Neige Sinno: ”Övergrepp händer i alla kulturella sammanhang”

En av Neige Sinnos bästa kompisar hade följt med henne till Paris för bokturnén, och när Neige kom tillbaka från radiointervjun grät vännen. 

– Hon sa: ”Det här får inte hända igen så nu ska vi förbereda dig”. Sedan övade vi på hur jag kan bemöta frågor som försöker driva mig till en plats jag inte vill vara på. Och på hur jag kan svara på en känslig fråga utan att bli för emotionell.

Övningen har gett färdighet. Neige Sinno tar sin tid och väljer sina formuleringar med stor omsorg.

– Samtidigt valde jag att skriva och publicera den här boken trots att jag visste att det skulle vara svårt och påfrestande.

Boken kom nyligen ut på svenska i en ambitiös översättning av Emma Majberger under titeln ”Tvingad tiger”. Den beskrivs som en roman, men skulle lika gärna kunna kategoriseras som ”essä” eller ”memoar”. Det handlar om Neige Sinno, som föds 1977 och som liten flyttar till de franska alperna ihop med sin syster, mamma och styvpappa för att leva nära naturen.

Neige Sinno skriver om hur hennes mamma och styvfadern, som var bergsklättrare och som inte ens fyllt 30 år och saknade utbildning, försörjde sig som säsongsarbetare. De stod längst ner på stegen bland folket inom turistnäringen på landet och lånade pengar från banken till väldigt höga räntor för att köpa en bostad.

Familjen flyttade in i ett renoveringsprojekt som i ”Tvingad tiger” beskrivs som en obeboelig ruin. De första åren i huset bodde de i husets fuktiga källare, sedan i ett stort blåvitt rum där den fläckfria klinkern representerade det framtida rena hem familjen aldrig skulle komma att få. I stället blev huset en brottsplats.

Det är inte som att barn bara blir utsatta i hem med liberala tankesätt, vi vet ju att det här också sker i väldigt konservativa miljöer. Inom kyrkan, till exempel.

Varför förgriper sig en vuxen man på en liten flicka? Varför tvingar han henne till att göra saker hon aldrig ens har hört talas om? Varför förstör han hennes barndom genom att återkommande, under många år, våldta henne?

När vi hör om den här typen av monstruösa och avskyvärda handlingar, söker vi förklaringsmodeller som skapar avstånd mellan oss och ondskan. Vi vill inte kännas vid den, vi vill slippa konfronteras av insikten om att något liknande kan ha hänt i vår närhet. 

Neige Sinno har fått frågor om hon tror att den bohemiska, frigjorda livsstilen som hennes familj anammade ute på landsbygden kan vara en förklaring till att det som hände hände. Andra har undrat om inte den franska tidsandan på 80- och 90-talet kan vara medskyldig. Det var en period som präglades av idéer om barnet som en person med fri vilja och fri sexualitet. 

I ”Tvingad tiger” beskriver Neige Sinno de kulturella tankeströmmar som genomsyrade hennes uppväxt. Hon skriver om hur det låg en önskan i luften om att en gång för alla bli kvitt puritanismen. Om hur filosofer, konstnärer och intellektuella libertarianer undertecknade debattartiklar som jämställde homosexualitet med pedofili och ville att båda aktiviteterna skulle avkriminaliseras. Hon skriver också att inget av det egentligen spelade någon roll. Att hennes styvfader hade gjort det han gjorde oavsett vilket tidsera eller miljö han placerats i. 

– Det som hände mig har inget med de yttre omständigheterna att göra. Sexuella övergrepp mot barn händer i alla kulturella sammanhang, oavsett vilka idéer sammanhanget präglas av. Det är inte som att barn bara blir utsatta i hem med liberala tankesätt, vi vet ju att det här också sker i väldigt konservativa miljöer. Inom kyrkan, till exempel.

Hon förklarar att hon tror att händelseförloppet fungerar i motsatt ordning.

– Först kommer övergreppen. Sedan ursäkterna. Och ursäkterna varierar beroende på vilket ideologiskt sammanhang övergreppen sker i. Det är samma sak med Lolita. Det är inte på grund av Lolita som folk har en viss uppfattning om nymfetten. Det är på grund av hur samhället sexualiserar unga flickor som folk kan läsa Lolita som en beskrivning av en nymfett. 

Litteraturen är ett annat centralt tema i ”Tvingad tiger”. Neige Sinno reflekterar med hjälp av andra böcker som vidrör en liknande tematik över det hon utsatts för och hur man gör litteratur av det. Vladimir Nabokovs klassiker är ett exempel, men hon refererar också till Toni Morrison, Virginia Woolf, Annie Ernaux, Emmanuel Carrère och många fler.

”Tvingad tiger” innehåller också en utdragen konflikt, en dragkamp om bokens egna existensberättigande. Neige Sinno skriver bland annat en lista med rubriken ”Mina anledningar till att inte vilja skriva den här boken”. På punkt tre står det: ”Jag skulle vilja göra andra saker, jag skulle vilja tänka på andra saker, ha ett liv som kretsar runt något annat”. Punkterna handlar också om tvivel på vad boken faktiskt kan göra för skillnad, både för läsarna och för författaren själv.

Nu när boken är publicerad och dessutom översatt till språk över hela världen resonerar hon annorlunda. Kvällen innan vi gör intervjun har Neige Sinno haft ett samtal på Kulturhuset, och efter det var det flera från publiken som kom fram och berättade att de också utsatts för det som skildras i ”Tvingad tiger”. 

– Överallt där jag varit för att prata om boken, här i Sverige, i Italien, i Tyskland, i Mexiko, har folk kommit fram efteråt och sagt: ”det här är exakt min berättelse, tack för att du skrivit den”. Så sexuella övergrepp mot barn är verkligen inte bara ett franskt problem.

Hur känner du inför det? Att folk kommer fram och säger: ”Det här är exakt min berättelse”? 

– I början var jag rädd för jag visste inte hur jag skulle reagera. Men det har varit väldigt fint, och det är något som är väldigt fint med hela metoo-rörelsen. Vi behöver inte prata särskilt mycket, personen behöver inte berätta allt som hänt henne, men det är vackert att dela erfarenheter.

Hon ler, men blir snabbt allvarlig igen.

– Samtidigt är det smärtsamt, det påminner mig om att det inte bara är min bok jag pratar om. Jag pratar om ett stort lidande som drabbat så många barn. Den mörka sidan av det här är att det är vuxna som kommer till mig och berättar, det är inte barnen. Och det är så orättvist och upprörande. Så det finns en ilska som kommer tillbaka till mig under samtalen med läsare. Men generellt känns det fint att folk vill berätta, det gör mig stolt.

Även när du följer processen som samhället tror kommer lösa allting steg för steg så har du fortfarande den här mannen

Boken blandar alltså Neige Sinnos egna erfarenheter med litterära reflektioner, men den innehåller också tidningsurklipp och arkivmaterial. En artikel från den lokala tidningen om Neige och hennes syster Rose som handlar om deras ovanliga namn. En bild på Neige som 16-åring på utflykt i en grotta. Och sedan, längre fram: Två handskrivna brev till polisen från 21-åriga Neige och hennes då 43-åriga mamma.

För det var det som hände. I mars 1999, efter många år av tvivel, gjorde Neige Sinno till slut en polisanmälan tillsammans med sin mamma. Efter det gick allt väldigt snabbt. Några dagar senare hämtades styvpappan upp i hemmet av polisen och placerades i häktet. Där var han under de två år det tog att sammanställa handlingarna till rättegången. Sedan dömdes han till nio års fängelse. I boken reflekterar Neige Sinno över varför fängelsestraffet blev så långt.

Hon skriver att hon tror det var för att våldtäkterna började när hon var så liten, att de pågick länge, uppfyllde kriterierna för allvarsgraden och dessutom begicks av en person med auktoritet. Men mest tror Neige Sinno att det var för att styvpappan erkände och medgav till handlingarna i rätten: 

”Jag vet inte varför han gjorde det. Om mitt ord hade stått mot hans, är jag säker på att jag inte hade blivit trodd.”

Den som förväntar sig ett lyckligt slut i ”Tvingad tiger” har valt fel bok, och fel intervju. Kanske hade det varit annorlunda i diktens värld, men i verkligheten finns det berättelser där offret aldrig vinner. Berättelser som inte slutar i rättvisa eller harmoni, berättelser som kanske inte slutar alls. 

I fängelset var styvpappan en så kallad mönsterfånge. Neige Sinno skriver att det är klassiskt för sexförbrytare, att de är fängelsets duktiga elever. Eftersom styvpappan inte var våldsam lyckades han till och med få sig förflyttad till ett fängelse på Korsika där de intagna får röra sig fritt i naturen. Sedan frigavs han i förtid.

Redan efter fem år var han ute igen. Han gifte om sig, skaffade en ny familj och ett nytt liv på landsbygden, med omständigheter påtagligt lika de som rådde under åren han förgrep sig på sin Neige Sinno.

Har du några tankar, på en mer generell nivå, om hur samhället borde hantera sexualbrottslingar?

– Jag vill synliggöra den här absurditeten. För även när du följer processen som samhället tror kommer lösa allting steg för steg så har du fortfarande den här mannen. Han har varit i fängelse, han har gjort det han behövde göra, så han har rätt att börja om sitt liv. Men ändå är det något som är fel, för hur kan vi garantera att han inte börjar förgripa sig på sina barn igen? 

Neige Sinno vill inte uttrycka några egna åsikter om brott och straff. Hon förklarar att hon bara vill synliggöra det bisarra och motsägelsefulla.

– För det är verkligen motsägelsefullt, hur vi vill att saker ska förändras samtidigt som vi inte vill omorganisera samhället. Vi bara fortsätter återskapa omständigheterna som får våldet att fortsätta upprepas.