Lisbeth Salander har slutit sig i sitt mörker och plågas av mardrömmar om sin far och sin barndom. Mikael Blomqvist har gett upp hoppet om den goda journalistiken. Hans älskade Millennium är hopplöst föråldrad och kan inte tävla mot kommersiella marknadskrafter, digitalisering och sociala medier. Så möter vi de två huvudpersonerna i Det som inte dödar oss, David Lagercrantz fortsättning på avlidne Stieg Larssons omåttligt populära Millennium-trilogi. En bok vars extrema förhandshajp gjort att jag känner mig smått trött på den redan innan jag vänder första bladet.
Till skillnad från den fortsättning som Larsson själv öppnade för, där Lisbeth Salander slutligen når försoning och släpper in sin vän Blomqvist, har de två helt förlorat kontakten. Men så korsas deras vägar igen, genom en världsledande forskare inom artificiell intelligens som bär på en stor hemlighet. Och snart dyker Salanders demoner från det förflutna åter upp.
Även om Larsson inte var en första klassens stilist fängslades jag liksom så många andra av den täta samhällskritiska intrigen, det moraliska patos som genomsyrar böckerna och inte minst den udda underdogen: Lisbeth Salander. Mikael Blomqvist var under Larssons penna en ganska endimensionell men klassisk hjälte: en klipsk och rättskaffens grävande journalist med kvinnotycke.
Lagercrantz har lagt stor möda på att ge rättvisa åt dessa två, som hos Stieg Larssons snarare verkade hämtade ur en serietidning än verkliga livet men som här förses med mer mänskliga känslor. Man kan ana en balansgång mellan att vara trogen originalet och samtidigt brottas med de, som Lagercrantz gissningsvis anser dem vara, orealistiska karaktärerna. I sin nya skrud får de visserligen ett annat djup, men blir märkligt nog också lite tråkigare, lite vanligare. Lagercrantz visar dock att han är en skicklig författare och berättar rappt och rafflande utan onödiga utvikningar. Boken är i alla händelser en bladvändare.
Problemet finns i handlingen där jag skönjer ett finger som varit i luften väl många gånger utan att på allvar säga något om vår samtid. Det är NSA, ryska ligor, en savant med fotografiskt minne, en ”enastående, rent löjligt vacker” men ond tvilling och hotet från ASI, den artificiella superintelligensen. Det blir för mycket, och kanske kunde det heller inte blivit annat än just så. Författaren och förlaget har bäddat för en enorm hajp, vilket avspeglas i berättelsen. Boken kommer säkert att slå försäljningsrekord, bli film och ge upphov till ännu en uppföljare. Men som konstnärligt verk ger den, efter att spänningen lagt sig, en fadd eftersmak av kommers.
