I ”The killing of a sacred deer” går Lanthimos tillbaka till en mörkare ton, i en film som lite för ofta påminner om en fattigmansversion av Michael Hanekes ”Dolt Hot”.

BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8

Välartad kärnfamilj

Mamma, pappa och två A-barn lever ett harmoniskt och välartat liv i en villaförort. Colin Farrell spelar kirurgen Steve. En stoisk karl med ett enormt gråsprängt skägg som förstärker hans brist på uttryck. Hans fru Anna, spelad av Nicole Kidman, är en lika personlighetsbefriad rollfigur, som verkar nöjd med att förvalta kärnfamiljens grund med ett precis lagom mått kärlek.

”We all have great hair”, säger hon med ett lagom leende till sina två välartade barn Bob och Kim vid middagen.

Neutraliserade konflikter

Det är som om konflikterna inom familjen blivit neutraliserade tack vare bristen på känslor. Steve och Anna har till och med sex där Anna lägger sig livlös med slutna ögon för att simulera att hon blivit nedsövd.

Varför det blivit så förblir ­tyvärr ett outvecklat kapitel. Är det enbart för att de är borgerliga?

I en mindre symboltyngd film hade det varit lättare att bortse från den sortens irriterande enkla budskap, men ”The killing of a sacred deer” är marinerad i symbolik som ibland är lika klumpfotad som cynisk.

Steve umgås med tonårspojken Martin, som han träffar under underliga former på en diner. Deras relation är otydlig men visar sig vara grundad i att Steve låtit pappan till Martin omkomma under en operation.

Situationen blir hotfull när pojken vill ha mer kontakt. Snart tvingas Steve göra ett val som kommer att ruinera hans liv oavsett vilken väg han väljer. Mer än så går egentligen inte att avslöja utan att säga för mycket men Lanthimos bygger upp en morbid metafor kring skuld och hur den ska betalas.

Udda perspektiv

Kameran lever sitt eget liv, svävande framåt genom korridorer som sätter publiken i udda perspektiv och framkallar en ­otrygg alienation till den välartade familjen. Lanthimos foto verkar starkt influerat av det i Stanley Kubricks ”The Shining” och känslan av att någonting väsentligt är ”trasigt” i människorna på duken förstärks av att alla pratar som livlösa robotar.

Skräckfilm utan skräck

Det hade eventuellt fungerat om det inte vore för att ”The killing of a sacred deer” vill vara en skräckfilm, utan att presentera riktig skräck. Den emotionella tomheten bygger upp ett obehag som är väldigt svårt att slita ögonen från, men tonträffen är irriterande off och budskapet grumligt. Ibland är det fängslande i sin vidrighet men ibland inte bättre än en tråkig spin-off på ”Westworld”.