Krill är inte rädd om livet, som när han driver planlöst med båten en sen kväll, full och utan flytväst. Dessutom är han spattigt lättskrämd och brottas med minnesluckor, vilket gör att Kickan och Julle får hjälpa honom att minnas. Till exempel att han har bjudit in den fjärde gängmedlemmen mot deras vilja. ”Det blir ju alltid bara bråk när ni ses. Varför vill du ha honom här?” Men så står Baggy (Åsblom) där på bryggan, prydligt klädd som det anstår någon som flyttat till London, och trevande börjar kompisgänget minnas, festa och jävlas med varandra. (Det är tydligen skoj att låsa in varandra i källaren och inte öppna fast offret bönar och ber.) Men Baggy försöker också få Krill att inse några obehagliga sanningar om deras förflutna.

Det fina fotot, signerat Ellinor Hallin, följer framför allt Krill nära inpå, ofta strax bakom. Som i klassiska skräckfilmer, så något läskigt ska kunna smyga sig på utan att vi märker det förrän det är för sent. Och visst lånar ”In i dimman” en hel del grepp från skräckfilmen – som när Krill plötsligt vaknar ensam mitt i natten och går ut för att leta efter kompisarna med pannlampa i skogen.

Annars är filmen något av en mysteriethriller. Vi vet att något tragiskt har hänt och misstänker att något än värre ska hända, men Anders Hazelius håller oss på halster.

Skådespelarna är stabila, inte minst duon Soulis och Åsblom som har de tyngsta scenerna. Dessvärre känner jag inte särskilt mycket för någon av huvudpersonerna. Manuset är ett hopkok av lån från andra verk och tillför tyvärr inte mycket nytt. När det är dags för upplösningen (som säkert framstod som innovativ på manusstadiet) är reaktionen mer ”jaha” än ”å fan”.