Som när en svart person får en blick över axeln på snabbköpet av någon som samtidigt kollar att plånboken är kvar. En person som förstod detta tidigt var den fransk-martinikiska psykoanalytikern Frantz Fanon. 1952 gav han ut Svart hud, vita masker som beskrev mekanismerna bakom rasismen i koloniserade länder.
Den var tänkt att bli hans doktorsavhandling, men Fanon upptäckte att han inte kunde skriva på ett vetenskapligt språk. Så boken blev en blandning av essä, personlig biografi och avhandling – en gränsöverskridande beskrivning av den rasism han utsatts för hela sitt liv.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
Den vardagliga rasismen
I dag betraktas Svart hud, vita masker som en av postkolonialismens allra viktigaste urkunder. När jag i dagarna läser Claudia Rankine nyöversatta bok Medborgare – en amerikansk dikt associerar jag gång på gång till den.
Rankines bok är också en gränsöverskridande text: en prosalyrisk dikt som kan läsas som en essä (eller tvärtom) med insprängda bilder mellan stroferna. Precis som Fanons bok utspelar den sig i skärningspunkten mellan det yttre och det inre livet och i vardagliga scener berättar Rankine om hur hon utsätts för rasism på snabbköpet, tennisbanan och universitetet. Och det ska sägas med en gång: det här är en bok vars ord är som glödande kolbitar.
Ett mindre jordskalv
Rankine är till vardags professor i kreativt skrivande vid Yale och Medborgare är hennes femte diktsamling. När den kom 2014 skapande den ett mindre jordskalv i USA. Genast vann den en mängd priser och kritikerna talade om Rankine som en förnyare av centrallyriken.
En av anledningarna till Rankines genombrott berodde på att Michael Brown i Ferguson precis mördats och Medborgare lästes som en förklaring av orsakerna. Men boken ska inte reduceras till en sociologistudie. Medborgare är också en drabbande och allmänmänsklig bok med ett inkluderande tilltal. Under 2015 hamnade den som enda diktsamlingen någonsin på New York Times bästsäljarlista, vilket gör mig snurrig av lycka. Det visar att böcker inte behöver vara litterära motsvarigheter till tiofiliga motorvägar för att sälja.
Inkluderar läsaren
Vad är det då som gör Medborgare så bra? En av anledningarna är att Rankine ställer sitt känsloliv vidöppet för läsaren. Som i avsnittet där en gammal vän tilltalar henne med sin svarta städerskas namn. Rankine funderar på om hon känner sig sårad över att en vän förväxlar henne med någon annan eller att det är ett sånt där ”alla-svarta-ser-likadana-ut-ögonblick”?
Oavsett känner hon sig överkänslig och det fina med stycket är att det inkluderar läsaren i överkänsligheten. Mellan dessa vardagliga betraktelser skymtar bilder som Turners Slavskeppet och John Lucas retuscherade fotografier av lynchningar. Som en liten påminnelse om vad denna ”överkänslighet” har sina rötter i.
Det är nästan omöjligt att i en recension fånga hur sammansatt och litterärt komplex Medborgare är. Men för att ta ett exempel: boken är skriven i andra person singularis. Detta är ett ganska vanligt grepp inom samtida lyrik, men i Rankines händer blir du-tilltalet en illustration av det som Fanon beskrev som ”svart hud, vita masker”. Det vill säga att den svarta ser sig själv utifrån med den vitas blick.
Samtidigt kan det inkluderande du-tilltalet läsas som ett universalistiskt statement. För det Rankine vill visa är att i en rasistisk värld är vi alla ofria. Det känns som en särskilt angelägen påminnelse i Sverige där diskussioner om rasism ofta slutar i tröttsamma utläggningar om vem som är mest privilegierad.
Otroligt rik bok
Det finns så mycket mera att säga om Medborgare. Det är en otroligt rik bok som kan läsas som allt från en bekännelseroman till en sociologisk studie av polisbrutalitet i utsatta förorter. När boken kom på engelska och den skulle recenseras av Los Angeles Review of Books publicerade tidskriften samtidigt åtta essäer om den.
Ändå kändes det bara som om man fångade en bråkdel av infallsvinklarna. Hur som helst är det fantastiskt att den nu finns på svenska och en stor eloge åt översättarna Jenny Tunedal och Marie Silkeberg. Framför allt är detta en bok som jag skulle vilja sätta i händerna på alla svenska ledarskribenter som har gjort det till en sport att raljera över begreppet ”rasifering”. Till dem vill jag bara säga: testa att se världen med Rankines blick. Så kan vi prata om överkänslighet sen.
