Jag tänker på hemsökelser i läsningen av fyra diktböcker som nyligen berikat svensk litteratur.

Den belarusiske författaren Barys Pjatrovitjs diktbok ”Belarus: fresker”, som Rámus förlag ger ut i översättning av Dmitri Plax, är en samling lyriska reflektioner och ögonblicksbilder från ett hemland som attackeras inifrån. De är skrivna i Belarus under tiden kring det förra riggade presidentvalet sommaren 2020, vars fredliga massprotester möttes med brutalt polisvåld.

de går genom våra gårdar om nätterna

och spejar omkring som främmande –

så gör fiender

på sina fienders hemmafront,

med huvudena indragna mellan axlarna

gömmande sig i sig själva

I dikten påminner diktator Lukashenskas soldater om onda andar, smygande omkring sitt hem om natten beredda att våldföra sig på dess invånare vid minsta trots mot regimen.

Pjatrovitj har flera böcker bakom sig (tre finns på svenska) och har gjort stora insatser för litteraturen i sitt hemland som regimen nu bryter ner. Sina dikter kallar han fresker, målningar som utförs på fuktigt kalkputs. Det gäller att teckna bilden innan väggen torkar, innan dikterna hinner stoppas. Den akuta inramningen till Pjatrovitjs språkligt sett enkla poesi får mig att känna stor vördnad inför dikterna som Plax omsorgsfullt har överförts till svenska.

Ingen lämnar sitt hem såvida hemmet inte är hajens mun

…

Ingen skulle lämna sitt hem förrän hemmet är en röst i ditt öra som

säger – gå, spring, nu. Jag vet inte vad jag har blivit

Det skriver den somalisk-brittiska poeten Warsan Shire i sin diktsamling ”Välsigna dottern” som Aska förlag ger ut i översättning av Judith Kiros.

Dikterna binds samman av en rad ömsinta välsignelser. De utdelas över älskade hem och kroppar vilka är drabbade av krig, rasism, sjukdom och sexuellt våld – som jagar deras invånare, liv eller själar på flykt. Med skiftande ton och stil går motivet av ett slags hemsökelser igen och bildar en mycket tät samling.

Shire tillhör en av den engelskspråkiga poesins yngsta och mest lovordade poeter. Hennes debutbok från 2011 kom tre år senare på svenska med titeln ”Lära min mor att föda”. Vida känd blev hon i och med sina dikter till artisten Beyoncé Knowles-Carters album ”Lemonade” och ”Black is King”.

Flykterna som Shire sätter ljus på synliggör brutala sanningar om vår tid men rymmer också en förtrollande skönhet. Det ångar om loskor, minnen frigörs i tung cigarettrök, och i en återkommande dröm löses moderns fläta upp av brisen i ett fridfullt Somalia. Dikterna har en magisk filmisk närvaro som Kiros har gjort ett imponerande arbete med att överföra till svenska. Jag håller ”Välsigna dottern” för en av årets starkaste diktböcker.

I ett samhällsliv där flickor och kvinnor saknas måste kanske döden tas på allvar som en befolkad icke-plats. Den sydkoreanska poeten Kim Hyesoons diktsamling ”Autobiografi av död”, utgiven av 20TAL Bok i översättning av Jennifer Hayashida och Andjeas Ejiksson, är ett kärleksfullt undersökande av döden. I dikterna tilltalas ett kollektiv av döda flickor och kvinnor som ”du”.

Hur är det med din docka?

Hur är det med din dockas hälsa?

…

Nu har du blivit så lätt att du inte alls kommer kunna falla

Du är blott en krusning på en krusning på avgrundens högsta våning

Boken består av fyrtionio dikter skrivna under fyrtionio dagar. Det är omtumlande och existentiellt bländande läsning. Jag hänger inte alltid med på vad som sker och just därför utvidgar de mina sinnen. Dikterna är som injiceringar av ett rikt språk, vilket också är översättarnas förtjänst.

Kim Hyesoon har ett femtontal titlar bakom sig, varav flertalet har översatts och prisats. ”Autobiografi av död” är den första diktsamlingen av Hyesoon på svenska. Den kommer i sinnrik formgivning av Lukas Möllersten, med förord av Aase Berg och ”kommentar” (snarare essä?) av översättarna samt utsnitt ur ett samtal mellan poeten och hennes engelska översättare Don Mee Choi.

En gång var jag sonen med de främmande gesterna

och det plågade modershjärtat,

jag var sonen ingen förstod

Jag hade vatten i en hink och gick bakom lagårn

och penslade kors på stenarna

I den norske poeten Steinar Opstads senaste diktbok ”En varaktig längtan”, som ellerströms förlag ger ut i översättning av Marie Lundquist, återvänder en flickaktig son till sin hembygd för att ta avsked av sin far och försonas med tanken om att han själv aldrig kommer att bli förälder.

Det är en stor liten diktsamling. Knappa fyrtio dikter uppdelade i tre delar. Ändå lyckas Opstad att med stoiskt lugn berätta en historia av nästan mytologiska mått. Dikterna är som ett slags ryska dockor – fast här passar det bättre att kalla dem fäder – där varje figur eller far kan inrymmas i en större. Det finns den egna djupt älskade fadern, och så finns fäderna i det lilla samhället som sprider rykten om diktjagets flickaktighet och dömer ut honom. Sedan finns den far som diktjaget själv aldrig kommer bli, men i vars förlust Gud finns.

Opstad har gett ut ett tiotal diktsamlingar, varav tre finns på svenska samt urvalsvolymen ”Den lyckligaste av alla ensamheter”. I ”En varaktig längtan” går motiv och stil från tidigare verk igen i ytterst komprimerad form. Det är en genomlyst och mogen dikt som blottlägger oron och klarsynen hos den som betraktar sitt liv vid sidan om det.

”Förlust är ordet för vår tid”, hörde jag nyligen professorn Sverker Sörlin säga i sitt sommarprogram apropå hur obeboelig jorden har blivit. Ett mer poetiskt ord skulle kunna vara ”hemsökelse”. Det betyder drabbning eller härjning, förknippas med osaliga andar, men bär också associationer till att söka en hemvist. Poesin kommer inte att rädda jorden, våra kroppar och hem från att angripas, men den lägger våldet och sorgerna till handlingarna och påminner oss om vår mänsklighet – som trots allt är det enda som kan rädda oss.