Det är en intressant frågeställning – kan man prisa Gud i varenda konsert utan att tro på hen? Dessvärre är det inte den enda konflikten i filmen. Det pyr också ett motstånd mot körledaren på andra grunder. I ett känsloladdat stormöte berättar sångarna att de tycker att han är elak, sluten, kall. ”Vi sjunger om att sprida kärlek, men kultiverar den inte i gruppen”, som en sångare uttrycker det.

Fotot är hela tiden nära, sällan längre bort än halvbild. Det gör det svårare att läsa av gruppens reaktioner – eller publikens, för den delen. Man får aldrig hela bilden, bokstavligt talat.

Dokumentärens debuterande regissör Amanda Pesikan har sagt att hon inte ville göra ”en reklamfilm” för TGC, men fastnar i stället mellan ett par möjliga vinklar. Handlar det om ledarskap? Om en plantskola för popstjärnor? Om konstruktivt medarbetarskap? Om tro? Nej, det hamnar hela tiden mitt emellan.

Bråket i kören ställs på sin spets, sedan får vi se den ifrågasatta Cedwin Sandanam leda kören i ett fantastiskt slutnummer. Men vad hände däremellan, eller därefter? Den starkt efterlängtade försoningen uteblir och ingen eftertext förklarar vad som har hänt. Det är att missa både den dramaturgiska chansen och den pedagogiska skyldigheten, i den här sura recensentens tycke. 

”Ingen berättelse har förstörts av lite klarhet”, som den irländska författaren Claire Keegan konstaterade i Babel för ett par veckor sedan.