BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8

På ett sätt är allt som sägs, skrivs och rapporteras om ensamkommande barn en berättelse, en ”skildring av händelseförlopp”, för att använda ordbokens definition. Eller så kan det sättas in i en sådan.

Och visst kan allt detta sätta igång känslor. Ge upphov till ilska, frustration, handlingskraft, cynism. Men samtidigt vilar något förgängligt över situationen. 

Utvisningsbeslut fattas. Tidningarna hastar till nästa historia. En handfull eldsjälar stretar på, får en strökvart i rampljuset för att tala för de utsatta.

Leva vidare

Moa Andersson vill i stället att alla berättelser ska leva vidare. Att de ensamkommandes minnen och upplevelser inte glöms bort. Därför har hon startat Instagramkontot Asylpoesi. 

– Syftet med kontot är att göra deras berättelser hörda. Många av dem har fått eller riskerar att få utvisningsbeslut. De lämnar kanske Sverige och glöms bort. Men jag känner att deras resa och upplevelser inte får glömmas. Deras historier måste berättas. Deras asylberättelser förtjänar mer än att arkiveras i en låda på Migrationsverkets arkiv, skriver hon i ett mejl.

Nyöppnat konto

Moa Andersson är kulturvårdsstudent i Göteborg. Sedan hösten 2016 har hon talat med många ensamkommande barn och ungdomar. På svenska. Efter över ett års väntan på beslut eller asylutredning har de flesta lärt sig språket.

När Moa Andersson skickar sina mejlsvar är kontot tre dagar gammalt, med 960 följare. I skrivande stund har skaran vuxit till nästan 1 400. 

– Det visar att det här kontot behövs. Vi behöver läsa deras berättelser. Många följare är också själva asylsökande som känner igen sig i dikterna.

Än så länge är det hennes egna alster som fyller kontot. Berättelser influerade och inspirerade av samtalen med de ensamkommande. Att berättelserna presenteras i poesins språk har inte bara med utrymmesskäl att göra. 

– Det är också för att deras berättelser är så poetiska. Det är svårt att föreställa sig att de verkligen upplevt detta, att det är deras minnen. I poesiform kan det vara lättare att ta in det hemska, det som gör ont.

Samlar andras dikter

Tanken är att kontot ska utvecklas och att ensamkommande själva ska skicka in sina egenskrivna texter. 

– Ett antal har redan hört av sig och frågat om de kan mejla sina dikter till mig. Jag blir jätteglad om man gör det! Bara man kommer ihåg att dikten inte får vara för lång, den måste få plats inom Instagrams format. Vill man bara skicka in sin berättelse kan man göra det också, så skriver jag om den till en kortare dikt.