Lotta Bystedt står i det gemensamma köket och skär upp chevreost till rödbetsbiffarna, dagens vegetariska alternativ. Köttätarna får ugnsgratinerad falukorv. På borden i matsalen står levande ljus och vinflaskor fyllda med vatten. De boende droppar in en efter en till kvällens middag.
Idén med kollektivet Färdknäppen på Södermalm är att det ska vara ett boende för andra halvan av livet, där de olika generationerna hjälps åt med de vardagliga bestyren. Minimikravet för inflyttning är att man fyllt 40 och inte har hemmavarande barn. Köket är husets kärna där alla deltar i ett rullande matlagningsschema, en vecka åt gången.
Kerstin Kärnekull har bott här sedan starten för 20 år sedan.
– Vi ser helst att man flyttar in när man är runt 50, så att man bidrar med liv, rörelse och aktiviteter. Kraven på medverkan i arbetet är givetvis anpassade efter folks förmåga. För en dam på 95 är det så klart lite svårare att delta.
Många aktiviteter
Totalt finns 43 stycken lägenheter i Färdknäppen, från ettor till treor. Förutom hyran för lägenheten betalar de boende för några kvadratmeter extra och på så vis finansieras de gemensamma utrymmena.
Utöver det gemensamma köket och matsalen finns ett allrum, bibliotek, datorrum, en trädgård, bastu, syhörna, verkstad och takterrass. Därtill arrangeras fester, huset har en egen kör, dagstidningar och tidskrifter. Måndag till torsdag kostar middagen, som lagas från grunden utan halvfabrikat, 24 kronor, på fredagar 40, eftersom då även efterrätt ingår.
Monica William Olsson, som är en av initiativtagarna till huset, brukar säga att hon bor på 37 kvadratmeter, betalar för 44, men har tillgång till drygt 400.
Föreningen Kollektivhus Nu, som organiserar landets kollektiv, menar att man kan se en tydlig trend av att folk återigen söker sig till ett gemensamt boende.
– Allt kommer tillbaka efter omkring 40 år. I slutet på 70-talet fanns ett stort intresse för kollektivboende och nu blommar det upp igen, säger Kerstin Kärnekull och ler.
”Vardagskontakten betyder mycket”
Vissa röster vill gärna invända att det är en väsentlig skillnad, att rörelsen inte alls handlar om politik eller ideologi idag, utan är enbart pragmatisk, men Kerstin håller inte med.
– Vi kan inte fortsätta konsumera som vi gör idag, det håller inte. Det här är ett sätt att hushålla med resurserna, samtidigt tar vi ansvar för varandra och blir inte lika betungande för samhället på ålderns höst.
Kerstin Kärnekull har inte ångrat sig en sekund att hon flyttade in.
– Sedan min sambo blev sjuk har det varit extra skönt med tillgången till de andra. Vardagskontakten betyder mycket. Politiskt är ju individen i fokus sedan en tid tillbaka, men jag tror att vi mår bättre tillsammans med andra.
Konflikter uppstår ofrånkomligen, eftersom man inte kan älska alla människor. Men Kerstin menar att precis som på en arbetsplats upptäcker man ständigt nya sidor och lär sig saker av varandra.
”Prioriterar yngre män i 50-årsåldern nu”
Just nu står 80 personer i kö för att få en plats på Färdknäppen och ungefär en plats per år blir ledig.
– Vi prioriterar yngre män i 50-årsåldern nu. Det är viktigt med spridningen och att inte alla blir 90 samtidigt. I dag är det en stor majoritet kvinnor som bor här, säger Monica William Olsson.
Men hon poängterar också att hon ibland märker att vissa sökanden mest är intresserade av läget, centralt på Södermalm.
– Då drar vi öronen åt oss. De som flyttar in här ska vara genuint intresserade av att delta i gemenskapen. Jag brukar tipsa om kollektiven i Axelsberg och Hammarby sjöstad, som har en avsevärt kortare kö än vi.
Alla beslut som rör boendet och de gemensamma utrymmena fattas demokratiskt vid de regelbundna husmötena. Det kan exempelvis röra sig om budgetfördelningen för de olika grupperna som ansvarar för konst, musik eller trädgård. De som inte håller med erbjuds en chans att yttra sig, samt att diskutera saken i en så kallad ”soffa”.
– Vi fattar ogärna beslut som någon av de boende absolut inte kan leva med. På det sättet är det en väldigt inkluderande demokratisk process, säger Kerstin Kärnekull.
Vill slippa bli beroende av institutioner
Eva Sandstedt är professor i bostadsurban forskning på Uppsala universitet och flyttade tillsammans med sin man Torsten in i kollektivet Färdknäppen för ett år sedan. Hon bjuder in på te och kakor och berättar gärna om varför de flyttade hit från Uppsala.
– Det finns en rädsla när man blir äldre, att man ska bli ensam. Om den andre blir sjuk eller faller av är det skönt att ha ett sammanhang, andra människor runt omkring sig. Man vill i möjligaste mån slippa att bli beroende av institutioner, så som det ofta blir här i Sverige, eftersom vi inte har samma nära familjeband som i sydligare länder, säger hon.
Eva och Torsten hade varit intresserade av boendet länge och var innan inflyttningen ofta här och hjälpte till med matlagning och diskning.
– Torsten var nog inte lika entusiastisk som jag, men idag är det han som är gladast, även om jag också trivs bra. Han är så lättad över att slippa åka till Bauhaus varenda månad för att påbörja något nytt projekt. Den där tävlingen grannar emellan i konsumtion, att ha den finaste tomten med pool och veranda och stenläggning och rådjursskulpturer och allt vad det är stod oss upp i halsen.
Jörgen Lund
