Erik minns ännu hur han och pappa Peter satt kvar i bilen med den några år yngre Elin nedbäddad i baksätet samtidigt som Elins mamma Linda tjänade några tusenlappar hos en av sina stammistorskar.

BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8

Erik växte upp i två dysfunktionella familjer. Hans biologiska mamma och hennes nya man var Jehovas vittnen, hemma hos dem rådde en disciplinerad tillvaro där det varken fanns utrymme för mänsklig värme eller läsk och tv-spel. Hos pappa Peter och hans tjej Linda på Trädgårdsgatan skrattades, pussades och busades det, samtidigt stod alkohol och narkotika på parets dagliga meny.

Hur var egentligen Peter och Lindas förhållande och deras föräldraskap? Stökigt men kärleksfullt? Eller ansvarslöst, svekfullt och våldsamt? Elin och Erik minns sommaren olika. Den några år äldre Erik uppfattade sådant som gick Elin förbi. Men ser han också sin farsa genom glasögon som fläckats så mycket att allt ter sig smutsigt? Elin verkar i sin tur absolut känslomässigt avtrubbad – men är hennes mer rosaskimrande minnesbilder av den där sommaren ändå sanna?

Trädgårdsgatan påminner om att missbruk alltid påverkar anhöriga men att hur upplevelser formar oss faktiskt kan skilja sig åt. En del av filmen skildrar hur den manipulativa sidan, som vi alla kanske kan odla vid behov, kan växa sig starkare både hos narkomaner och desperata anhöriga. När Linda flyttar in hos Peter försöker hennes mamma in i det sista lirka för att få henne att ändra sig och istället komma hem till henne.

Tonen är till en början positiv och hjälpsam men förbyts till ett vädjande: ”Elin förtjänar bättre”. Det eskalerar snabbt till ett ”det kommer gå som förra gången” och ett hot om att ringa soc – ”och då tar de Elin med en gång!”. Och så tillbaka till det mjuka: ”Elin behöver trygghet. Hon behöver ett hem.” Till slut gör Linda det misstag som hennes mamma väntat på och kanske till och med lagt upp för att det skulle ske.

När det efter knappt två timmar är dags att avrunda går det lite väl snabb men det kastar egentligen ingen skugga över filmen som helhet. Berättelsen fram tills dess är det viktiga och den är minnesvärd med sina dubbla perspektiv, strålande skådespelarinsatser och ett tjusigt kameraarbete över både ansikten och Österlens fält och stränder.