Varför lägger ni ner Lilla Drevet? Egentligen?

– Jag vill ta poddandet vidare och kände att det var schysstare att göra det inom ramen för något där jag är 100 procent chef. I Lilla Drevet har jag tagit mer och mer plats och varit de facto-chef, men det är ju också en föreningsdemokrati. Det kändes bättre att gå vidare i en ny kostym.

Mer makt åt Ola, vår befriare?

– Exakt. Att nära den gränslösa narcissismen och kontrollbehovet (skratt).

Kommer blandningen av skarp analys och härligt trams att finnas kvar i den nya podden?

– Det är nog en rimlig bedömning att det var en av styrkorna med Lilla Drevet, men det var aldrig planerat att det skulle vara så. Det blev så eftersom vi jobbade vecka för vecka och tog grejerna vi för tillfället var intresserade av. Ibland blev det lite tyngre och ibland en tramsig skämtgrej. Typ att Ulf Kristersson gillar glass. Utmaningen är att vara intresserad av det man pratar om och att ha energi i berättandet, för då blir det kul att lyssna lite oavsett vad det handlar om.

I klimatfrågan verkar du ha landat i den Roy Scranton-inspirerade slutsatsen att det inte är någon mening att göra någonting. Är det ett ­uttryck för din bekväma småborgerliga livssituation som välbetald poddmogul?

–  (Skratt) Är det en sån intervjuteknik man får lära sig på journalisthögskolan verkligen? Att kasta ut ett påstående om den man intervjuar? Vi återkom till Roy Scranton ett par gånger i Lilla Drevet, men jag vill inte säga att jag är en apologet för honom. Däremot tycker jag att uppgivenheten är bättre än det där hoppet som bara är greenwashande av business as usual. Uppgivenheten är  mindre destruktiv än till exempel Annie Lööfs klimatpolitik, bättre än den så kallade klimatpolitiken som den sett ut inom systemet.

Men finns det inte också en tredje väg – att faktiskt försöka förändra?

– Jo, men jag ser det inte som det bästa att bara vara uppgiven, och jag tycker inte att jag har tagit ställning för det. Jag försöker mest undersöka olika inriktningar. Just nu läser jag Andreas Malm, som ägnar sig åt marxistisk klimatforskning.

Vad är spännande med Andreas Malms syn?

– Han pratar om att det krävs antikapitalistisk praktik på så sätt att man måste skapa någon slags planerad ekonomi för energisektorn. Och han pekar ut en väldigt handfast riktning: Först måste vi satsa väldigt mycket på ren energi. Det är det enkla. Det svåra är kapitalförstörelsen av den fossila industrins infrastruktur. Det är så många kolkraftverk och pipelines och raffinaderier som byggts med tanke att de ska vara i bruk 40–50 år, om aktieägarna ska få sina investerade pengar. Och det kan inte ske.

– Det stora problemet är att det prospekterats för så mycket oljeutvinning som inte kan utvinnas om man ens ska vara i närheten av att klara något 2-gradersmål. Hur man bara stoppar det. Det tänkte jag prata med Andreas Malm om.

Tänk vad underbart om vi fick ett klart och tydligt svar!

– Jag förstår att man stör sig på att jag pratar om Roy Scranton eller sysslar med någon slags uppgivenhets-porr, men det är ju korrekt att känna den uppgivenheten och cynismen inför mainstreampolitikens klimatpolitik. Så de som tycker att till exempel Roy Scranton har fel i uppgivenheten måste ju kunna svara på frågan: Vad är en konstruktiv väg framåt? De här oerhörda krafterna som galopperar i riktning mot klimatkollaps, hur ser du att de skulle kunna stoppas? Vad är det man ska göra?

Du har själv pratat om att vi borde införa global krigsekonomi – igår.

– Ja, absolut, det borde vi ju. Men jag vet inte hur.

Vad tror du krävs för att världsledarna på riktigt ska ta krisen på allvar?

– De kommer att ta det på allvar mer och mer när det blir som i Sverige i somras med värmen och torkan. Och sådana händelser kommer tätare och tätare. Men det som är infernaliskt med hela situationen är den inbyggda fördröjningen. Anledningen till extremvädret idag är inte alla utsläppen vi har gjort fram tills nu, utan alla utsläppen vi gjorde fram tills för ett par decennier sedan. Den fördröjningen blir ytterligare en anledning till att vi reagerar för sent.

– Andreas Malm förespråkar militant motstånd, men det är svårt för oss som fortfarande har det bra och lever i den här trygga medelklassen med högt välstånd och hög köpkraft. Människor som begår militant motstånd är väl de som lever i apartheidsystem eller lever med förtyck in på bara skinnet? Att man ska vara en sån medelklasspappa som ska åka iväg och bli arresterad utanför olika kolkraftverk... Det är en fråga som kräver mycket idealism, eftersom man inte agerar utifrån direkta utsattheten. Det är svårt på det viset.

Du nämner ordet impotens mycket när du pratar om klimatet. Impotent aktivism. Impotenta klimatlöften. Erkänn – du försöker sälja frågan med sex?

­– Haha. Nej... det är väl snarare lite anti-sex med impotens? Inte så eggande direkt. Det är nog mer att jag är dålig på att variera mig.

Tiotusentals barn strejkar nu för att de vill ha en beboelig planet i framtiden. Du har nyligen blivit pappa. Hur mycket oroar du dig över din bebis framtid?

– Jag vet ju att det kommer att bli väldigt jobbigt, men det är så svårt att ta in insikten om klimatkollapsen i sitt vardagstänkande, det blir en kortslutning. Vi lever kvar i det gamla paradigmet som om vi inte vet om vad som händer. Vi är medvetna om det på något plan men är det mestadels inte. Det är bara som nyheterna är, man bara fortsätter som vanligt: Det går bra i ekonomin, man pratar om framtiden som att den kommer att fortsätta som den gjort tidigare trots att den inte kommer att göra det. Så lever man sitt lilla liv också. Läget är ju fruktansvärt, men jag vet faktiskt inte vad jag ska göra med min oro och använda den på ett konstruktivt sätt så att det ska bli annorlunda för mitt barn i framtiden.

Till sist en fråga som inte handlar om klimatet: Din sambo Liv Strömquist har sagt i en intervju att hon raggade upp dig genom att skicka Ulf Lundell-låtar till dig. Varför fungerade det så bra?

– Vad var det för jävla intervju? (Skratt) Jag vet inte om det var så det var. Jag är nog lite för lättgenerad för att kunna svara på såna frågor tyvärr...

Ola Söderholm om...

...att han lyckats göra klimatfrågan tillgänglig:

– Det är en fråga som jag har varit väldigt intresserad av, men som är lite svårare att kommunicera än andra frågor eftersom det är en högre ribba. Och ibland känns det som att det har gått att nå ut att prata om den också. Framförallt tycker jag att det är intressant. Det är den största grejen, ett självklart ämne att ta upp.

...vad som är hans fokus – att vara rolig eller att säga något viktigt och bidra till debatten:

– De senaste åren kan man inte säga att allt jag gjort syftat till att vara roligt. Emellanåt har det varit det, men oftast inte. Jag vet inte riktigt vad jag gör (skratt). Poddandet är bara något jag halkat in på, och så blir det som det blir. Men när jag fick Expressens kulturpris för ett år sedan började jag tänka att kulturjournalistik kanske ändå är en rimlig beskrivning. Jag är ungefär som en krönikör eller kulturskribent i det att jag försöker göra något som är intressant utifrån en idé som jag går igång på. Och då kanske andra kan tycka att det är kul också. Sådana krönikörer, som till exempel som Alex Schulman eller Johan Hakelius, kan ju växla mellan en klackspark och mer allvarligt syftande texter från vecka till vecka. Det kanske är en sån genre jag verkar i, fast i poddform.

...vad han själv skrattar åt just nu:

­– Chapo trap house. En amerikansk vänsterhumorpodd. Jag upptäckte den i höstas och lyssnade tillbaka i arkivet. Det känns som att det varit 70 procent av min mediekonsumtion de senaste månaderna.