Kroppen hanterar sannerligen inte öl som tidigare. Han dyker upp på en småskruttig cykel, är lång och lite extra tanig efter att ha slutat äta smör på mackorna, på grund av förhöjda blodfetter.

Han är bakis från gårdagens timmar på en sportbar ihop med en reporter från fotbollsmagasinet Offside. 

Perfekt, ett skört dagen efter-tillstånd, hinner jag jubla i förhoppning om att få poddaren att öppna upp. 

– Hm ... kanske om jag råkar försäga mig, så att det råkar komma ut några personliga smulor, kommenterar Ola Söderholm självironiskt, medveten om sin något torra framtoning.

Söderholms personlighet är ”att titta på Agenda och äta knäckebröd”, som serietecknaren Nanna Johansson en gång sammanfattade det i en kärleksfull roast. Ändå finns en antydan till motsägelse.

Å ena sidan detta norrbottniska lugn och anspråkslösa framtoning. Ola Söderholm börjar ofta svaren på mina frågor med ”... jag vet inte”, och smyger in multipla ”kanske” i bisatser för att säkra upp. Å andra sidan den kulturoffentlighet som Ola Söderholm sökt sig till, först i form av komiker och sedan poddmakare där han varje vecka lägger ut orden.

Döljer sig skärvor av narcissism under den sympatiska sävligheten?

– Ja, man ställer sig väl inte på en stand-up-scen utan att ha något sånt drag, erkänner han.

”Liv har nästan ett sjätte sinne för att vara i framkant av zeitgeisten på något vis.”

Zanna Nordqvist

Industrifastigheten där podden ”Stormens utveckling” spelas in ger ett direkt postapokalyptiskt intryck. Huvudentrén är belamrad av gamla mattor. Men nerför en trappa finns Malmö musikstudios trivsamma källarlokal, full av instrument och blommiga retrotapeter.

I mitten av studiorummet står bordet med tre mickar där Ola Söderholm varje vecka sätter sig med någon av kollegorna Jonatan Unge och Liv Strömquist.

Podden, som firar femårsjubileum, har blivit så trendsättande i kulturdebatten att den känns tjatig att referera till. Ett slags poddarnas ”One time at band camp”. Men också självklar lyssning för den som vill känna sig smart och bli underhållen.

Vilka är era fans och varför är det medelklasspersoner som önskade att de orkade läsa lite krångligare böcker?

– Haha, jag har faktiskt aldrig satt mig in i demografin bland lyssnarna. Att ha en publik är speciellt, en ynnest som betyder allt. Samtidigt känns det också som en bra idé att försöka glömma den, att bara göra efter sin egen magkänsla, säger Ola Söderholm.

Magkänslan leder ofta till ambitiösa utläggningar om akademiska böcker, snyggt uppkrokade på aktuella ämnen – som internets dumhet, självhjälpskultur eller Nato. I poddens frågelåda kan betalande prenumeranter å andra sidan också mötas av mer oväntade detaljer, som att Liv Strömquist i barndomen köpte vandrande pinnar av en lokal nazist i Simrishamns kommun. Han hette Claes Rumpa.

Generellt svarar Ola Söderholm på lyssnarfrågor genom att exempelvis läsa en avhandling om prostata-ångest. Liv Strömquist refererar ofta till kändiskultur eller irriterande andliga ledare som Eckhart Tolle. Avsnitten avslutas vanligen med att Jonatan Unge svarar kort på uppenbart påhittade frågor som ”Vilken är din favoritglass?” eller ”Kan du berätta något litterärt och ekivokt om dig själv” (ja, han har haft sex i Röda rummet på Berns).

– Frågelådan innebär minst jobb och är mest populär, säger Ola Söderholm.

Det är en kontrast mellan dina och Livs väl researchade prator och Jonatans lite mer improviserade. Hur känns det att ha så olika ambitionsnivå?

– Jonatan bidrar med så jävla mycket oavsett hur genomarbetat material han själv har. Han är så extremt bra på att lyfta alla han sitter bredvid, på att skratta och riffa vidare på allt. Och när han hittat en rolig grej är det väldigt kul.

Vilka ämnen sparar du till avsnitten med Jonatan, och varför är det utläggningar om finska kriget 1808-1809?

– Haha, ja, det är sånt som passar i en killpodd.

Vad är Livs styrkor som poddare?

– Ja, gud ... Hon har nästan ett sjätte sinne för att vara i framkant av zeitgeisten på något vis, att hitta saker som många är intresserade av men som ingen satt ord på. Det märks hela tiden hur det hon pratar om slår an, att hon är väldigt, väldigt bra på att hitta nya insikter, säger Ola Söderholm och ser rörande stolt ut.

Desperationens nödraket

Vi har satt oss i ett studiohörn. Halvt skymd bakom en yvig krukväxt påminner inramningen om komikern Zach Galifianakis gamla youtube-talkshow ”Between two ferns” som briljerade i dålig stämning med A-listekändisar. Som under frågan till Natalie Portman: ”You shaved your head for V for Vendetta. Did you also shave your V for vagina?”.

Det blir inga liknande under bältet-frågor till Ola Söderholm, vilket nog är bra. Visserligen pratade han i den numera nedlagda könshumoressä-podden ”Februaripodden” mycket utförligt om sin omskärelse, som gjordes i vuxen ålder på grund av för trång förhud. Men det är länge sedan.

– Jag och Jonatan får ha det som en nödraket när vi är gamla och desperata, att krama något ur det gamla varumärket en sista gång.

Oddsen ser dåliga ut. Under intervjun börjar Ola Söderholm plågat skruva på sig vid personliga frågor. Blicken blir undvikande. Och trots att han och Liv Strömquist varit ett par i över ett decennium pratar de i princip aldrig om sin relation i podden.

Är det lätt att jobba med sin fru?

– Ja, men det hade kanske varit en annan sak om vi jobbade med att göra content av vår relation.

Märkligt nog verkar han inte ha tänkt så mycket på sitt äktenskap i förhållande till arbetet. Hemma i Sofielund, ett Malmö-område känt för sina fina lägenheter och ett kollektivhus med höns och bara en toalett, pratar han och Liv Strömquist konstant om vad de läser och tänker på.

På ett sätt låter det som en dröm att folk vill lyssna på ”Stormens utveckling” utan att ni behöver vrida ut och in på ert privatliv?

– Ja. Men jag tror inte att jag skulle kunna göra det ens om jag ville …

Skrämsel och sadism

”Ett ganska vanligt barn”. Ingen kan förvånas över att Ola Söderholm beskriver sig själv så, uppväxt i Luleå under ett 90-tal där skejtarnas subkultur dominerande. Själv åkte han längdskidor. Det fick man inga tjejer på.

I familjen fanns också en lillasyster, en lantmätare till mamma och en pappa som var tandläkare tills han skolade om sig till civilekonom. Själv spelade Ola fotboll, men var också mycket musikintresserad. Han plöjde magasinen Pop och Bibel där chefsideologen Andres Lokko höjde de svenska musikjournalisternas status till rockstjärnenivå.

Själv lyckades Ola tjata in sig som musikkritiker på Norrbottens Kuriren innan han flyttade till Sundsvall för journalistutbildningen, där han gick i samma klass som Erik Niva.

Det var också här, i mitten av 00-talet, som han blev så akut frälst på humor att yrkesplanerna omformulerades: Hellre bli Sveriges minst framgångsrika ståuppare än Sveriges mest framgångsrika journalist.

Efter examen tog han därför ”det mest hjärndöda journalistjobbet i Sverige”, som korrekturläsare på kändistidningen Se & Hör samt reporter på TV-guiden. Chefredaktör på bägge titlar var legendariska Tua Lundström som enligt Ola Söderholm hade ”skrämsel och sadism som metod” och ”en röst som fick Lena Nyman att låta som Lilla sjöjungfrun”. På personalfester brukade hon lägga in sitt företagskort i baren och skrika: ”Det är porrpengarna!”, syftande på att tidningsförlaget Allers nyligen gått samman med ett danskt porrbolag.

I tyst protest brukade Ola Söderholm byta plats på horoskopen så att Skytten hamnade på Stenbocken och tvärtom. Men han stannade ändå i tre år.

– Det passade mig ganska bra med ett jobb som jag inte alls tänkte på efter klockan fem.

Rolig bror duktig

Parallellt med jobbet på kändistidningarna harvade Söderholm i Stockholms standup-värld, kraftigt inspirerad av amerikanska ”absurdistiska oneliner-komiker” som Mitch Hedberg, Todd Barry, Zach Galifianakis, Dimitri Martin och Dave Attell.

– Jag tror att det är en ganska vanlig ingång att börja med standup för man tänker att svensk standup är skit och att det kommer bli lätt, säger han, uppenbart road av sin ungdoms storhetsvansinne.

Efter ett par år tog karriären ändå fart. 2007 fick han utmärkelsen ”Årets Komikaze” och 2010 pris på Stand up-galan. Året därpå började han pendla till Malmö och P3:s satirprogram ”Tankesmedjan”. Ett vikariat där han skulle hitta sin ton som radiopratare. Från att ha varit en bakom-person, som tjänat pengar som manusskrivare åt Parlamentet och Melodifestivalen fick han äntligen chansen att prata själv.

I den excentrikertäta skaran framstod han ofta som en straight guy. Rolig men också något av en bror duktig.

Du verkar väldigt trygg och stabil. Har du gått i terapi eller är du bara från Luleå?

– Det stämmer att jag är från Luleå, men jag gick bara i terapi en gång i typ ett halvår. Terapeuten sa ”äh” om alla mina problem. Jag tror att han ville gå i pension, så han botade mig snabbt.

Malmös Tinder

Under tiden på Tankesmedjan blev Ola Söderholm ihop med serietecknaren och tvåbarnsmamman Liv Strömquist, som i en intervju berättat att hon visade sina känslor genom att skicka Ulf Lundell-låtar till sin kollega. De var inte satirgängets enda par. Nanna Johansson blev ihop med K Svensson, för att senare bli ett par med Jonatan Unge som hade barn med komikern Sissela Benn.

Utifrån ser det hela en aning kläggigt ut, vilket också avhandlats i ”Stormens utveckling”. Jonatan Unge påstod att folk ”äcklas enormt” av Malmöscenen och att ”alla ligger med varandra”.

Liv Strömquist: ”Till vårt försvar kan jag säga att vi inte är SÅ bra vänner.”

Ola Söderholm: ”Vi har andra vänner, och komikervärlden är vårt Tinder.”

Efter att ha lasats ut från SR bildade Ola Söderholm och kärntruppen från Tankesmedjan 2013 den samtidskommenterande humorpodden Lilla drevet. För den fick Söderholm Expressens Björn Nilsson-pris: ”en till synes omöjlig kulturjournalistik: ett ärligt, knivskarpt, roligt och långsamt samtal.”

I vinnarintervjun berättade Söderholm att han försöker vara aktiv istället för reaktiv. Han vill inte bara reagera på att folk är idioter. Den ambitionen håller fortfarande i ”Stormens utveckling” som startades 2019 för att Söderholm skulle bli mer uttalad chef än tidigare.

Finns det en formel för en typisk Ola Söderholm-prata?

– Vete fan? Jag letar bara efter någon slags vinkel. Sedan skriver jag långa ganska slarviga manus, som förhoppningsvis ska ge plats åt diskussioner.

Det är kanske bra utan formel, så att dina prator får variation?

– Exakt. Jag blir mer och mer rasande på storytelling och dramaturgiska knep. Så det är nog bra att inte ha det. Bara prata! Prata utan en smart dramatisk båge!

”Jättedålig på att prata”

Oftast spelas podden in på tisdagar. Onsdagar klipper Ola Söderholm. Resten av veckan ägnas åt att komma på idéer, läsa böcker och att skriva.

– Det är väldigt utmattande och en lång övning i självhat att klippa avsnitten och lyssna på alla mina verbala tics, säger Ola Söderholm.

Han är ”jättedålig på att prata” tycker han, säger ”liksom” och ”så här” mycket.

– Det kanske är därför jag måste skriva manus i 20 timmar och klippa i 10 timmar. Då kan jag komma upp ungefär till samma nivå som andra när de pratar fritt. Så det är egentligen väldigt konstigt yrkesval att vara poddare.

Är du självkritisk?

– Jag kan ha veckor i sträck där jag känner att vi gör något speciellt som inga andra gör, att jag är inspirerad och det är lätt att komma på idéer. Men sedan kommer en fas där jag verkligen skrapar på botten av tunnan och krystar fram saker.

Vad är svårt?

– Att vara intresserad av det jag pratar om. Det kan vara något simpelt, en enkel spaning. Eller så kan det vara att jag har läst en massa teori och har en allvarligt syftande analys. Det är min enda ledstjärna: försök vara intresserad av vad du pratar om.

Efter fem år, vad är "Stormens utvecklings" legacy?

– Det hade verkligen varit snyggare om någon annan än jag sa det här nu ... säger Ola Söderholm och påbörjar en parallell till 90-talets musikreportage i Pop och Bibel. Hur magasinen hade makt att sänka eller breaka internationella artister i Sverige.

– Vi har en inte jättestor, men kulturintresserad medelklasspublik, och dem har vi ätit oss in i huvudet på. Därför har vissa böcker råkat få ganska mycket uppmärksamhet i Sverige, för att vi lyft dem. Hartmut Rosa exempelvis.

Gaza-frågan

”Stormens utveckling” hade säkert kunnat kränga dyra biljetter till livepoddar. Men med 13 100 betalande prenumeranter drar Stormens utveckling in någonstans runt 350 000 i månaden, efter att momsen räknats bort. Därför behövs det inga ”cash grabs” som Ola Söderholm uttrycker det.

Han säger sig dessutom vara relativt skonad från kritik. De som inte gillar podden stänger av. Men en invändning har podden fått löpande det senaste året: Varför pratar de inte mer om Gaza-kriget?

– Jonathan har pratat om Gaza, och Liv hade ett långt avsnitt om offerskapspolitik som var väldigt bra. Men vi pratar inte om det som är objektivt viktigast varje vecka, utan sånt där vi har något att tillägga. Och just det ämnet är ju svårt. Det är så många som är så kunniga och säger så mycket, så det är svårt att hitta den nya vinkeln. Men visst, det kanske är lite märkligt att vi inte återkommit till det mer.

Med sin senaste bok ”Pythian pratar” fick Liv Strömqvist för första gången dålig kritik i flera tidningar. Är det en naturlig medielogik att man inte kan bli hyllad hur länge som helst?

– Ärligt talat har jag inte läst recensionerna. Om Liv säger att hon har läst dem så läser jag dem också. Men jag tycker att det är lite jobbigt om jag ska gå runt och veta exakt allting som stått när hon inte gör det. 

Jag såg Livs liveshow. Hon hade en klänning prydd av bananer och fick  publiken att sjunga allsång till ”Circle of life”. Hur känns det att vara gift med en sektledare och kulturmiljonär?

– Man vänjer sig väl till slut? Allt blir vardag. Men det är en glädje. Och det är kul att bo i en ganska fin lägenhet, säger Ola Söderholm och ser obekväm ut igen.

Hej då domedagsmånglare

Och så var det frågan om vad som hände med klimatet. Någonstans mellan 2017 - 2019 hände något. Greta Thunberg slog igenom, Björn Wiman skrev om klimatet i alla sina krönikor, stora demonstrationer lockade tiotusentals engagerade. Det sammanföll med att Ola Söderholm startade en ny podd som fick namn efter humanekologen Andreas Malms bok ”Stormens utveckling – att leva i den globala uppvärmningens tid”.

Söderholm tycker själv att han ”överdoserade på humanioramänniskor som fått feeling på klimatkrisen”. Till slut blev han fruktansvärt less.

Har du övergett klimatfrågan?

– Jag har lite grann ändrat inställning. Även om jag inte riktigt drev en egen linje så lyfte jag fram många röster som var åt domedagsmånglar-hållet. Och det är inte hjälpsamt att tänka på det sättet kring klimatfrågan, snarare är det förlamande och leder till defaitism, säger han.

– Förståelsen av problemet som Extinction Rebellion-grundaren Roger Hallam ger uttryck för när han står i BBC och dundrar om att vi ofrånkomligen går mot Mad Max och miljarder döda det här århundradet stämmer inte.

Idag lyssnar han mer på vad klimatforskare säger.

Du pratade mycket om tippningspunkter, expropriering, krigsekonomi och antropocen. Blev du klimatalarmist?

– Det enkla svaret är ja.

Men det såg faktiskt lite värre ut i klimatfrågan för tio år sedan, tycker Ola Söderholm.

– Då pekade business as usual-scenarion mot fyra grader eller mer år 2100. Det är mer apokalyptiskt. Men utvecklingen i klimatarbetet har gjort så att status quo snarare pekar mot en risk för runt tre grader 2100. Det är fortfarande svinilla, men det är inte civilisationshotande nivåer på samma sätt. Förändringen kan ha påverkat min inställning.

Hur långt kan man tänka sig att offra demokratin för att kapa utsläppen?

– Det är jätteviktigt att få ner utsläppen snabbt, men att tro att man kan göra det på bekostnad av allt annat går inte. Många faktorer samverkar.

Han ger ett exempel: kanske behöver man bättre infrastruktur i de fattiga delarna av världen. Det leder till mer utsläpp, men också att färre dör av klimatrelaterade orsaker.

Det handlar inte bara om att minska utsläppen, utan också hur vi anpassar oss till nya värmenivåer menar du?

– Precis. Översvämningar och kraftiga orkaner blir vanligare av klimatrelaterade orsaker, men de är mindre dödliga än för hundra år sedan. De som har domedagsperspektivet hamnar lätt i en väldigt episk historia: utsläppen måste ner, annars blir det avgrunden. Men jag har förstått att klimatfrågan är mycket mer grå och komplex.

Det börjar bli dags att avrunda och äntligen befria Ola Söderholm från genansen att svara på personliga frågor. Men först en sista fråga:

Du har en ganska monoton röst. Hur trött är du egentligen på livet?

– Haha, jag känner ändå att jag har en livshunger. Så länge jag orkar göra podden så är det ändå ett tecken på att jag klarar av att intressera mig för något. Att jag har någon slags gnista.