börjar inte från noll. Det utgår ifrån FN:s hållbarhetsmål och särskilt ISO 26000, om socialt ansvarstagande, som baseras på idén att alla typer av organisationer har ett ansvar gentemot samhället och miljön.
– FN:s hållbarhetsmål. Hur vet vi att vi följer det? Jo, 450 experter jobbade med ISO 26000 i tio år. Forskare, civilsamhälle, facket… De kom bland annat fram till att verksamhetsstyrning är jätteviktigt. Men istället för att läsa deras 100 sidor text, så har vi tagit fram kort med enkla meningar, som sammanfattar innehållet. Er uppgift nu är att välja två kort var som ni tycker pekar på viktiga hållbarhetsintressen. Tänk: Vad är viktig för mig, när jag nu går in i den här svarta lådan idag? Använd hållbarhetskorten för att beskriva och identifiera de kriser som du tycker att en cirkulär kulturpolitik behöver adressera. Ta två kort var – och försök hålla avstånd! säger Staffan Hjalmarsson.
Deltagarna börjar läsa korten men blir strax avbrutna:
– Nu har ni en minut på er!
Efter lite mer teoretisk input får deltagarna en halvtimme på sig att i små grupper formulera sina cirkulära kulturprojekt utifrån hållbarhetskorten.
– Tänk: Hur ser ett årsprogram ut, hur ser ett veckoprogram ut, hur serveras kaffe och kaka, hur ser en blankett ut… välj vad som helst, uppmanar Staffan Hjalmarsson.
Han sätter på musik.
ETC slår sig ner vid ett bord där grupp två diskuterar ivrigt.
AnnaCarin:
– När vi tittar på våra kort så kan vi väl säga att organisation, transparens, mänskliga rättigheter och allas hänsyn är en röd tråd. Jag tycker att allas hänsyn är det cirkulära. Det är inte några tysta som tar emot.
Annelie:
– Så vi ska ge möjligheten till möten? Jag tänker på en liten föreställning på ett äldreboende där 5-åringar möter äldre.
AnnaCarin:
– Eller tvärtom, om äldreboendet skulle komma till förskolan?
Ingeborg:
– Det här med transparens och att man delar med sig, vi kan vända på det. I coronatid får inte de äldre vara med, de ska isoleras – det är ju samhället i stort.
AnnaCarin:
– Ja, musiker kommer och spelar under balkongen för att ge glädje, men det är lite fattigt.
Ingeborg:
– I stället kunde man lyssna på de äldre – de kanske inte vill höra på dragspel?
Annelie:
– De kanske kan spela själva? Jag tänker också på att landsbygden är åtsidosatt och det som är så fint med landsbygden är att i stan umgås man i en viss krets, här på landet är det mer cirkulärt man träffar alla i bygdegårdsföreningen, som tycker lite olika. Man får lära sig att hantera det och det ger mycket.
Ingeborg:
– Ja, det är lärorikt, man får andra perspektiv, man är enkelriktad i vem man väljer att umgås med.
AnnaCarin:
– Ja, råkandet är viktigt!
Samtalet vindlar vidare och mynnar så småningom ut i en dansföreställning med äldre som dansare, gjord av en professionell koreograf som bygger på möjligheter, inte begränsningar. Det ska bli en ambulerande föreställning, Vara, Arentorp, Kvänum, flera platser.
En cirkel kan stänga ute
Halvtimmen försvinner snabbt och plötsligt blir det svart i lokalen. Viss oro utbryter, vad händer nu? Då hörs plötsligt en sångröst som blir allt starkare. Strålkastare efter strålkastare slås på och Alicia Jern kliver upp på scenen med sex klasskamrater från skolan i Vara, Academy of Music and Business, som dansare. Hon sjunger:
– You were blowing up my mind… Im gonna make it better… Gonna be there forever…
Låten har hon skrivit själv och det går ett sus genom salongen. Det är ett känslostarkt framträdande.
Snart är det dags för deltagarna att redovisa #Uppdrag tre. Från sitt spånande i #Uppdrag två har de fått gå vidare till att konkretisera det, genom att i text, bild och eller fysiska föremål framställa en hel – eller delar av – en cirkulär kulturpolitisk process.
Grupp ett har funderat utifrån både Vara konserthus och lokala aktörer. De vill öppna upp, låta kreativiteten i konserthuset synas och höras i småstaden.
– Vi lockar en annan publik genom att sänka trösklarna. Föreningar får mötas i en cirkel, det blir ett hållbart perspektiv, förklarar en av gruppdeltagarna.
Grupp två förklarar, när de presenterar sin äldredansföreställning, att det inte ska vara givet vem som är avsändare eller mottagare:
– Den kan uppföras i en blackbox, på ett torg eller en åker, där man jobbar med tillgänglighet på ett nytt sätt.
Grupp tre vill å sin sida problematisera cirkeln.
– Vi har i stället byggt ett kugghjul. Cirkeln, den kan vara begränsande till de som är inne i cirkeln, ingen säger emot. Det måste finnas många cirklar som samspelar. Om vi inkluderar hela kultursverige på en tavla, i en cirkel, då behöver vi en riskbedömning; om alla hänger ihop vad händer om någon skjuts bort?
Grupp fyra har byggt en asymmetrisk discokula som får symbolisera en kulturverksamhet som är föränderlig men återkommande i en viss rytm.
– En cirkel som inte är rund, men bra som den är. Den öppnar för delaktighet och kontinuitet.
Sist redovisar grupp fem. De ser cirkeln som ett fundament. En av deltagarna förklarar:
– Där jag bor i Grästorp finns inget fundament, det finns ingen kulturnämnd. När man tog bort den var jag ledsen. Ett fundament som hissar upp en flagga för kulturen är viktigt. Det bara lyfter energi av sig självt, tänker jag. Vad det kostar? Pengar är fel mått. Vi måste tänka om. Vi leker, så får vi se vad som händer.
Kulturpolitik på turné
Kulturpolitik sätts sällan på turné. Så istället för att sätta ett ”vad” på turné – musik, teater, konst, festivaler och så vidare – sätter Skaraborg Emergency Mode Tour 2020 ett ”hur” på turné, nämligen själva förutsättningarna för att det finns ett aktivt kultur- och konstliv. Projektet har många frågor, men långt ifrån alla svar. Däremot vet de varför de gör turnén. Staffan Hjalmarsson förklarar:
– Det finns inga fria rum, vi får glömma bort den tanken. Jag ska inte som konstnär upptäcka vad som helst, jag, du, vi alla, har alltid en riktning. Det handlar om makt. Så vi gör det här, helt enkelt för att professionella och icke-professionella kulturaktörer och offentlig verksamhet ska ta bättre kulturpolitiska och politiska beslut.
Ni talar om konst som går utanför ramarna, får oss att tänka nytt. Men finns det en risk att ett teoretiskt begrepp som cirkulär kulturpolitik blir en begränsande norm, att konsten inom detta begrepp måste vara klimatpolitiskt korrekt?
– Absolut, man lever alltid med den risken. Men normerna finns oavsett vad man gör. Vi lever i en tid då ekologiska system kollapsar och där ojämlikheten ökar, där hänger inte kulturpolitiken med. Vi kanske inte har tagit vårt ansvar. Jag tänker på vad Margaret Klein Salamon, grundare av The Climate Mobilization, sagt: Om ett hus brinner så rusar man dit, alla, oavsett politisk tillhörighet. Hon hävdar att man blir aktiv. Vi måste erkänna nödläget för att bli aktiva. Vårt sätt, är att ge oss ut på den här turnén. •
PRENUMERERA PÅ NYHETSMAGASINET ETC
Den här artikeln kommer från Nyhetsmagasinet ETC
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.