Ben Lerner inleder sin roman ”Topekaskolan” helt oemotståndligt. Drastiskt, rått, gåtfullt och med ett stråk av vemod över hur skrämmande utbytbart också det som just då känns som livsavgörande kan vara. Det fortsätter med samma dragningskraft och med en alldeles underbar oförutsägbarhet. Läsaren förs med i ett berättande som inte bara för intrigen åt nya oväntade håll utan också överrumplar med språkliga falluckor och nya tankespår.

Adam, som killen heter, är huvudpersonen, liksom i den förra romanen av Ben Lerner som blev översatt till svenska, ”Atocha”. Där var den aspirerande författaren på stipendieresa i Madrid, här är han ännu en osnuten high school-unge. Barn till två psykoterapeuter som tillhör den lilla enklav av progressiva liberaler med en kärlek till Freud och den gamla världens tänkande och som etablerat sig i staden på grund av det institut för psykiskt läkande som grundats där efter kriget. En hel drös med läkare, psykologer och forskare som behandlar, studerar och analyserar själsligt lidande medan resten av staden med dundrar på i en klassisk Mellanvästern-stil: vapen, bilar, frihet.

Adams uppväxt i detta spänningsfält är ett av spåren i romanen. Det knakar inte bara mellan institutet och det omgivande samhället i ett Amerika som blir alltmer hårdfört reaktionärt, utan också mellan föräldrarna. Två terapeuter som trots att deras arbete är att prata, prata, prata och förstå, lyckas krångla till relationerna med sina närmaste så att de blir smärtsamt hårt spända. 

Adam försöker sig på ett helt annat sorts tal för att slå sig ut. Han blir en mästare på att smattra ur sig snärtiga, effektiva ord, vassa som vapen. Både  som som freestylande rappare på påtända tonårsfester och som en av sin delstats allra bästa high school-debattörer.

Bara den lilla utvikningen i hur sådana där debattävlingar inom det amerikanska skolväsendet går till är djupt fascinerande och ger något slags förståelse för hur amerikansk politik kan vara så skruvad. Barn som drillas som cirkushästar för att lära sig krossa varandra med i grunden irrelevanta argument.

Varvat med Adams berättelse får föräldrarna komma till tals i brev till den vuxne Adam, där de försöker förklara hur det blev som det blev. Mamman som blev mer framgångsrik än vad patriarkatet kunde tåla med sina populärvetenskapliga relationsböcker. Pappan som försökte nå de unga trasiga männen. Orden som inte räcker till för att laga det som spricker.

Ett annat spår följer en av de trasiga killarna: Darren, svagbegåvad, utsatt och lättmanipulerad. Utan tillgång till det språk som Adam och hans föräldrar skär lagom bitar av världen med, blir hans tillvaro förvirrande och skrämmande. Våldet är närliggande utväg. 

Utan att göra det lätt för sig på något vis lyckas Ben Lerner tvinna trådar av samhällskritik och uppväxtvåndor som bär hela vägen. Berätta både dråpligt och berörande, krafsa med sig existentiella frågeställningar, litterära referenser och maktkritik utan att tappa kraften i själva historien – om en Adam som försöker bli en vuxen som vågar tro både på livet och på språket.