– Det började för tolv år sedan när jag samlade lite musiker och sångare för att testa hur man skulle kunna göra musik och text i nya format. Det bygger på att jag alltid har tyckt att opera är väldigt häftigt, men, hur ska man säga, det musikaliska språket kanske inte är just mitt språk med den sångtekniken och musikaliska språket. Så jag vill testa att använda sångare som inte sjöng på det sättet. Men ändå allvarligt, inte som musikal som ofta är mer ... showigt, säger Niklas Rydén, och visar med utspretade händer sin bild av en musikalgest.

BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8

Han ville skapa en dramatisk berättelse där allt sjungs, men med ett vardagligt tilltal. Den egna bakgrunden som kompositör och konstnärlig ledare ligger till grund.

– Jag var med och startade Atalante för 30 år sedan. Och jag har gjort massvis med musik till olika dans-, performance- och teaterföreställningar. Även en del kabaret och varieteer.

Tolvskillingsoperan

I tidigare försök att leka med operagenren har det pendlat en del kring vad man vill åstadkomma. Om musiken ska vara annorlunda, eller om texten ska vara mer drivande. Niklas har valt det sistnämnda.

– Jag ville att texten verkligen skulle komma fram. Jag hade inspiration av saker som Tolvskillingsoperan av Brecht och Weill som jag började tycka om redan som tonåring.

Niklas Rydén nämner även filmen ”Paraplyerna i Cherbourg” från 1964 av Jacques Demy som en inspiration. En ”jazzopera”.

– I den sjunger de också allt, i nästan snudd på fånig jazzighet. Men det funkar, det blir väldigt fint. Och det finns säkert sådant som kallas musikal, i allvarligare form, som påminner om det vi gör. Jag tycker det var roligt att kalla det nyopera, då jag tänker på nycirkus. Men jag kan ändå hålla med många operamänniskor som anser att opera ändå är det där sättet att sjunga. Men just därför är det här nyopera.

Sedan är det självfaller mer än sångtekniken som skiljer klassisk opera från nyopera.

– Klassisk musik omges ofta med en aura av perfektion, som en del tycker är häftigt men gör att andra inte känner sig hemma. Så på det sättet försöker jag hitta ett annat tilltal. De som gillar opera blir ledsna när man säger högtravande, för de tycker inte att det är det. Men så är det ju, det är mängder med folk som har svårt för opera.

Om en persons antipati mot opera, och för den delen musikal, sträcker sig längre än själva sångtekniken, att man har svårt för att skådespelarna brister ut i sång, alls, är kanske inte heller nyopera något att rekommendera då allt sjungs.

– Nej. Men det har också varit så att folk har sagt att de glömmer bort att allt sjungs. Att de sett det som teater, men med vacker musik också. Så när det funkar så blir det som musikteater i ordets rätta mening.

Men visst är nyoperan lite av en vattendelare menar Niklas Rydén.

– Många älskar det och tycker det är underbar musik framförallt. En del som gillar opera och har en annan relation tycker att det blir en för inexakt sångstil. En del teatermänniskor tycker att det är märkligt med sången och saknar skådespeleriet. För vi som sjunger är musiker och sångare och inte skådespelare i första hand.

Vardagsnära dialog

Niklas Rydén skriver alltid librettot först, texten i fokus, och sedan musiken. Det gör att det brukar bli ganska långt.

– Därför håller jag ett ganska högt tempo, ungefär som tal, istället för som i opera där man man stanna upp på ord och sjunga till exempel ”jag älskar dig” i fem minuter.

Dialogen är även rätt vardagsnära och inte i något upphöjt, poetiskt språk.

– De blir i någon slags vardagsrealism med förhöjning. Själva dialoger blir ofta recitativa. Som ”köpte du kaffe? Vadå köpte jag kaffe, det skulle ju du göra”. sjunger Niklas Rydén.

– Så ibland blir det ju väldigt roligt. Men det finns alltid problem när man gör föreställningar som har en allvarlig grund, att folk inte vågar skratta.

Ensemblen är rätt ihopsamlad via det första gänget som började laborera med formen för tolv år sedan. Bekantas bekanta som tipsat och så vidare.

– Jag hade turen att bli uppringd. Så det var via tips till Niklas från någon vän. För mig var det som att hitta hem. Jag har alltid gillat kombinationen av sång och att få spela och den kollektiva processen av att göra det tillsammans med andra, säger Emma Augustsson, sångare och cellist.

Kollegan Eric Rusch är den enda i ensemblen med mer renodlad skådespelarbakgrund, och han håller både med och inte.

– Hitta hem vet jag inte riktigt. Det har jag nog fortfarande inte gjort. Men det är fantastiskt roligt. Jag har spelat barnteater länge innan och ville vidga mina vyer och kände lte att jag gick i invanda mönster och spår.

19 scener kom med

New opera CO är knutet till Atalante främst via Niklas Rydén själv, även om det går under olika ekonomier.

– Det är ju jag som är New opera på något sätt. Jag söker olika, speciella stöd för att kunna betala folk. Så det går inte under Atalantes budget. Jag har sedan två år verksamhetsstöd från Kulturrådet. Det var häftigt att komma in i det systemet. Men det räcker inte så himla långt om jag ska vara ärlig., när man ska betala lön till både de medverkande och mig själv. Så det blir att skriva många ansökningar när jag inte är på scen eller skriver musik.

Familjen är som nämnt New Opera CO:s femte föreställning. Eva Ingemarsson står för regin.

– Den handlar om barn, vuxna och barnuppfostran. Jag valde att samla berättelser via kompisar, nätverk och experter av olika slag. Jag hade olika träffar och bodde hemma hos barnfamiljer och var med dem i skolan. Det slutade med att jag hade 50 idéer som jag ville ta upp, säger Niklas Rydén.

Det blev till slut 40 skrivna scener, och 19 som till slut kom med.

– De handlar om föräldraskap och sådant som man kan uppleva som problematiskt i det. Som rädsla för förlossning, gräl i köket, hur barn tar det när man ska skilja sig. Men det finns ljusa sidor också. Hur mycket svårigheter som folk faktiskt tar sig igenom utan att gå under.