Två barn håller upp identiska skyltar vid invigningen av Liljevalchs konsthall den 13 augusti i år: ”600 miljoner för en bunker. Stackars skattebetalare”. Deras pappa står bakom dem med plakatet: ”Det här är inte konst”. En man har hängt upp en kartongbit på en barnvagn: ”Jag vill växa upp i en vacker stad”.
Tillbyggnaden till Liljevalchs konsthall är gjuten i betong, i betongen har man gjutit in glasflaskor, flaskbottnarna bildar ett tätt mönster i fasaden. Byggnaden är ljust grå, taket har dramatiska skarpa vinklar, det är lanterninerna i betong som släpper in ljus i byggnaden.
Det är inte väldigt många som är arga på det här huset – men de som är arga är väldigt arga.
Är det betongen? Och vad är det i så fall med betongen?
Om man går riktigt nära stadsbiblioteket i Norrköping, som stod färdigt 1972, kan man se träets ådringar, de böljande linjerna och kvistmärkena. Det är ett perfekt illusionstrick, träets finstilta mönster är pressat in i betongen. De två materialen möts där under de skuggande trädens kronor.
1914 skrev arkitekten Carl Bergsten – han som ritade Liljevalchs konsthall i Stockholm: ”De senaste årens arbete har påverkat enkelheten i arkitekturen och vidgat sinnet för skönheten i de stora linjerna och enkla proportionsförhållandena”. Det han beskriver är hur betongen förändrar arkitekturens möjligheter. I Liljevalchs konsthall började han undersöka dessa möjligheter. Det vackra kassettaket i ett av Stockholms finaste rum, Skulpturhallen, är av betong, liksom pelare och friser ut mot restaurang Blå Porten.
Det är nästan sextio år mellan Carl Bergstens konsthall och Sten Samuelssons stadsbibliotek i Norrköping, ändå bär båda på den fascination som arkitekter visat för betongen som material, den frihet i uttryck som den ger, dess förmåga att överbrygga avståndet mellan ingenjörskonsten och arkitekturen. Det räcker att ställa sig under en bro någonstans, valvbågar i betong som spänner sig över vatten, för att känna både den arkitektoniska friheten i formen och ingenjörskonstens hållbarhet.
När Arkitektur och Designcentrum för något år sedan hade en utställning om de betongelement som till storas delar blev byggstenar i det moderna 1900-talets bostadsbyggande i hela världen, från Sydamerika till Sovjetunionen, fick den titeln Flygande betong.
Utställningen visade bland annat att bilder i konst, film och fotografi av betongelement som svävade mot blåa himlar under andra hälften av 1900-talet i hela världen blev ett löfte om en bättre värld, ”en integrerad bild av vår kollektiva bild av ankomsten av det automatiserade byggandet i skapandet av den moderna staden”.
Betongelementen var både de konkreta pusselbitarna som satte samman våra nya hem och en idé om framtiden. De blev, under våra tapeter, bakom våra tavlor, bakgrunden till våra framtida liv.
Så varför tycker många inte om att se betong?
Kanske kan man börja där i den flygande betongen. ”Högt över marken svävar betongen”, med Britt Lindeborgs ord i Anna Lena Löfgrens låt ”Lyckliga gatan”. Den toppade svensktoppen vid årsskiftet 1967–1968. Just där och då börjar det efterkrigsprojekt som tidigare varit ett gemensamt stort folkhemsprojekt att förändras och ifrågasättas.
Och betongen blir en tydlig bild av det där ökade avståndet.
1968 krockade två kulturer i Sverige, en växande progressiv vänsterrörelse med Vietnammotståndet och avskyn mot USA som en viktig del med en arbetarrörelsens socialdemokrati som beundrade det amerikanska bil- och konsumtionssamhället. Den drogs med viss maktfullkomlighet och med den ett stadsbyggande som drog mot en större och större skala, på såväl konsumtion, bostadsbyggande och plats för bilar.
1968 invigs Skärholmen i Stockholm med fyrverkeri, Hootenanny Singers med Björn Ulvaeus och Hep Stars med Benny Andersson. Två frön till sjuttiotalets ABBA i den nystrukna betongen vid Kungens Kurva.
Två dagar efter invigningen skriver den 32-årige Lars-Olof Franzén i Dagens Nyheter under rubriken: ”Riv Skärholmen!”: ”De långa höstkvällarna och vinterkvällarna då vinden blåser mellan husen och affärerna är stängda och ingen har något där att göra, för den enda man kan använda Skärholmen center till är att rulla engångsglas så det låter riktigt jävligt mellan väggarna.”
En kritik som ekar ännu, ända in i den nutida kritiken av en nybyggd konsthall på Kungliga Djurgården i Stockholm, till ord som skattebetalare och betongbunker. Intressant nog framför en byggnad med tusentals glasflaskor inkilade i betongen, som en sentida kommentar till Franzéns proggiga dystopiska bild.
De nybyggda bostadsområdena symboliserade för majoritetsbefolkningen, skriver Jennifer Mack i utställningskatalogen till Flygande betong, ”en skadlig blandning av politiskt, arkitektoniskt och kulturellt misslyckande”. Men Jennifer Mack citerar också Gülli, en femtiofemårig kvinna som föddes i Midyat, flyttade till Ronna i Södertälje via Frankfurt: ”Jag tyckte om Ronna. Jag hade vänner här. Kanske du eller andra svenskar inte känner er bekväma här men för de av oss som kom från Turkiet kändes det bra”.
Inget material har så många olika betydelser beroende på vem man är som betongen. ”Trä är snyggt, snyggt och tryggt”, sa Göran Persson en gång. Trä är positivt för de flesta, även betongsossar. Men så mycket kan fästa på betongen, från träets ådringar till dina föreställningar.
Kanske ska vi söka den ilska det föder i att det är ett material som för länge sedan lämnade sin roll som material och blev en bild, en idé, just en föreställning. Betongväggarna reser sig kring en ekokammare av röster där ingen längre hör den andra. Röster om maktlöshet, identitet, populism, frihet beroende på vem man är. Arg skattebetalare, boende, politiker, arkitekt. Våra roller gjutna i betong.
Det är en dystopi, om något.
