Kommer ni ihåg skandalen under det som borde ha varit höjdpunkten på Oscarsgalan 2017, när bästa film skulle presenteras? ”La la land”, säger Faye Dunaway – men sedan rusar en superstressad producent in med headset och rätt kuvert och de som trodde sig vara vinnare får istället säga ”Det här är inget skämt. ’Moonlight’ vann – kom upp på scenen, guys.”
Det var ett kaosartat ögonblick (som slutade med att de ansvariga från Pricewaterhousecoopers dödshotades och petades på livstid från att jobba med galan), men slutade ändå i triumf för Barry Jenkins och hans innerliga hbtq-drama.
Nu är regissören tillbaka med ”If Beale street could talk”, som han skrev i samma veva som ”Moonlight”. Filmen bygger på en bok av James Baldwin från 1974 – och utspelar sig precis som den i New York under tidigt 70-tal. Det är ruffigt och fattigt – och afroamerikaner behandlas orättvist av både arbetsköpare, hyresvärdar och polisen.
Noréndrama av bästa klass
Filmen börjar med en ömsint scen där vi får följa ett ungt, nyförälskat par som vandrar genom en park. Deras kläder är ton i ton: hans gula skjorta speglas i hennes kappa, hans jeansjacka i mönstret på hennes klänning. De hör ihop, det är tydligt. Men det är inte en lätt start de får. De är på väg till häktet, där Fonny (James) ska invänta rättegång om en påstådd våldtäkt.
Snart upptäcker Tish (Layne) att hon är gravid, varpå en av filmens bästa scener följer – den där hennes familj ska berätta för Fonnys att det kommer ett barnbarn. Krocken mellan hans bibelciterande mamma och ”hippa” pappa – och med Tishs bråkglada syrra på hugget – är Noréndrama av bästa klass.
Oavsett vad familjerna tycker om det kommande barnet inser de att det är dags att fajtas med näbbar och klor för att Fonny ska bli fri innan barnet kommer. Så i filmens nutid åker Tishs mamma (briljant spelad av Regina King) för att leta rätt på kvinnan som har anklagat Fonny och få henne att inse att hon blir utnyttjad av en hämdlysten polis.
Närstuderade ansikten
Samtidigt får vi i tillbakablickar följa de unga tu i början av deras kärlekshistoria, oerhört vackert berättad. Och just det känsloladdade berättandet är en av Barry Jenkins starkaste sidor. Han förlitar sig mycket på skådespelarnas ansikten – som filmas i närbild så det inte går att värja sig mot deras längtan, sorg eller hopp – och på James Laxtons både lekfulla och poetiska foto. Musiken är väldigt närvarande och förstärker både romantiken och den närmast thriller-obehagliga känslan av att det hänger en bila över detta unga par. Filmen klipper mellan yttersta lycka och djupaste förtvivlan på ett sätt som får en att minnas att livet är just så – en blandning av sött och salt.
Rörande och elegant
I ”If Beale street could talk” väver Barry Jenkins in dokumentära foton på New York från 70-talet: hus i ruiner, hårdhänta poliser, barn som ser övergivna ut. Som en passning till dagens USA riktar han sin skarpaste udd mot det juridiska systemet, som kan få en person att acceptera en förlikning om ett flerårigt fängelsestraff eftersom alternativet är en oviss utgång i en rättsprocess där straffet kan bli livstid.
Barry Jenkins visar återigen att han är en fenomenal filmskapare. ”If Beale street could talk” är väl berättad, rörande och elegant. Den visar på livets mörkaste sidor och största orättvisor samtidigt som den aldrig släpper sin tro på kärleken som helande kraft. För en romantiker är det helt enkelt oemotståndligt.
