– Haha, jag gillar ju Per Gessle, men den hade inget med dem att göra. Jag älskar uttrycket och kände då att det verkligen beskrev den perioden jag befann mig i. Det var en viktig tid för mig, jag kom fram till milstolpar i mitt liv. Mest personligt men även att det var första skivan och så där, att jag fick satsa 100 procent på det jag ville göra, berättar Aurelia Dey Day.
Sedan dess har hon spelat live en hel del, släppt några singlar och delvis satsat på bandet Sallyswag.
– Vi släppte debut-EP i höstas och hade releaseturné, så då har jag haft lite paus i solo-projektet. Men förra sommaren började jag ändå skriva på ”Ingen vet”.
”Ingen vet” är senaste singeln som fått viss rotation på P3. Den ingår även på EP:n ”Alpha vol. 1” som släpps på fredag. I bandet Sally-swag samsas hon med åtta andra musiker med rötter i dancehall, r’n’b/hiphop, pop/jazz, balkan/oriental, afro och svensk folkmusik, alla kvinnor. Det feministiska budskapet är tydligt och smältdegeln av influenser fick snabbt gehör. 2015 fick de titeln årets nykomling på Folk- och världsmusikgalan.
– Feminismen hade inget utrymme alls i min värld innan. Jag såg det som propaganda och stereotyper. Men sedan, mycket tack vare Sallyswag, började mina tankar öppnas kring allt. Och jag hittade min egen kamp som afrokaribisk, feministisk artist. Jag vill liksom att det ska vara något normalt och gå framåt som ett rullande schema.
Sallyswag och solomusiken skiljer sig en hel del enligt Aurelia Dey. Men är samtidigt besläktat via henne själv.
– Det är ganska olika. Sallyswag är världsmusik, som folk kallar det, och jag själv är mer renodlad dancehall, afropop. Nu kallar jag det afrokaribisk pop. Som Miss Relli toastade jag på patwa, men sedan blev jag influerad från alla möjliga stilar när jag pluggade på Musikhögskolan. Jag är inte klar där, men inne på mitt fjärde sabbatsår nu, skrattar Aurelia Dey.
Patwa, eller patois som det ibland stavas, är den jamaicanska varianten av engelska.
Namnet Miss Relli är inte helt nerlagt. När Aurelia Dey sjunger på svenska blir det under eget namn, men hon har även planer på mer engelskspråkig musik, och då gör alter-egot troligtvis comeback.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
Enda afrosvensk på skolan
Föräldrarna flyttade till Sverige från Ghana på 70-talet, men Aurelia Dey är uppvuxen i Mölndal med sin mamma och en svensk pappa.
– Jag var det enda afrosvenska barnet under hela skoltiden, vilket skapade ett utanförskap och hela den klyschan. Det fanns ingen mer som såg ut som jag så jag blev mobbad och de kallade mig neger. Men det gjorde mig verkligen stark och är det som gjort att jag velat slå tillbaka och lyckas. Och det var därför jag kände mig så hemma när jag hittade dancehallmusiken. Den handlar så mycket om att helt strunta i allt annat och tänka att man är bäst. Att utrycka sig med en extrem pondus och energi.
Aurelia Dey funderar kring hur annorlunda det troligtvis hade blivit om hennes mamma råkat hamna i någon annan del av Göteborgsområdet. Men samtidigt bor hon kvar i Mölndal och säger att hon inte känner någon som helst bitterhet över barndomen idag.
– Skulle jag vuxit upp i Angered så hade jag troligtvis varit en helt annan människa i dag. Det är lite scary, så jag är ändå tacksam. Och jag älskar Mölndal.
Direkt efter gymnasiet bar det dock av till USA och Los Angeles i tre år. Men då var det dansen som stod i centrum. Även de åren har kommit att prägla henne.
– Jag är egentligen dansare i grunden och vi var fyra, fem tjejer i ett danskompani som hette Bussa crew som var ganska stora eller vad man ska säga. Så vi drog dit. Men rätt snabbt efter att jag kom till LA så lade jag ner dansen. Jag gav upp till slut, det var för stor konkurrens.
Youtubeklipp ledde rakt till eliten
Efter att ha dansat sedan barnsben beskriver Aurelia Dey det som att hon var trött mentalt på att satsa så hårt. Så när hon kom tillbaka till Sverige blev det istället helt fokus på musiken.
– Men jag ville väl leva livet, och jag fick verkligen lära mig ett och annat där. Från gängmentalitet till Hollywoodlivet som också gav mig ganska mycket skinn på näsan. Men även utmattade mig, vilket fick mig att ta beslutet att flytta hem och satsa på musiken. Satsa på något nytt.
Inom musikvärlden hade hon egentligen inga kontakter. Men Aurelia Dey skrev sin första låt det beatet hon gillade mest och slängde ut på youtube.
– Och då började en massa att höra av sig, till exempel producenten Partillo som bara skrev till mig på Facebook. ”Hallå, vi finns här, hoppa på vårt tåg.” Då fanns det bara tre, fyra andra kvinnliga artister som höll på med dance-hall i Sverige. Det var skämtsamt litet.
Det hela ledde Aurelia Dey rakt in i Sveriges lilla elit inom dancehall och reggae och sedan dess har de olika samarbetena varit många. ”Alpha vol. 1” innehåller också flera duetter och samarbeten, bland annat med folkmusikern Arvid Rask på låten ”Jag står kvar”.
– På den låten har jag även med kulning. Jag gillar kollisionen av olika stilar. Folk-hall kallar jag det.