Om ockupanternas språk

Jag lägger bort skärmen där dödandet pågår och hindrar impulsen att omedelbart plocka upp den igen. Jag och flickan övar arabiska och viker pappersfåglar som slår med vingarna när vi kastar dem genom vardagsrummet. Och så, i ett obevakat ögonblick, kommer bilden, inifrån istället:

En flicka ligger på ett köksbord med en fot söndertrasad och grå av bombsplitter och kallbrand. Den ser ut som ett stycke blodig drivved. Då israeliska tanks har omringat kvarteret kan fadern, en läkare, inte ta sin dotter till sjukhuset, utan amputerar foten hemma. Ingen bedövning. Själva operationen är censurerad – som man tittar in på scenen genom ett immigt fönster - men efteråt ser man fadern liksom tafatt lägga sin dotters fot i en hink.

Jag undrar om han lät någon filma detta intima och oerhörda därför att han hoppades att det skulle få en tyst värld att äntligen tala, eller bara för att han inte vill vara ensam med det han gjorde, och det som gjordes mot honom.

Den 12:e januari, under det uppskruvade dödandets nittiosjunde dag – dödandet av palestinier är ju världsordningens ständigt pågående bakgrundsbrus – publicerade Författarförbundet ett uttalande som de hade arbetat med att ta fram hela vintern, även om tidpunkten tycktes föranledd av det upprop i vilket ett antal poeter, författare, kulturksribenter och översättare undrat varför de inte krävt ett slut på dödandet av deras – våra – palestinska kollegor.

Författarna till det ursprungliga uppropet har redan förtjänstfullt kritiserat innehållet i förbundets uttalande. Om nätterna hemsöks jag av uttalandets form. Av, så att säga, den tomma hinken.

De älskar oss inte, och efter fyrtiofem år på denna jord vet jag äntligen bättre än att försöka tvinga mig till människors kärlek.

Skrivande människor vet något om tystnadens hemlighet. Fragmentet existerar, och ellipsen och antydningen. Viskningen har sin säregna kraft. Men jag undrar om inte bara den som tagit emot den dehumaniserande glosan mitt i en folkmassa, eller en gång stått inför myndigheternas svala, halvt bortvända godtycke, helt kan förstå tystnadens tyngd.

I sitt uttalande lovar Författarförbundet att ”alliera [sig] med alla de krafter som arbetar för att … tillintetgöra antisemitismen”. En föresats som framstår som självklar, och som så vitt mig anbelangar också är det, i alla fall tills jag lägger örat mot det oskyldiga lilla ordet ”alla” – ”alla de krafter” – och hör hur dörren till förbundets kontor i centrala Stockholm slagits upp inte bara mot den folkmordsanklagade Netanyahu utan mot än extremare röster på den israeliska högerkanten, som förstås alla använder antisemitismens existens för att rationalisera sina visioner. Till exempel bosättardrottningen Danielle Weiss, som nyligen sa i en tv-intervju att Gazas hus behövde jämnas med marken för att israelerna ”vill kunna se havet”: ”Det är bara ett romantiskt sätt att säga det på” … ”det ska inte att finnas några araber kvar i Gaza.”

Nå. Ett förfluget ord kan kvitta. 

Det är inte de utan deras motsats som oroar: tystnadens noggrant tecknade konturer.

När Författarförbundet till exempel, andetaget efter att de öppnat dörren åt ”alla”, skriver om islamofobi, så står de blott ”som förbund enade mot islamofobin”, och är mycket tysta om allianser: förflugna ord skulle ju nu innebära att förbinda sig till att ha att göra med det muslimska civilsamhället, som ju riskerar att ha egna irriterande åsikter om sitt öde i detta ”avlånga ishjärta … där en ängel aldrig satt sin fot”, som en svensk poet en gång skrev, med den sortens vårdslösa hat som en svensk muslim nog aldrig kan mönstra utan citattecken och källhänvisning, och –

Och så långt – till en förbittrad formulering om Öijers mörka, vackra dikt – kommer jag, innan jag ger upp försöket att skriva denna text. Jag är ju inte längre ett sårat barn, förvånat över att världen är orättvis.

Kvällen kommer, och ett stilla snöfall. Kvällens dödande pågår i Gaza, så som dagens dödande pågår under dagarna – jag bänder bort uppmärksamheten från skärmen.

Jag läser, som alltid, några stycken ur koranen med med min hustru, och av ”en slump” har vi hunnit fram till just detta stycke:

”Låt inte hat … driva er till angreppshandlingar, utan samarbeta för att befrämja fromhet och gudsfruktan, och slut er inte samman för att befrämja synd och fiendskap.”

Ett budskap? Jag läser det förstås så, och bestämmer mig för överge denna text. Varför skriva den? De älskar oss inte, och efter fyrtiofem år på denna jord vet jag äntligen bättre än att försöka tvinga mig till människors kärlek.

Jag lyckas sova en hel natt för första gången sedan folkmordets början. Men vaknar till nya bilder, och nya rop om att berätta, att skriva en dikt om dem, att inte sluta tala om dem – ”minns oss, minns vårt folk” – jag skonar er från detaljerna, så att er tystnad inte börjar lukta.

 Det tycks kvitta för Författarförbundets styrelse att det alls finns muslimska författare i Sverige

Om ishjärtan ville jag, innan jag gav upp, säga att det tycks kvitta för Författarförbundets styrelse att det alls finns muslimska författare i Sverige. Lyssna till tystnaden som har skurits ut precis där vår sårbarhet för en gångs skull kunde ha erkänts, som den naturliga pendangen till våra judiska kollegors:

”För Sveriges Författarförbund är det en självklarhet att vi måste alliera oss med alla de krafter som arbetar för att motverka och tillintetgöra den växande vågen av antisemitism, inte minst när den drabbar judiska författare och översättare. På samma sätt måste vi som förbund stå enade mot den islamofobi vi ser breda ut sig i Europa och Sverige.”

Det är allt. Nå. Det kvittar mig.

En tandlös palestinsk man som får mig att plocka upp texten igen. Dessa ord, om hans tid i israeliskt fängelse väcker något i mig:

”En man har privata delar på sin kropp. De slår dig där. De säger: ’Vi ska se till så att du aldrig kan få en son som kallar dig för ’pappa’”. 

Antagligen är det en usel utgångspunkt. Den misshandlade kroppen på andra sidan ett hav, som väl strikt räknat inget har att göra med ämnet för denna text. Eller bara detta: att Israel nu har hamnat på en lista över de länder som fängslat flest journalister, tillsammans med bland andra Iran, Kina och Burma. Jag vet inte. Jag känner mig förbunden med palestinierna. Jag kan inte låta det som sker med dem ute i världen, ske med dem här, i språket.

Sålunda börjar jag igen.

I sitt svar på den kritik Författarförbundet fick angående sitt första uttalandes vaghet, förklarar de att de som styrelse helt enkelt inte kunde enas om något tydligare. Det förvånar mig inte, för åtminstone detta är tydligt med uttalanadet: att det har skrivits av människor som suttit i ett rum och förhandlat om varenda ord. Den som lyssnar till den slutgiltiga textens utelämnanden och oklarheter, till dess tystnader och antydningar, märker också vilka som varit frånvarande i rummet. Vems liv som har förhandlats bort.

Författarförbundet ställer upp ”de av Hamas mördade israelerna den sjunde oktober” bredvid de palestinska poeter och författare som ”har dött”, och säger att ingendera kategori hade ”möjligheter att försvara sig”. 

Stämmer det? 

Jag vet inte, för där finns ännu en tystnad. Författarförbundet nämner inte att en tredjedel av de israeler som dog den sjunde oktober faktiskt – enligt Israel själva – var tjänstgörande soldater. Suddar man ut dem, eller förvandlar man dem till civila? Den tystnaden kunde kvitta den också, som så mycket annat kvittar numera – låt de döda ha sina glorior, av ljus eller kattguld, de ville väl bara ville skydda människor de älskade, och som de förblir förbundna med, i det okända – det kunde kvittat att Författarförbundet lindade in dem i tystnad och fred, om det inte var för att man, när man talar om palestinska döda, utför en helt omvänd gest. 

Såhär: ”I Gaza har Hamas kontrollerat journalistiken och det fria ordet har allvarligt begränsats. Men vi vet genom Reportrar utan gränser att det funnits och finns oberoende journalister som nu vill lämna Gaza utan att kunna göra det. Likaså finns det ett flertal utländska journalister som vill komma in i Gaza och rapportera om kriget men som nekas inträde. Vi vet att över hundra journalister, propagandister och sådana knutna till internationella nyhetsbyråer, har dödats, både i bombningar och av precisionsvapen.”

Märkte ni? När det handlade om israeliska döda brydde de sig inte ens om att göra skillnad på civila och soldater, eller underlät att nämna att det fanns soldater bland de döda, men när de nu skriver om avrättade palestinska journalister ser de sig plötsligt nödgade att påpeka att det bland liken finns vad de kallar för ”propagandister.”

Den ena sidans döda lindar man in i tystnad, som sagt, och den andra sidans döda mönstrar man inkvisitoriskt, vänder med ansiktena uppåt och kikar i munnarna. Fast kan inte också det kvitta? Den orättvisan? Om jag ska skriva med det där lammbräkande gamla vackra ordet, som jag närmast förbinder med min mormor som spelar sin orgel – om jag ska skriva med fromhet? 

Då kvittar det förstås.

Följande fråga kvittar däremot inte, för mig, eftersom jag följer många palestinska journalister som rapporterar om dödandet, eftersom jag inte står ut med att inte titta, eftersom det skulle innebära att lämna dem alldeles ensamma med sina syner, om vilka en man som förlorat sitt ben säger att ”det man tvingas se i Gaza stänger ner hela nervsystemet”. Att inte titta skulle vara att lämna dem ensamma i rummen där de amputerar varandras ben utan bedövning, och ensamma i sina sönderregnande tält, ensamma när de gräver efter varandra i rasmassorna, under världens bortvända ansikte – så, nej, denna sista fråga kvittar inte: 

Hur vet man vilka journalister som inte är ”propagandister”? Hur vet man vilka journalister som inte står under Hamas kontroll? Författarförbundets styrelse berättar faktiskt vad de anser om saken, fast de gräver ner det i språket, mullvadsdjupt långt ner i själva grammatiken: bara de som ”nu vill lämna Gaza” räknas nämligen in i kategorin journalister som är eller någonsin har varit ”oberoende”. 

Läs stycket igen:

”I Gaza har Hamas kontrollerat journalistiken och det fria ordet har allvarligt begränsats. Men vi vet genom Reportrar utan gränser att det funnits och finns oberoende journalister som nu vill lämna Gaza utan att kunna göra det.”

Med andra ord: journalister som vuxit upp i Gaza dammiga hetta och i den brist som de lyckas älska, och har badat i dess hav knyter det särskilda, apelsinfärgade Medelhavsljuset över väggarna till ordet ”hemma”, till minnet av sina fäders sträva händer, måste bevisa för Sveriges Författarförbund att de inte står under Hamas kontroll genom att frivilligt underkasta sig den israeliska statens etniska rensning och ”lämna Gaza”. 

Menade Författarförbundet något annat? Kom ihåg att styrelsen har suttit en hel vinter och förhandlat fram denna text. De kunde ha skrivit att ”det funnits och finns oberoende journalister, av vilka några nu vill lämna Gaza”, eller ”att några obereonde journalister nu vill lämna Gaza”, eller någon annan mer öppen formulering. Det gjorde de inte. Läs stycket en tredje gång innan tuppen gal: 

”I Gaza har Hamas kontrollerat journalistiken och det fria ordet har allvarligt begränsats. Men vi vet genom Reportrar utan gränser att det funnits och finns oberoende journalister som nu vill lämna Gaza…”

De när en motvilja att någonsin stå vid en annan människas sida med sitt språk, alldeles nära, med hela sitt skrivande, och den motviljan är för dem fin och upphöjd, och ett uppror till och med

Poeten Yehuda Amichai, en av de första att skriva litteratur på modern hebreiska, skriver i en alldeles vidöppen och därför hoppfull dikt, som jag snubblar över därför att en vän postar den i sina sociala medier – jag läser det som en intern kritik av den israelsiska politiken, men jag kan ha fel – det där hör till alla dikters, och i synnherhet denna dikts makt i världen. 

Amichai skriver: ”Platsen där vi har rätt / är hård och nedtrampad / som en gårdsplan. / Men tvekan och kärlekar / gräver upp världen / som en mullvad, en plog.”

Önskar jag mig ett språk likt en nedtrampad gårdsplan? Jag vill inte tro det om mig själv. Nej. Men jag vet också att när våldet redan är i rörelse så graviterar tvekan, ambivalens och tystnad mot det. Får det att växa. Används. Jag har förstått att många inte kan se detta. De när en motvilja att någonsin stå vid en annan människas sida med sitt språk, alldeles nära, med hela sitt skrivande, och den motviljan är för dem fin och upphöjd, och ett uppror till och med. Det är, måste jag tro, för att de har levt liv som gett dem en tro på den magiska kraften i dessa ord, som varje barn har uttalat: ”Jag gjorde inget. Jag tittade bara på”. De tittar, men ser inte, för då skulle de bli tvungna att vittna. 

Men vi kan egentligen bara se det vi älskar.

Det som sker i Gaza idag är sannolikt ett krigsbrott. Ett folkmord. Logiken som Författarförbundet ställer upp när de talar om de avrättade journalisterna säger att en palestinier bara genom att låta sig fördrivas kan bevisa sin oskuld, och slippa slitas sönder av krypskyttens kula eller den plötsliga blixten och skredet av betong, som drar med sig familj, grannar och främlingar ut i mörkret – förbundet upprepar för övrigt tankefiguren när de talar om Gazas författare, som de vill ge ”möjlighet att komma till tals – genom att lämna Gaza…”

Samma logik dyker, kusligt nog, upp i Sydafrikas anmälan till ICJ, där den ses som ett uttryck för staten Israels intention att fördriva och utplåna folket i Gaza: Sydafrika lyfter bland annat fram ett antal evakueringsorder, som bara går att läsa som hot ämnade att jaga bort civila från sina hem, samt vissa hårresande uttalanden från reservisten Giora Eiland, som säger att folk i Gaza bör ställas inför valet mellan att ge sig av eller svälta ihjäl, liksom en tweet av energiminster Israel Katz, som den 13:e oktober skrev:

”Alla civila beordras att lämna Gaza. Vi kommer att segra.”

För den som läst Sydafrikas sakliga, väl underbyggda anmälan – jag kan rekommendera alla att göra det – eller bara satt sig in i israelisk propaganda så som den sett ut denna blodiga och sömnlösa vinter, med sitt avgrundspladder om bibelns ”Amalek” och Gazas ”odjur”, och sina allt hätskare rasistiska trender i sociala media, eller som hört Israels apologeter försvara bombningarnas astronomiska dödssiffror i västerländsk tv, är tankefiguren som Författarförbundet använder bekant: eftersom man har sagt åt civila palestinier att ge sig av, finns det, som alla från Netanyhau till rusiga, körsjungande soldater uttrycker, ”inga oskyldiga i Gaza.”

Att Författarförbundet låter samma tankefigur eka i sina egna munnar är faktiskt häpnadsväckande.

Häpnadsväckande likt en gårdsplan.

Jag vet att ”ockupanternas språk” inte är ett eller annat tungomål, som hebreiska eller arabiska, utan ett raster av outtalade lojaliteter och tystnader

Här är ett uttalande som Sveriges Författarförbund hade kunnat göra:

”Innan kriget visste inte många av oss något om palestinsk kultur, musik, eller litteratur. Vi kände inte till Palestinas magiska platser eller dess geografi. Men den nya generationen unga vuxna känner snart till mer om den palestinska kulturen än de någonsin gjort om den israeliska. Netanyahu vill utvidga Israel – det är en fråga om herravälde – men Israels krig leder till motsatsen: det utplånar inte bara palestinska bostäder, skolor och sjukhus, utan också intresset för israelisk kultur. För vem vill tala ockupanternas språk?

Vi i Sveriges Författarförbund vill uttrycka vår djupa solidaritet med våra palestinska kollegor. Vi kommer att följa kriget, och vittna via alla de kontakter som står oss till buds.”

Låter det alltför partiskt? 

Är det fullt av den sortens förflugna ord som man slänger sig med när man vet att ingen kommer att ifrågasätta ens ursinne, eftersom en ursinnig tid har inträtt, men att varje försök till förmänskligande av motståndaren däremot måste mätas med millilitermått, så att det inte svämmar över på de som är menade att förbli omänskliga? Antagligen är det så. Sannolikt skulle ett sånt här uttalande från Författarförbundet ha uppfattats som skandalöst. Jag själv skulle till exempel aldrig kunna kalla ett helt språk för ”ockupanternas språk”, eftersom jag vet att ”ockupanternas språk” inte är ett eller annat tungomål, som hebreiska eller arabiska, utan ett raster av outtalade lojaliteter och tystnader.

Uttalandet ovan är nu heller inte formulerat av mig, utan består av sådant som Författarförbundet redan skrivit och sagt – bara inte om Israels krig, utan om Rysslands.

Efter att Gazas bibliotek bränts ner, valde Författarförbundet att inte en enda gång uttala namnet ”Israel”

Författarförbundets text har, som sagt, redan bemötts av systrarna bakom det ursprungliga uppropet, och även fått ett svar, som kanske i sin tur kommer att få ett svar – som vanligt är det systrarna som gör det svåra: sveper in den som darrar, och med sina enda liv tror på de ord som kommer från ordningens utsida, och som betalar priset, vilket det än är…

I sin första kritik pekade de bland annat ut den extraordinära tystnad som fanns i (is)hjärtat av Författarförbundets noga formulerade uttalande: efter nittiosju dagars dödande, och efter att både poeter som trott sig vara skyddade av sina dikter (Hiba Abu Nada) och poeter som förutspått sin död i sina dikter (Refaat Alareer) hade mördats, och efter att utländsk press hade stängts ute, tillsammans med mat, vatten, elektricitet och medicin, så att utspillt mjöl måste skrapas upp från marken och fötter kapas medan patienterna känner varje litet ryck med bensågen, och efter att palestinska journalister begravt sina familjer, som dödats som straff för att ett djur dristat sig till att tala som en människa, och efter att Gazas bibliotek bränts ner, valde Författarförbundet att inte en enda gång uttala namnet ”Israel”.

I sitt svar gör de det, och ursäktar sig, och erbjuder denna förklaring: Vem skulle vi annars ha menat? Det finns väl ingen annan än Israel som bombar Gaza? 

Som visste de ingenting alls om tystnadens funktion.

Jakten på en enda falafelboll, de jättelika nystan av mobilladdare som palestinierna kopplar till en enda solcellsruta, det ändlösa kringflackandet på tak och balkonger efter wifi-mottagning

Hon överlevde. Hon överlevde den långa natten. Ingen fick tag i henne på flera timmar, eftersom Gazas mobilnät var nedsläckt: Bisan Owda, en ung journalist som före folkmordet gjorde berättande, ljusa program om Gazas historia och kultur, om dess växthus och kuster, för den jordanska satellitkanalen Roya TV, som har blivit ett av folkmordets viktigaste vittnen, och i sociala media sprider filmer både av krigets fasor och av dess surrealistiska, dammiga vardag – jakten på en enda falafelboll, de jättelika nystan av mobilladdare som palestinierna kopplar till en enda solcellsruta, det ändlösa kringflackandet på tak och balkonger efter wifi-mottagning. 

Jag var osäker på om jag skulle få se henne igen: innan jag slet mig från bilderna, som jag vakar över som vore jag en skyddsängel där jag sitter uppkrupen i soffans hörn, i mörkret – innan jag slet mig från Gaza såg jag en sändning inifrån Nassersjukhuset, som var omringat av ockupationsstyrkornas tanks, och Bisan Owda med sin tandställning och pressväst, som sa:

”Det här kan bli min sista sändning.”

Dova explosioner alldeles nära.

Som Sydafrika skriver i sin anmälan: ”Israel för ett krig mot sjukhusen.”

Nu på morgonen meddelar hon alltså via sitt Instragramkonto:

”Hej, jag lever fortfarande. Jag överlevde och kan kanske få tag i min mobil igen. Jag försöker evakueras på nytt. Be för oss.”

Vad som hänt med hennes mobil vet jag inte. Men hon gör skäl för namnet hon hittat på åt sig själv. ”Wisard Bisan”. Hon lever, och jag hittar ett par flimsnuttar som hennes kollegor delat, där hon dyker upp sittande i en bil som har fått motorstopp. Både hon och föraren tittar mot kameran och ler – jag älskar deras envisa leenden – de är blixtar mot ockupanterna. Föraren häller vad som ser ut som vanlig matolja i bilens motor, och sedan är de på väg igen, i den gamla sönderfallande taxin, i Medelhavsljuset som är deras hem, nu och för evigt, och de kör förbi sina sönderbombade hus och provisoriska tält som slår i vinden. De överlevde natten. Be för oss, skrev hon.

Nu är den bönen slut.