”Triangle of Sadness” har Cannesfestivalens mest högljudda publik. De skriker och skrattar, någon går ut när alla i filmen börjar kräkas. Nu får det banne mig vara nog! säger han, fast på franska. Men ingen lämnas oberörd. Ruben Östlund har gjort det igen. 2017 vann hans film ”The Square” Guldpalmen och med den här filmen har han vunnit en till.
– Det var mer av en lättnad än en glädje att bli vald den här gången. Jag har fått en stor budget och skådespelare som Woody Harrelson genom att mina filmer kommer till Cannes. Hade jag inte blivit vald hade framtiden varit mer osäker, säger Ruben Östlund.
Han verkar inte alls osäker under presskonferensen, snarare blasé. Vid hans sida sitter Charibi Dean Kriek och Harris Dickinson som spelar modellparet vars rikedom sitter i deras utseende, Henrik Dorsin som spelar en ensam spelappsmiljardär, Zlatko Buric som spelar en rysk oligark, Dolly De Leon som spelar städerska och filmens osannolika hjältinna, Vicki Berlin som är chef för serviceteamet på filmens lyxjakt och så han som alla vill prata med: Woody Harrelson.
– Tack för att du existerar, säger en italiensk journalist till honom.
En bergochdalbana till film
”Triangle of Sadness” är en väldigt icke-subtil kritik av värdet med rikedom och lyx. Budskap i stil med: Skönhet tappar värde i en krissituation. Samma med förmögenheter – som för övrigt byggs upp på omoral. Rasism får dig att anklaga oskyldiga för brott. Men plötsligt kan något hända som får rollerna att vända.
Det är uppenbart att Ruben Östlund har haft kul när han skapat den här filmen. Det har också den publik som accepterar premisserna och obehaget och bara åker med.
– Jag vill att det ska vara som en bergochdalbana, en blandning mellan europeisk intellektuell film och amerikansk underhållning, säger han.
Obekväma situationer
Filmen är uppdelad i tre delar. Först hänger vi med modellparet som tjafsar om en nota i flera utdragna scener. Ruben Östlund frossar som vanligt i obekväma situationer och Roy Anderssonsk absurdism.
I andra delen åker de som influencers gratis på en lyxkryssning där vi lär känna de andra karaktärerna: Den marxistiska kaptenen (Harrelson), den ryska oligarken (Zlatko Buric) som reser med sin fru och yngre flickvän (Carolina Gynning), det brittiska paret som byggt sin förmögenhet på vapenhandel och så vidare. Men vad är rikedom och skönhet värt när det blåser upp till storm? Alla utom kaptenen och oligarken blir sjösjuka. De två inleder en verbal duell, kommunism versus kapitalism och börjar sedan orera om sina budskap i högtalarsystemet medan alla andra kaskadkräks.
Städar upp dagen efter gör förstås personalen från undre däck. Sedan sker något som i en mindre absurd film vore hemskt men som publiken nu istället skrockar gott åt: Nu får de smaka av sin egen medicin!
Socialistiskt budskap
I filmens sista del har en liten grupp spolats upp på en öde strand. Nu hjälper det inte att vara överordnad, snygg eller rik. Nu gäller det att kunna fiska med sina bara händer. Det kan städerskan Abigail som därmed blir kapten i denna nya situation. Östlund drar idén till sitt yttersta under den uttalade principen: av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov. Ingenting är subtilt, allt är övertydligt men det är okej eftersom han drar det till sin spets.
– Jag är glad att ni gillar det socialistiska budskapet, sade Ruben Östlund under presskonferensen vilket fick några av journalisterna som nyss hyllat honom att skruva på sig.
– Jag gillar min rollkaraktär men jag är inte marxist utan anarkist, sade Woody Harrelson.
– Ni vet jag är en sån som tycker det är hemskt när supermakter attackerar länder som inte gjort dem något som Irak, jag menar Vietnam, nej Korea eller Afghan… nej förlåt, Ukraina menar jag.
Garvat åt oss själva
Alla tycks vi enas i kritiken av hyckleriet i våra samhällen. Sedan går vi ut i det glamourösa sammanhang som är filmfestivalen i Cannes och blir varse att det var oss själva vi garvat åt: Vi beundrar de vackra skådespelarna på röda mattan, försöker komma nära de mest hyllade regissörerna och blir sedan påminda av någon pressansvarig att ”inte glömma att nämna de designers som gjort filmteamens outfits”.
Några skådespelare i mindre roller sitter vid sidan om. Dagens ETC talade med den franskangolske skådespelaren Jean-Christophe Folly. Hans rollfigur kommer in på den öde ön där han genast blir misstänkt av den ryske oligarken för att vara pirat. ”Bara för att jag är svart tror du att jag är pirat” säger han som hävdar att han jobbat i maskinrummet. Tittaren lämnas i ovisshet om vem som har rätt.
Har något liknande utspelat sig i ditt liv, kanske till och med här i Cannes?
– Ja, alltså ingen har trott att jag är pirat men att folk liksom inte ser mig händer ju hela tiden. Folk som nyss sett filmen men ändå är osäkra på om det var jag eller en annan svart skådespelare. De vägrar sedan erkänna det och säger att de är usla på att komma ihåg ansikten. Men de har minsann inga har problem med att känna igen de andra. Jag har ändå rätt säregna drag. Det är såna situationer Ruben Östlund sätter fingret på och det gillar jag, säger Jean-Christophe Folly.
