Lars von Triers avslutande del i ”depressionstrilogin” (de tidigare Antichrist, från 2009 och Melancholia, 2011) är förstås mer än bara chockvirke. Allt börjar i en gränd där snön faller och Rammsteins Fürhre mich tuggar sönder tystnaden. En judisk man, Seligman (Stellan Skarsgård), hittar Joe (Charlotte Gainsbourg) misshandlad på marken och tar med henne hem.
Joe berättar ångerfullt om sitt våldsamma och promiskuösa liv, kanske i hopp om syndernas förlåtelse. Seligman, som är nära på savant i teologisk, kulturell och historisk fakta, tar rollen som Joes terapeut. Han moraliserar inte utan undrar snarare: ”Varför låta begreppet synd leva vidare efter religionen?” En replik som speglar mycket av von Triers ilska över dagens nypuritanism.
Gör uppror med erotik
De senaste åren har Hollywood spottat ur sig en hel drös rullar om ”sexmissbruk”. I Thanks for sharing (2012) kämpar krisande par i stödgrupper med sina förbjudna begär. Don Jon (2013) handlar om en porrpundare som lär sig ha kravmärkt vaniljsex av en äldre kvinna. Steve McQueens Shame (2011) skildrar en hora-madonna-skadad man som beställer prostituerade, surfar porr och äter take-out på Manhattan.
Alla förespråkar en individuell kamp för att ”botas” tillbaka till den borgerliga måttfullheten.
Joe i Nymphomaniac säger istället att hon ”älskar sin fitta”. Det är samhällets tvång till kärlek som får henne att lida. Och hon gör uppror genom att välja erotiken, ibland före sitt eget barn.
Kritiker får dansk skalle
Som liten flicka upptäcker Joe sitt kön och inser tidigt att repet i gympasalen känns skönt. Detta illustrerar von Trier spjuveraktigt genom att bara filma ändan av ett klätterrep med en vibrerande fallosartad knut. Tonåriga Joe (spelad av Stacy Martin) förlorar oskulden med en moppekille (spelad av Shia Lebeuf) som stöter in i henne tre gånger vaginalt och fem gånger analt, varpå siffrorna ”3+5” läggs över bioduken. Efter den von Trierska uppvisningen kan man nästan känna lukten av trycksvärta från de kommande debattartiklarna. ”Nazist”-debaclet i Cannes 2011 ligger säkert bakom hur von Trier nu stångar sina kritiker med en dansk skalle. Som när Joe resonerar kring rätten att säga neger – förvisso efter en misslyckad trekant som leker med exotistiska stereotyper – men ändå en slags utmaning. Precis som när mobboffret lyckas få sin plågoande att tappa fattningen vinner Lars von Trier om han lyckas göra dig förbannad över just den sortens tjuvnyp.
Joe bildar ett ungdomsgäng för knapplösa knull. Kärlek är den lägsta känslan menar hon, eftersom den i motsats till sex inte går att välja. Buffén av kukar leder så småningom till komplikationer, som i en briljant scen där Uma Thurman spelar svartsjuk fru till en av Joes älskare. Mannen som dyker upp hos Joe har lämnat sin familj men Thurman som följt efter honom, tillsammans med sina tre söta söner, följer med in och visar dem ”pappas favoritplats” – ”horsängen”.
Det är komiskt guld och Uma Thurmans finaste stund som skådespelerska.
Trots Joes slit och släng-filosofi blir hon förstås kär ändå, i Jerome som tog hennes oskuld. Jerome och Joe får barn, men hon vantrivs i kärnfamiljen och försöker bota sina uteblivna orgasmer genom att besöka en bondagemästare, iskallt spelad av Jamie Bell. Kapitlet blir som en ärlig 50 shades of grey med en ordfattig relation nedkokad till självvald maktlöshet och extrem sadism.
När Joe får diagnosen sexmissbrukare blir hon så förbannad att hon lämnar samhället, blir indrivare och manipulerar en ung tjej från ruffig bakgrund att bli hennes protegé. Att Joe bara känner släktskap med en pedofil understryker hennes ensamhet.
Säga vad man vill om von Triers påstådda misogyni, men för att hata kvinnor skriver han mer komplexa kvinnoporträtt än de flesta andra regissörer i världen.
Drunknar i referenser
Lars von Triers filmer är lite som serien Lost. Man drunknar i referenser till religiös symbolik, historiska namn och verk. Nymphomaniac är inget undantag och den med blygsam examen gör bäst i att notera, gå hem och sätta sig framför Google. Men till skillnad från öde-ö-såpan lotsar von Trier berättelsen framåt med sitt faktastaplande. Seligmans vetenskapliga resonemang som kontrar Joes känslostyrda livsval är en del av bråket von Trier haft med sig själv i minst tre filmer nu. Han fortsätter slitas mellan kaos och rationalism (ibland rättfärdigar han det förra med det senare). Han söker sig bort från idévärlden ut i naturen och slåss med begreppen om manligt och kvinnligt.
”Vi hyllar de som säger rätt men menar fel sak och hånar dem som säger fel men menar rätt”, säger Joe och menar att hyckleriet sammanfattar mänskligheten och den tjurskalliga politiska korrektheten. Det är en dåres försvarstal som har sina poänger.
Blir konkret feministisk
Det verkar ibland mycket svårt för väldigt många att förstå en enkel sak med film: Att visa något är inte nödvändigtvis att promota det. Eller att ta avstånd från det för den delen.
Slutet av Nymphomaniac är en grotesk uppvisning i patriarkalt våld, men i sitt sammanhang säger det någonting konkret feministiskt om hur begränsad kvinnors sexuella frihet fortfarande är. Och hur den krymper ännu mer när ungdomen försvinner.
Nymphomaniac har svensk premiär ikväll.
Kristoffer Viita
