Man grubblar. Nätterna igenom. Och under de där sömnlösa nätterna dök det upp en sorts vägvisare.

En ungmö från 1800-talets England, till exempel, som fnös sin sjuklighet ur näsan och drog på årslånga resor runt hela klotet, med kanot, jak och kamel som färdmedel.

Kvinnliga konstnärer som smet ur den florentinska renässans strypsnara och varken blev nunnor, babymakarmaskiner eller horor utan målade – för kungar och påvar.

Mary Kingsley, Artemisia Gentileschi, Karen Blixen, Ida Pfeiffer, Nellie Bly … Kvinnor i historien som gått sin egen väg, i trots mot nästan allt. Nattkvinnor, kallar Mia Kankimäki dem för. Eftersom de kom till henne under de sömnlösa nätterna när hon låg där med sin oro över hur allt skulle bli i den stora fria tomheten.

– Jag kom på att jag ville söka råd hos dem och verkligen resa i deras fotspår.

Det gör hon också och berättar om det i sin häpnadsväckande essäbok ”Kvinnor jag tänker på om natten”, fylld av fakta du inte visste om kvinnorna före oss.

Mia Kankimäki reser till Karen Blixens Östafrika, vridandes på Blixen underbara och mindre underbara sidor, hennes kamp mot syfilis och trolösa män, hennes koloniala överläge och grymma jakt på vilda djur. Till Kyoto i Japan, i flera nattkvinnors spår. Och till Florens där renässansmålare som Sofonisba Anguissola och Artemisia Gentileschi väntade, undangömda i museerna allra mest dunkla vrår, men med raka ryggar, penseln i hand och en vägran att sätta sin begåvning under skäppan.

Att försätta sig i en så osäker situation och välja bort det borgerliga livets konventioner och bekvämligheter som du gjorde, är det nödvändigt för att kunna skapa?

– För mig var det det. Dels eftersom jag varit så bottenlöst trött på mitt liv och var i desperat behov av förändring. Men också för att mitt skrivande fungerar så. Varje projekt är en expedition, jag följer i de här historiska kvinnornas fotspår och försöker jämföra deras liv med mitt. Skrivandet, researcharbete och mitt eget liv är väldigt tätt sammantvinnade. Jag behöver vara fri för att utföra det experimentet.

Ändlös energi och passion

Upptäcktsresanden, konstnärer, poeter och författare, från 1000-talets Japan, 1600-talets Italien, 1800-talets England. Eviga ungmör som skött sina föräldrar tills de dött eller mödrar med föräldraplikten bakom sig innan de påbörjade sitt skapande arbete. Eller som fött elva barn mitt i den allra mest produktiva fasen - som renässanskonstnären Lavinia Fontana.

Nattkvinnor är av skilda slag. Men något avgörande har de gemensamt.

– Det är kvinnor som tycks ha en ändlös energi och passion för vad de gör. De är modiga, de arbetar hårt och de gör sin egen grej utan att fundera alltför mycket över vad andra människor tycker.

Blev friska av frihet

På så sätt är de förebilder, förstås. Men en del av det underbara med Mia Kankimäkis nattkvinnor är hur långt ifrån perfekta de är. Sjukliga, neurotiska, hopplöst upptagna med att hålla fasad … de beter sig och håller på.

– Som Isabella Bird, en skotsk ungmö som led av huvudvärk, insomnia och depressioner men som började resa jorden runt i fyrtioårsåldern, hon var en stor inspiration för mig.

Flera av kvinnorna som Mia Kankimäki skriver om var väldigt sjukliga. Inte minst de viktorianska upptäcktsresandena som färdades genom stekheta öknar, över Himalayas berg, genom djungler och träsk, iförda höghalsade blusar och långa svarta kjolar var sjuka, så länge de var kvar hemma. De behövde bara kliva ombord på ett knarrande segelfartyg och lämna Englands kust för att omedelbart krya på sig.

– Ogifta viktorianska kvinnors liv var väldigt begränsade, men när de reste kunde de bryta sig loss från begränsningarna och använda sin fulla potential att upptäcka, forska, leda expeditioner, leva nästan som män. Jag tror att det gav dem en extra energi. Men när de kom hem igen var de åter förvisade till sin gamla roll, att tvätta sin brors underkläder och oroa sig för sin anständighet. Det måste ha varit väldigt frustrerande och deprimerande.

”Spela med de kort du har”

Mia Kankimäki låter sin nattkvinnor komma med goda råd. Det kan vara allt från att ”Om du är ensam och inte har någon som behöver dig kan du lika gärna bege dig till Västafrika för att dö, och skratta hela vägen.” till mer allmänna sanningar som ”Var orädd som bara fan”.

Ett av råden lyder: ”Spela med de kort du har”.

– Jag tycker att det är både tröstrikt och inspirerande. Det betyder att du inte behöver ha de perfekta omständigheterna för att göra det du vill i livet. Du behöver inte vara en superkvinna. Karen Blixen förlorade sin farm och var sjuk och deprimerad men lyckades ändå återuppfinna sig själv vid 46 och börja skriva. Yayoi Kusama lider av psykisk sjukdom och lever på ett mentalsjukhus men har sett till att hon har en ateljé bredvid sig så att hon kan fortsätta att göra konst. Artemisia Gentileschi blev våldtagen som tonåring men blev en framgångsrik konstnär känd för sina starka kvinnliga subjekt.

Vilket är ditt favoritråd från dina nattkvinnor?

– ”Om du vet vad du vill göra, gör det”. Det låter enkelt men är ibland förvånande svårt. Jag har lagt märke till att jag ofta försöker hitta ursäkter för att inte göra det jag vill, ofta finns de flesta hindren bara i mitt eget huvud. Jag måste fråga mig om jag begränsar mig själv med mina rädslor, osäkerhet och andras åsikter och förväntningar, eller om jag vågar leva mitt liv som jag själv önskar.

Några av nattkvinnornas råd:

”Gå alltid klädd i svart långkjol.”

”Om hemska förluster drabbar dig, fortsätt ändå.”

”Nätverka med kvinnor, men dra in pengar som en man.”

”Om du vill bli upplyst, flytta in i en grotta.”

”Skriv böcker, samla stenar, sov under ett bord om det behövs.”

”Vad du än gör, leta upp en plats där du kan bli bergtagen.”