"Om jag skulle få tag på den skulle jag bränna den"

BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0

– Jag ser på det som en film med poetisk struktur, som är väldigt enkel, och att de sju dagar man följer Paterson fungerar som strofer, och att det inom dessa finns repetitiva aspekter som är som hans inre mantran. Till exempel hur han tittar på klockan, går till sin brevlåda, dricker en enda öl. Det låter kanske pretentiöst, och jag planerade inte filmen så, men så blev den.

De små detaljerna

Jim Jarmusch sitter framför mig i all sin fridfulla excentricitet i ett hotellrum med utsikt över Toronto. Jarmuschs sätt att prata, liksom hans svar, rymmer mycket av den atmosfär som han ingjuter både
i Paterson och i flera andra av sina filmer: en grundad, genomtänkt sävlighet som är behaglig och finurlig – och här accentuerad av hans mörka stämma.

I Paterson har Jarmusch inspirerats av och använt poesi skriven av den amerikanske poeten Ron Padgett, vars dikter spelar Patersons vardagsaforismer. Parallellerna mellan Jarmuschs filmkonst och Padgetts ordkonst är flera. 

– Han är från New York-skolan av poeter, där de små detaljerna firas snarare än stora och dramatiska skeenden. Och detta vävs in väldigt effektfullt i den här filmen, eftersom den inte är högljutt dramatisk utan handlar om små ögonblick. Jag är inte alls emot filmer från det motsatta lägret, som actionfilmer, eller filmer om konflikt. Men det finns så många sådana, och jag tycker helt enkelt om film som inte stojar så mycket. Som i stället fokuserar på detaljer. 

Man kan lätt anta att du förkastar Hollywoods regelbok? Stämmer det?

– Jag har inte läst den, men om jag skulle få tag på den skulle jag bränna den (leende). Nej, men allt jag kan säga är att när jag och de som står nära mig började göra film, var vi väldigt medvetna i vårt val att göra något som vi själva ville se, och som resten av världen troligtvis inte skulle komma att se, oavsett. Om jag skulle börja göra film för alla kunde jag väl lika gärna börja göra reklam. Jag hatar inte sådana filmer, men jag kan inte göra dem själv. Mitt jobb är att göra film som jag vill se, och som de som jag samarbetar med vill se. 

Vilken regelbok följer du då?

– Det är min regelbok: att följa sin intuition. Och att skydda sitt skapande genom att inte analysera det man gör, utan att istället omhulda sin intuition. För min intuition är min styrka. 

Dubbelaktuell

Och det är uppenbart att intuition och lust har format Jim Jarmuschs karriär. Den 63-årige indiefilmikonen är aktuell med två filmer – utöver Paterson även den i Sverige likaledes bioaktuella dokumentären om The Stooges, det legendariska 60-talspunkbandet med Iggy Pop som frontfigur. Filmen är Jim Jarmuschs första dokumentär sedan han porträtterade Neil Young och hans Crazy Horse i filmen Year of the Horse 1997. Varför ville han göra den?

– Jag kommer från den amerikanska Mellanvästern, en industriell plats. När jag växte upp var band som The MC5, The Velvet Underground och The Stooges de som mest talade till mig. Inte västkustgrejen. De utgör mina formativa års rock n’ roll-hjältar, och är dessutom föregångare till vad som kom att kallas punk, vad det nu egentligen är exakt. Det är också en musikscen som har format mig mycket rent estetiskt. Jag gillar inte nostalgi, men jag kommer ända fram till min död att bära med mig min beundran och respekt inför alla dessa musiker.

Du tycker även om hiphop och har bland annat samarbetat med RZA från Wu-Tang Clan, i din film Ghost Dog. Hur lyckas du att hålla dig ajour med ny populärkultur? 

– Det vore ett misstag att stänga av sig själv från viss musik på grund av sin ålder. Jag vill absolut inte bli den där gamla gubben som gnäller "Vad är det där för skräp?" Därför lyssnar jag både på Selena Gomez och The Weekend. Ens ålder ska inte utgöra någon skilsmässa.