Men så plötsligt stannar jag till. Det är Ernst Ludwig Kirchners ”Vandraren” som sprider en isande kyla rakt genom rummet. Han står där med sin kutade rygg, sin käpp och tittar på mig. Tycks ha vandrat genom historien för att stanna till just här och säga något. Jag följer vandrarens blick och börjar läsa de korta texterna som står om varje konstnär som finns representerad på utställningen. Där står som vanligt när hen föddes, om utbildning och framgång men så därefter: ”senare beslagtogs hans verk av nazisterna i utrensningen av entartete Kunst.” Alltså den nazistiska beteckningen på konst som ansågs degenererad. Och på nästa: ”hans verk avlägsnades från museerna i utrensningen av entartete Kunst.” Och så upprepas det. Om och om igen.
Ernst Ludwig Kichner, Vandraren, 1922, Olja på duk, 90x151 cm, Aargauer Kunsthaus Aarau / Legat Dr. Othmar och Valerie Häuptli. Många verk som ansågs vara ”degenererad konst” såldes och plundrades under nazitiden. Aargauer Kunsthaus meddelar att ”Vandraren” inte har en tvivelaktig härkomst. Mer information om tavlans ursprung finns här.
På utställningen visas också ett brev från Carl Milles till sin hustru Olga. Det är från München 1937 där han just bevittnat de två då omtalade utställningarna med tillåten och förbjuden konst. Och Carl Milles som rent estetisk var främmande för den moderna konsten skriver att han fröjdas av konsten som regimen förbjudit.
Utställningen som helhet är museiverksamhet när den är som bäst. Budskap från historien som utan att något skrivs på näsan är omöjliga att fly från och som hjälper en att se hur mönstren upprepas.
På vägen hem lyssnar jag på Konflikt i P1 som handlar om situationen för uigurerna i Kina. Om de omskolningsläger, eller koncentrationsläger som vissa säger, dit hundratusentals kanske så många som en miljon människors förts på oklara grunder. Regimen i Kina förnekade först lägrens existens men kallar de nu internatskolor och talar om dem som en del i kampen mot terrorism och religiös extremism. Gränserna för vad detta är är dock så vida att det nu i stor omfattning även gäller kulturarbetare och och intellektuella.
Den tyske antropologen Adrian Zenz, som för mer än två år sedan gjorde världen uppmärksam på vad som händer med uigurerna i Kina, säger att det som chockat honom mest inte är antalet människor som förts bort eller att mänskliga rättigheter inte respekteras, utan att Kina under så lång tid kunnat bygga upp ett så omfattande system för förföljelse utan att världen vetat något. Och framförallt att man, nu när man vet vad som pågår, ändå inte agerar. Att ingen vågar slå näven i bordet mot Kina.
Detta blir mer än uppenbart i den intervju som görs i programmet med utrikesminister Margot Wallström. Först har UD skriftligen svarat att man är medveten om vilken situation som råder i Xinjiang och att man följer utveckligen noga. I intervjun börjar dock Wallström med att säga att man vet för lite för att ge lägren någon betäckning ”innan vi sett.” Innan vi sett. Ett uttryck som i ljuset av Milles brev från 1937 blir oerhört provocerande. Vad kan inte hinna hända om vi anser att vi måste ha all fakta innan vi förmår agera? Men det finns en slags diplomatiskt terrorism som tenderar att förlama allt agerande, något som präglar resten av intervjun där svaren uteslutande ges på det politiska nonsensspråk som jag ibland tror uppfunnits för att vi vanliga människor ska känna oss dumma: ”Det vi kan göra är bilateralt. Dels med ambassadören och så i EU-kretsen förstås. Vi blir ju starkare om vi är 28 länder. Och alla har samma budskap. Och sen är det ju FN. Så vi försöker hålla ihop med andra länder mot det stora Kina. Det tycker vi är mer effektivt.”
”Men är det inte brådskande?”, frågar reportern. ”När kommer politiken att märkas?”
”Ja, men det tror jag att den redan gör. Budskapet var tydligt när vi träffade utrikesministern senast”. ”Men vilket budskap? Att det kommer kosta Kina något? Hur gör man för att ett land som Kina ska ändra sig?”, frågar journalisten. ”Ja, det kan man verkligen fråga sig. Jag menar om man tror att sanktioner löser allt då måste vi vara eniga och det är därför det är så viktigt att vi har den här diskussionen i EU-kretsen om vår relation till Kina just nu där vi kan utarbeta olika strukturer där vi blir sams om vad som är EU-plattformen och hur vi ska bli effektiva framöver.”
Under tiden förs uigurerna bort. Omskolningen fortsätter. Språk, historia och kultur raderas. Och omvärlden tiger.
”Om man fängslar de som undervisar i historia och poesi. Kända musiker och artister kan jag inte se något annat syfte än att det är ett försök att radera uigurernas minne. Deras historia och kultur”, kommenterar den brittiske folkmusikforskaren Rachel Harris i samma program.
Vandrarens tycks ha kommit för att säga just detta.
Att det börjar ofta med konsten. Som makten vill nyttja för sina syften. När den inte direkt motarbetar konst som anses som ”degenererad” så främjar den det som anses som god konst. Konst som är bärare av rätt värderingar.
Känns det igen? Om inte, ta då, utan att dra några växlar på jämförelsen i övrigt, en titt på vilken ansökan om bidrag till offentlig kulturverksamhet som helst. Eller studera SD:s förslag på kulturområdet.
Vandraren tycks ha kommit för att påminna om hur lätt det är att förblindas av sin tids värderingar. Att ingen går säker för sin egen tankes slapphet och möjlig kortsiktig vinning. Att sanningen alltid har ett pris och att etik och moral alltid fått stå tillbaka om det bedömts kosta för mycket.
PRENUMERERA PÅ ETC HELG
Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.
