BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
– Jag träffade Darya (Pakarinen), som också har växt upp med den här musiken, och vi började prata om att starta ett band. Så började jag plocka ihop lite kompisar som kunde spela, säger Littmarck.
Han sitter tillbakalutad i en fåtölj med ett glas rödvin i handen i ett mysigt hus i Bagarmossen. Här bor Viktor Brobacke och Amanda Fritzén som också är med i Månskensorkestern. Brasan brinner i den öppna spisen medan snöstormen viner utanför fönstren.
Vad hade ni andra för relation till finsk tango innan ni kom med i bandet?
– Min enda relation var genom Anders Hernestam, trummisen i Weeping Willows, som snackade jättemycket om det och spelade upp en del för mig. Men jag hade knappt lyssnat på det alls, säger Brobacke och Amanda Fritzén instämmer.
– Men Viktor gav oss några cd-skivor att lyssna på. Det var lite pluggande, kan man säga.
Något år senare startade de klubben Tangopalatsi på Södra teatern, som snabbt blev lite av en samlingspunkt för sverigefinska artister och publik. Frida Hyvönen, Markus Krunegård, Iiris Viljanen, Nino Ramsby, Anna Järvinen och Love Antell är några av dem som har samarbetat med orkestern genom åren.
– Vi märkte med tiden hur många artister det fanns med en finsk koppling. Det känns som att vi har varit med i någon form av uppvaknande och identifikationsrace, säger Viktor Brobacke.
På klubben blandades en ung publik, "20-åringar i sotarmössor" som Brobacke säger, med äldre.
– Det kom 80-åriga gubbar som hade kört från Eskilstuna och älskade den klubben. Jag tror att det var viktigt för dem att se att det fanns en ung publik. Många av dem med finska arvet hade kanske känt sig som andra klassens medborgare i Sverige, och det var nog stärkande för dem att få uppleva det, säger Fritzén.
Tolkningar som ingen annan gjort
Månskensorkestern har tidigare byggt helt på covers, eller tolkningar, av andras musik. Ändå har de gjort något som faktiskt känns helt unikt. Det är inte revolutionerande, men de sätter ihop beståndsdelar från gammal musik och gör något eget av den. Något som ingen annan gör.
– Vi brukar skryta om att vi är det enda bandet som spelar den här musiken i Sverige, säger Brobacke.
Amanda lägger på ett vedträ till i brasan. Viktor Littmarck tar en klunk vin och rullar en cigarett medan Brobacke kopplar in datorn i högtalarna. De spelar upp några av låtarna på den kommande skivan, Det nya Atlantis.
Det låter annorlunda än tidigare, tangoinfluenserna är nedtonade eller nästan helt borta. Tankarna går till italiensk gammal schlager och surfrock. Men melankolin och vemodet ligger kvar som en stabil grund i känslan och den som har lyssnat på Darya och Månskensorkestern tidigare kommer definitivt att känna igen sig.
– Vi har landat i ett sound under alla år som vi har spelat. Där behöver vi inte oroa oss så mycket. Vi vilar på någon typ av grund, där vi aldrig har jagat känslan av att vara unika, säger Fritzén.
Hur kom det sig att ni bestämde er för börja skriva egna låtar?
– Det föll sig väldigt naturligt. Det kändes som att det var en självklarhet, att om vi skulle spela in en ny skiva så skulle det vara egna låtar, säger Brobacke.
– Skivan kommer inte att låta som våra tidigare skivor, men den kommer ändå låta som oss. Det är inte så mycket tango kvar. På nya skivan är vi nästan mer någon slags poporkester, med gamla chansons. Samtidigt knyter den mycket an till en finsk texttradition.
"Det skapar en mytologi"
De förklarar att texterna handlar mycket om svårigheter i kärleksrelationer, otrohet, flyktbeteende och omöjlig kärlek. Det är bara Darya och Viktor Littmarck som kan finska. De andra fem medlemmarna får texterna översatta för sig.
– För mig finns det en teatral ingång i det vi gör. Att jag inte kan språket gör att det skapar en mytologi. Det är lite som hos Aki Kaurusmäki. Man vet att det handlar om tillkortakommanden, problem och misslyckanden. Det är mycket vemod, säger Amanda Fritzén.
Skulle det fungera att sjunga på svenska?
– Nej, det känns som att vi har utvecklat ett sound som är Månskensorkestern och då ska det vara på finska, säger Fritzén.
– Det finska språket, hur det låter när man sjunger det, melodin i språket, det är vårt sound. Det blir som ett instrument. Skulle man börja på svenska är det som att ett instrument saknas i bandet. Jag tycker att det är så stor skillnad på språken. Finska är otroligt mycket mer intressant i uppbyggnaden, man blir förvånad, man hänger inte med, säger Brobacke.
Finsk surfrock en inspiration
En stor influens på det nya albumet, som släpps någon gång under våren, är den finska surfrocken rautalanka.
– Det betyder ståltråd. Och det är en egen genre i Finland, ofta instrumentalt, utan någon sångare. Både tangon och rautalanka är större i Finland, säger Littmarck.
– Skillnaden mellan rautalanka och amerikansk surfrock är att i USA är det melodier som handlar om att det är varmt och härligt på stranden, men i den finska surf-rocken är det vemodiga melodier i moll. Det är mycket sorgsnare, säger Brobacke och tittar ut på snöstormen som piskar den kolsvarta gatan.
Kan det inte kännas deppigt att ha ett band som bara spelar världens vemodigaste musik?
– Nej, det känns aldrig deppigt. Tvärtom. Det är renande, säger Viktor Brobacke.
– Jag brukar säga i mellansnacken att vi sverigefinnar tycker att det är roligt när det är sorgligt, säger Viktor Littmarck.
– Det finns något humoristiskt i det. Det är både blodigt allvar och humor i samma slag. Det finns en värme i humorn. Människovärdigt på många sätt, säger Amanda Fritzén.
