Ett år senare är det ett istället ett androgynt, pretentiöst och lekfullt glamrockband från småländska Rottne som höjs till skyarna och som sminkade och iklädda fjädrar tar emot pris för bästa artist och årets låt.

Vad i hela friden hände?

– När vi kom revolterade vi mot den syn på självdistans som rådde på 90-talet – att det innebär att ha benkoll på när man riskerar att uppfattas som pinsam. Vi ville visa att det inte handlar om att ha distans till sina egna känslor utan till andras syn på en, säger Ola Salo nära två decennier senare.

Anförda av honom blev The Ark ett av 00-talets största svenska band och gick hem i de breda folklagren. Samtidigt lyckades de med sin Bowie-inspirerade stil, sin musik och sitt budskap bli queerhjältar för unga människor i Sollefteå och Eslöv.

Ola Salo menar att något hände när queerbegreppet blev mer känt och de traditionella mans- och kvinnorollerna började ifrågasättas allt mer. Då skapades utrymme för The Arks lek med könsuttryck – och en nytolkning av den tidigare så föraktade glamrocken.

– Då kunde folk tolka det som en politisk gärning när ett gäng snubbar sminkade sig. Jag tror att vi lyckades kombinera de två grejerna – trallvänliga rocklåtar med politiskt innehåll.

Och visst var det politiskt. Från de mer filosofiska ”Let your body decide” och ”It takes a fool to remain sane” från första plattan till uppföljarens mer plakatmässiga ”Beauty is the beast” och ”Father of a son”, som tydligt tog ställning för hbtq-personers rätt att bli föräldrar.

– När jag var yngre så tyckte jag att jag hade unika och storartade tankar och idéer och att det var de som gjorde skillnad. Idag ser jag att jag har bidragit genom att göra saker, vissa utanför en traditionell mansnorm, och att jag gjorde dem på ett självklart och kul sätt.

Idag är Ola Salo 41 år, en proper tvåbarnsfar med lägenhet i stan och hus på landet. Hur går det ihop med hans bakgrund som provokativ queerikon?

– Det jag bidrar med idag är att stå för den jag är och har varit. Man behöver inte gå tillbaka till en mer traditionell mans- eller kvinnoroll bara för att man blir förälder. Även om min livspartner är en kvinna och jag är förälder är jag samma person som jag alltid har varit och fortsätter betrakta mig som bisexuell.

”Närmast ett manifest”

När vi ses är Ola Salo i Stockholm och ”gör press” inför sin första krogshow, som har premiär i Göteborg i slutet av januari. Föreställningen byggs kring låtarna från The Arks glansdagar. Trots att bandet lades ner för åtta år sedan var valet självklart.

– Jag har hållit ett visst avstånd till det materialet. Men låtarna går inte ur tiden – folk tycker bara mer och mer om dem och jag tycker att de är de roligaste att framföra. Det skulle bara bli konstigt att göra något annat.

Hur väljer ni låtar till showen?

– Vi har utgått ifrån de mest kända. Det var också så lyckat med The Ark – att det var låtarna jag kände mest för och som hade mest att förmedla som blev hits.

Showen är döpt efter låten ”It takes a fool to remain sane”.

– Den är det närmaste jag någonsin har kommit ett manifest.

Han menar att The Arks teman är minst lika aktuella idag som de var för 20 år sedan.

– Trots att vår tid handlar så mycket om individualism är det inte lätt att forma sin egen ståndpunkt. Ska man summera vad våra låtar handlar om så skulle man nog landa i något så simpelt som ”tänk själv”.

Här, som flera gånger under intervjun, är han inte helt nöjd med sitt svar. Han tänker efter och fyller på:

– Budskapet om att tänka själv är alltid relevant, men det blir ännu viktigare i en tid när man konstant blir påverkad och förväntas tycka olika saker och sälla sig till en viss gruppering.

”Spektakulärt och innerligt”

De senaste åren har det känts som att alla ska göra en krogshow. Enligt Ola Salo är det en naturlig utveckling när människors sätt att lyssna på levande musik förändras. Folk vill sitta ner och lyssna koncentrerat – inte trängas i ett folkhav med öl i plastmugg.

– Jag har aldrig sett det som att det finns en viss scen eller plattform för mig. Därför har jag också varit intresserad av breda forum, som Melodifestivalen och Allsång på Skansen. Jag har funderat över om jag kan ställa mig var som helst utan att kompromissa med vem jag är – och det tycker jag att jag kan.

Hur ska din show sticka ut?

– Genom att vara både väldigt spektakulär och väldigt innerlig. Annars kan det nog bli ett val mellan de två.

Henrik Schyffert har skrivit manus och Edward af Sillén står för regin. Båda är kända för sin komeditalang, något som Ola Salo menar var nödvändigt.

– Humor är viktigt för mig eftersom jag är väldigt pretentiös. Jag behöver alltid väga upp min anspråksfullhet med humor för att det inte ska bli outhärdligt.

Flow under press

Åren efter The Ark har inneburit en stor omställning för Ola Salo, inte minst när det gäller låtskrivandet. Pressen att fortsätta skriva hitlåtar har funnits där sedan succén med första skivan, men det givna sammanhanget är borta.

– Att ha vissa personer, vissa instrument och en viss stil tvingade in mig i en stringens som var bra för mig. Efter dess har jag skrivit brokigt: opera, hymner till fotbollslag, poplåtar till andra.

Han beskriver The Ark-tiden som ett fantastiskt flow, samtidigt som han var under stor press eftersom hans låtar var motorn i bandets framgångar.

– Jag hade ett otroligt stöd från bandet. En av anledningarna till att pressen har varit svårare att hantera är att det momentet har försvunnit – att pyssla ihop en fantastisk present att ta med till replokalen.

När och var skriver du bäst?

– När jag inte känner att jag jobbar, när det blir lek. Det är ju ett fantastiskt tillstånd, där du toppresterar utan ansträngning. Då står det lustfyllda skapandet i centrum – och inte resultatet.

– Därför börjar många av mina låtar som ett skämt. ”The worrying kind” kom ur en period där jag mådde dåligt. Det fanns en rå humor i att undersöka om man kan besjunga en allvarlig form av oro i en boogielåt som hela tiden landar i omkvädet ”Baby, I’m the worrying kind”? Det fanns något så respektlöst mot min självömkan i det.

Rädd för det meningslösa

Ola Salo berättar att hans låtar ofta börjar med en mening eller en liten musikslinga. Sedan är tricket att komplettera med text om det första fröet har varit musik – eller vice versa.

– Jag försöker hitta rytmen i textbiten eller vilka ord som ligger förborgade i musiken. Då hittar jag låtens grund-dna, med budskap, idé, tonspråk och rytmik. Sedan försöker jag extrahera låten ur det.

Det här sättet att arbeta har också inneburit att han har svårt att tonsätta en färdig text eller att skriva text till ett befintligt stycke musik.

– Jag är besatt av att en låt måste ha mening. Jag är livrädd för meningslöshet. Därför har jag aldrig varit bra på att skriva låtar med andra. Det är mycket lättare att hitta fram till något originellt och meningsfullt om jag får jobba en lång bit själv.

Ett samarbete som har fungerat bra är det med producenten och låtskrivaren Peter Kvint, kanske mest känd för Andreas Johnssons hittar ”Glorious” och ”Sing for me”.

– Peter får mig att känna mig som världens bästa sångare och låtskrivare. Samtidigt lyckas han knivskarpt föra fram sin åsikt och får alltid musiken till den plats där han tycker att den är som bäst.

Peter Kvint kom in redan i arbetet med The Arks andra album, ”In lust we trust”.

– Han vill ha ett mandat att gå in och ändra i låtarna. Det var väldigt besvärligt för mig i den åldern, när jag tyckte att jag visste bäst. Låtarna jag skrev för The Ark har varit i princip färdiga, men så har han gått in och gjort någon ändring.

Mer Måns än Freddie?

Ett exempel på en avgörande förändring var Peter Kvints inblandning i ”Calleth you, cometh I”.

– Jag hade skrivit en färdig låt, men min refräng var bara en mening lång. Mitt låtbygge gick ut på alla argument som radas upp mot den här kärleksrelationen. Idén var där lilla meningen som blir tuvan som välte lasset. ”I know all that so well, but I also do know this: calleth you, cometh I”.

En mening är en väldigt kort refräng, påpekade Peter Kvint. Han tillförde det entoniga och ettriga ”And that’s just how it is and how it’s always been …” och la sedan på ännu en Salo-refräng.

– När jag var självgod och stingslig i 24-årsåldern så tänkte jag ”Varför måste det in något entonigt här, jag har ju skrivit så fina melodier?” Men varje gång jag står på scen och sjunger den känner jag att det är ganska bra att Peter kom på den där grejen ...

Det är inte bara hans låtskrivande som har mognat. Även stilen har gått igenom en resa. När vi möts är han avslappnat men stiligt klädd: svarta byxor, skjorta med mönster av tryckta färgglada fjädrar. I örat ännu en fjäder, i silver.

– I perioder har jag tänkt att när man blir en äldre artist så ska man nog vara lite mer värdigt klädd, mindre prålig. Och sedan känner jag bara ”Gud, vad tråkigt!” Om jag tar bort det flamboyanta så är jag inte jag.

Jag har noterat att du har en mer städad approach nuförtiden. Kanske mer Måns Zelmerlöv än Freddie Mercury. Är det medvetet?

– Jag tycker nog att jag är lika mycket Freddie som jag nånsin varit när jag går upp på scen. Jag har nog lärt mig att kanalisera all min vildhet och bullrighet till scenen – och tycker själv att jag har blivit bättre som artist. När jag var yngre kunde det variera mycket, en dålig dag gav en dålig show. Nu tycker jag att jag har hittat en teknik att släppa på det här scendjuret och vara det fullt ut under konserten.

– Sedan tror jag att man blir lite mer vuxen runtom. Det är väl lite så en människas utveckling ser ut – och något man ska vara ganska glad över.

Snart är det premiär på Rondo, inför en medelålders publik som har ätit trerätters och sitter med ett glas vin framför sig. Skulle ditt 23-åriga jag tycka att du var en sellout?

– Ola 23 brann för att inte gå på andras definition om vad som är en sellout. Men jag hade nog tyckt att det var lite B att ägna mig åt nostalgi. Jag har varit väldigt emot det under hela min karriär fram till de senaste åren.

Vad har förändrats?

– Jag har blivit väldigt ödmjuk inför det faktum att jag fick det utrymmet jag fick under de där åren, att jag fick göra det jag ville och att vi nådde fram till en stor publik. Förut tyckte jag inte om att vara tillbakablickande, men idag är jag väldigt glad över att ha varit med om att skapat något som kommer att leva kvar. Och om låtarna jag skrev under The Ark-eran är mitt livsverk, då är jag nöjd med det.

… vilken fråga han är mest trött på att svara på:

– Ingen, tror jag. Det är mitt jobb att svara på frågor på ett sätt som inte känns tjatigt. Men ett tag handlade det mycket om min bisexualitet, sedan mycket om min uppväxt i ett religiöst hem. Nu är den vanligaste nog ”När ska The Ark återförenas?”

… metoo:

– Det har varit ett bra tillfälle att lyssna. De flesta tänkande killar och män har börjat fundera på hur de beter sig i alla typer av vardagssituationer och det tycker jag har varit en väldigt bra grej.

… vilken som är den viktigaste politiska frågan just nu:

– Miljön, som vi nog ska sluta betrakta som en fråga eftersom den är förutsättningen för allt. Fortsätter det som det har hållit på så finns det ju inga politiska frågor över huvud taget. Det är något jag tänker på mycket.

… vad han skulle göra om han inte var musiker:

– Om jag skulle syssla med något kreativt skulle det nog vara att måla eller rita. Fram till att jag var 14  år var jag övertygad om att det var något sådant jag skulle göra: illustrera, vara serietecknare. Sedan insåg jag att musiken var en mindre ensam uttrycksform. Men jag har en ständig längtan tillbaka till ritandet.

– Om jag skulle ha ett helt annat jobb skulle jag vilja vara någon typ av lärare. Jag älskar historia, filosofi, psykologi och språk och har en hemlig fantasi om att bli latinlärare. Kanske är det för att jag har tillbringat så mycket tid inom något så flyktigt och samtidsorienterat som jag har haft en enorm längtan till världar där saker inte förändras.