Om inte vi kritiker förändrar oss själva, kommer någon göra det åt oss

Vänner och fiender, 

Det är något mycket skevt med svensk kulturjournalistik våren 2025.

Förvisso kan detsamma sägas om våren 2024, 2023, 2022, 2021 – ja, kanske även 1961 – men ändå: Har den någonsin varit… tristare? Tråkigare? Fegare?

Den svenska kulturjournalistiken hukar just nu under stundens allvar i en uppenbar brist på självförtroende. Den här gången är det inte ens Björn Wimans fel (trots att hälften av grabbens hittills 22 texter i år handlar om att Donald Trump är dum). Expressen tröskar en 20 år gammal beef mellan Nalin Baksi och Abdulkader Habib. Aftonbladet publicerar två texter om en död påve, och det är ändå i sammanhanget skoj. Svenska Dagbladet är, tja, Svenska Dagbladet. Samtidigt har Göteborgs-Posten resignerat till att bli någon sorts klotterplank för Hynek Pallas olika – och allt mer komplicerade – vendettor.

Som ni hör: Jag har TRÅKIGT. Alla tycks rädda för att kliva ens det minsta snett, rädda för att inte ödesmåla ödestimmarna tillräckligt noggrant. Och ja, jag förstår att räkningarna tystar mun i mörkertider. Jag förstår att det är lätt att förväxla allvar med relevans.

Men herregud – vad som helst är roligare än denna själadödande påskstiltje. Så många verkar evigt upptagna med det stora allvaret, den eviga indignationen, att de inte skulle kunna byta spår ens om deras liv hängde på det.

Kulturkamrater! Minns följande:

Det är viktigare att vara cool än att vara smart.

Det är ballare att vara rolig än att vara duktig.

Det är farligt och våldsamt – alltså livsnödvändigt – att skämta.

Tunga tangenter skriver sämst. 

Det är för övrigt ett oroväckande tecken i tiden att västerlandets demokrati tycks vila i händerna på en centerpartistisk elevrådsordförande.

Jag inser att jag rör mig farligt nära en diskussion om kulturjournalistikens förfall, trots att den pågått ända sedan jag för exakt 20 år sedan startade mitt första fanzine. Sedan dess har jag livnärt mig på kultur, vilket jag är mycket stolt över. Min självbild är som ni hör lika grandios som alla andras. Det är alltså med omsorg jag skriver följande:

Om inte vi – kulturknuttar och kritiker – förändrar oss själva, kommer någon annan att göra det åt oss.

/Kristofer

I övrigt:

◼ Vårens stora kulturhändelse är förläggaren Eva Bonniers biografi ”En värld av böcker”. Litteraturkritikern Therese Eriksson har intervjuat Bonnier om en karriär kantad av, enligt utsago ”motstånd och återvändsgränder”. En träffande beskrivning av dottern till Gerard Bonnier, gift med en son till en hovrättspresident. Var Eva Bonnier möjligen den första kvinnan? Eller på vilket sätt ska vi förstå att livet var en ständig motvind för någon som med sådan omsorg lyckats välja sina egna föräldrar?

◼ För övrigt, apropå ovanstående, lyder första meningen på Eva Bonniers Wikipedia-sida: ”Eva Bonnier, född 24 april 1945 i Stockholm, är en svensk bokförläggare vid Albert Bonniers förlag och miljardär.”

◼ Joan Didion fortsätter att gnälla på ett oöverträffat vis från sin grav.

◼ Det brittiska musikkollektivet Sault har släppt sitt tionde album på sex år. Jag fattar ansatsen – något slags ”On the Corner”-projekt klätt i diskret samtidsskrud – men jag vill påminna gruppens kreativa ledare Info om att han fortfarande behöver skriva en ”Alcohol” eller en ”Wildfires” då och då. Annars är det lätt att likna en hipp Ulf Dageby.

◼ Jag har av princip alltid avskytt ”fältinspelningar”. För er som möjligen inte är bekanta med fenomenet: Det är den sista subkulturella utposten där avdankade fotbollshuliganer med narkotikaproblematik samlas. Plötsligt står de där, i limiterad Stone Island-jacka med Gore-Tex-membran, i jakt på stiltje och ro, och spelar in ljudet av humlor. Med det sagt är albumet ”Sounds of rewilding – A day in the life of the Knepp estate” – inspelat i östra Sussex och släppt tidigare i veckan på Jordens dag, förstås – ändå veckans roligaste lyssning.

◼ Magnus Florin ger poeten Leila Inanna Sultan en dödskyss modell större i Expressen: ”Hon skriver som en ny Göran Sonnevi” Taskigt.

Veckan från Dagens ETC kultur

Kulturvärlden visste att Stina Oscarson var döende

Ändå fick hennes sjukdom tala fritt på kultursidorna. Martin Aagård om dramatikern som dödades av sin anorexia.

Biblisk galenskap

Nanna Olasdotter Hallberg har skrivit en roman om att jobba i svenska kyrkan inspirerad av Lars von Trier. Kristin McMillen har träffat kulturprofilen som har fler idéer än alla andra. 

Poetisk doom scrolling

Poeten Jonathan Brotts första diktsamling är ett enda stort flöde. Precis som en content creator vet han att det är bäst att undvika upprepningar. 

Påven är död – länge leve påven!

Jo, man kan faktiskt beundra en religiös världsledare som menar att abort är mord. Det tycker Clara Lee Lundberg. 

Valium botar inte hjärtesorg

De osentimentala böcker där män blir totalt objektifierade är inte progressiva längre, tycker Selma Brodrej.