Formen i hennes nya roman ”Vård och omsorg” är just sådan. De inre frågorna tillskrivs den då ofödda dottern. Det är snälla, duktiga och väluppfostrade frågor menar Olivia Bergdahl, men samtidigt tvingar de henne till svar och in på obekväma tankebanor.
– Det är ett bra sätt att tänka på tror jag. Eftersom jag ändå jobbar med att skriva så insåg jag ju att det är en ganska kul form. Men jag hade ännu inget innehåll för den då.
Innehåll skulle hon få med besked. Romanen tar sin början uppe i Umeå, där Olivia på plats för jobb just fått reda på att hon är gravid. Det växer nytt liv i henne, vilket kan vara omtumlande för vem som helst. Men det som sätter allt på kant och vänder världen upp och ner heter malignt melanom. Hudcancern upptäcks när graviditeten börjar närma sig sitt slut.
– När jag fick cancerbeskedet under sommaren så var jag chockad i en vecka, men tänkte ändå att det skulle gå bra. Men då kände jag, helt cyniskt, att nu börjar det hända något med den här historien. Det är ju hemskt när man pratar om det i efterhand, säger Olivia med ett lite skamset skratt.
Men cancern kom, behandlades, och återkom. Den spred sig till lymfkörtlar och blev till fyra cancertumörer. Mörkret blev kompakt.
– Då hade jag en höst där jag bara släppte allt och inte skrev någonting. Det fanns liksom ingen framtid så då fanns det heller ingen mening med att skriva ner någonting, och jag var väldigt ointresserad av mig själv som existens. Så det blev helt tyst, tills jag fick besked om att det inte hade spridit sig mer, att allting var borta och att min prognos var god.
Olivia Bergdahl debuterade som estradpoet redan vid 12 års ålder och var bara 17 när hon vann SM i poetry slam. Bakgrunden märks i språket, även när det kommer i romanformat.
– Jag tror att det färgat ganska mycket, och att det märks mest när jag läser upp det. Jag är ju väldigt, väldigt muntlig när jag skriver. Jag hade hela spoken word-scenen som mitt sammanhang så tidigt. Där andra kanske har skrivarskolor och utbildningar, där man pratar text. Allt det fick jag genom det muntliga, för scenen. Det ska låta bra liksom.
Hon gav ut diktsamlingen ”Demo” 2007, romandebuterade med hyllade ”Efter ekot” 2015, blev nominerad till Augustpriset för senaste romanen, sonettkransen ”Barnet” 2019. Framgångarna har krokat i varandra, vilket torde kunna sätta press på vem som helst vid nytt boksläpp. Den kommer med förväntningar, men Olivia tar de hela med ro.
– Jag är ju konceptskribent och det finns både för- och nackdelar med det. Jag tror att man får större, inre press på sig själv om man har skrivit en framgångsrik roman och sen ska skriva en till, som ska vara lika bra. Men jag har hoppat från spoken word, till roman, till sonettkrans och sen misslyckats med min västernroman och nu det här, som klassas som roman men är ett annat koncept. Det är ju ett bra tips att sänka pressen på sig själv, men det är nog inte det bästa om man ska vara lite säljsmart.
Evigt ombytlig är alltså receptet för mindre press på sig själv.
– Jag tänker mycket på Bob Dylan och att det nog är bra att finna sitt dylaneska tillstånd. När folk tror att man spelar folkmusik så börjar man använda förstärkare. Sen blir man kristen och så vidare.
Västernromanen är uppe i hissnande 800 000 tecken nu. Men inte närmre ett avslut än för några år sedan.
– Jag har hållit på sedan 2015 och kommer nog aldrig att bli färdig. Den ligger där som ett projekt som aldrig slutförs. Men att skriva om pangpang mitt i det här var liksom inte rimligt. Jag var tvungen att fatta vad jag själv varit med om och då började jag skriva om det istället.
Att skriva en roman om sin graviditet, cancer – full av inre funderingar och dessutom blottande av saker som mobbning i barndom och övergrepp i tonår innebär en rejäl dos av självutlämnande.
– Det svåraste tycker jag egentligen är de delarna som också rör någon annan. Som hela sjukdomsdelen. Det är inte bara mitt trauma, utan även min sambos och min dotters och mina föräldrars och systers. Men jag har varit väldigt noga med att inte säga eller skriva något om hur mina nära har reagerat, eller hur det är att vara förälder till mitt barn. Det är ju hennes historia.
Sambon benämns romanen igenom som ”han som ska bli din far”. Föräldrar och annan familj förekommer också, men alltid namnlösa.
– Jag är rätt bekymrad över att mitt barn ska ha en offentlig person som förälder. Som dessutom skriver poesi! Jag kan inte föreställa mig något värre när man är mellan 11 och 17. Så historien om hennes barndom måste åtminstone få vara hennes utan att jag går in och tycker saker.
