Någonstans på den karga ryska landsbygden arbetar traktens karlar med att slita sönder sina kroppar för småpengar. Fabriken, där lejonparten av handlingen utspelar sig, går dåligt. Den högsta chefen, en skallig och hårdför man vid namn Kalugin, dyker upp en dag och förklarar att männen måste jobba utan löner den närmsta tiden. Alla protesterar men ingen vågar strejka.
Det låter som början på ett socialrealistiskt drama från bröderna Dardennes men förvandlas snabbt till en milt spännande gisslanthriller.
Ett gäng av männen bestämmer sig för att kidnappa Kalugin och kräva lösensumma. De vill bort från fabrikens dammiga golv, starta nya liv och äntligen ha råd att mätta sina familjers munnar.
Planen går förstås snabbt åt skogen, och Kalugins livvakter dyker upp. Polisen likaså. Fabriken blir åter igen ett fängelse som männen inte kan rymma från.
Eftersom allt utspelar sig i en korrupt håla blir lagens väktare snart hemskickade med ett enkelt telefonsamtal. Men vem har egentligen ringt dem? Desto mer vi lär känna både livvakterna och gangsterbossen själv breddas konflikten bortom proletärer och borgerlighet. Alla har sin egen story, som den pragmatiske livvakten med en cancersjuk fru.
Mörkret faller och regnet slutar aldrig strila ned utanför fabriken. Arbetarna utgörs av ett gäng slitna mannar som antingen stammar eller rökhostar. Den barske ledaren Silverräven driver hela operationen med militärisk hand, men förvandlar snart allt till någon form av mediacirkus då han bjuder in reportrar.
De är inte kriminella längre, säger han, och låter övertyga medierna att männen är ”arbetare som gör revolution” genom att berätta om hur Kalugin använt sina kriminella kontakter för att ta makten över regionen och produktionsmedlen.
”Fabriken” är i slutändan en misslyckad produkt. Jag vet inte om den vill vara komisk eller allvarlig när de miserabla livsödena staplas på hög. När slutet närmar sig är det bara Kalugin och Silverräven kvar som försöker bräcka varandra i hårda livshistorier.
Marx möter film noir, och ibland är det ganska spännande. Främst när Fabriken påminner om en mycket bättre film med liknande teatrala kvaliteter: brittiske Ben Wheatley Free Fire, där två kriminella gäng ryker ihop efter en vapenaffär och fastnar i ett utdraget skyttegravskrig på samma lager. Den är också rolig, men ofrivilligt, och kanske skulle ”Fabriken” mått bättre av att inte ta sin historia på så stort allvar.
