Skräcken som verklighet
I ”Nanny” (som vann huvudpriset på årets Sundancefestival) utforskar regissören Nikyatu Jusu det amerikanska klassamhällets skuggsidor, men inte genom traditionell socialrealism. I stället använder hon sig av skräckfilmens estetik och skarpa känslosvängar för att förmedla upplevelsen av att befinna sig allra längst ner på samhällsstegen.
– Många människors liv är fulla av skräck, de kan identifiera sig med den otäcka känslan av att livet står på en ostadig grund. Det är skräckfyllt att försöka navigera i kapitalismen, ”när kommer nästa lönecheck – och tänk om den inte kommer?”, säger Nikyatu Jusu.
Vi ses på ett luxuöst Londonhotell, där sängen är perfekt bäddad av en av alla osynliga arbetare som får vårt samhälle att fungera – människor som får offra mycket och får lite tillbaka. Det är dem som Jusu har velat sätta ljuset på med ”Nanny”. När hennes mamma kom från Serra Leone till USA arbetade hon som hemhjälp för att dra in pengar till sin familj.
– Hela världen har ett fundament av arbetare som städar våra hus, som städar hotell, som tar hand om våra barn. De är ofta osynliga för oss men har sina egna familjer, sina egna drömmar – och sina egna berättelser. säger Nikyatu Jusu.
Slug väg till kunskap
Hon är inte ensam om att kommentera tillståndet i världen med hjälp av skräck. Redan 1968 fångade George Romeros känslorna efter morden på Martin Luther King och Malcolm X i zombiefilmen ”Night of the living dead”. På senare år har regissörer som Guillermo del Toro (”Pans labyrint”) och Jordan Peele (”Get out”) inspirerat många unga filmare att använda genren för att belysa orättvisor.
Men Nikyatu Jusu valde också att göra en skräckfilm för att det är roligt.
– Man har så många verktyg att leka med. Hela ljudlandskapet, spänningen i tystnaden, dramatiken i att zooma in på någon som plockar bort skinn från fingret – för mig är de här små elementen så intressanta. Genom skräck kan du underhålla tittarna och samtidigt vägleda dem till att bry sig om andra människor.
Hon får medhåll av huvudrollsinnehavaren Anna Diop, som även medverkade i Jordan Peeles ”Us”.
– När vi går och ser en skräckfilm så förväntar vi oss inte att den ska tvinga oss att rannsaka vårt eget beteende. Det är ett slugt sätt att lära människor något, säger Diop, som precis som Aisha har senegalesiska rötter.
Anklagelseakt mot kapitalism
Men ”Nanny” handlar inte bara om hur underklassen drabbas av ekonomisk ojämlikhet. Aishas arbetsgivare Amy oroar sig också ständigt för att pengarna inte ska räcka till, och låter sin oro gå ut över Aisha som får tjata om att få ut sin lön. Regissören menar att jakten på pengar är en evig cykel som påverkar alla negativt.
– Ju mer pengar du tjänar, desto högre blir dina levnadskostnader. Så småningom måste du underhålla något som är astronomiskt dyrt. Kapitalismen är ett helveteslandskap utan slut där ingen utom den rikaste procenten vinner. Så filmen är en anklagelseakt mot kapitalismen som har gjort oss alla till slavar.
Amy spelas av Michelle Monaghan, känd från ”Mission: Impossible”-filmerna. Hon berättar om en scen i filmen där Amy försöker få Aisha att glädjas med henne för att hon har fått en befordran, ”för vi kvinnor måste ju alltid jobba extra hårt”.
– Det är så naivt av henne, hon vill ha Aishas gillande men förstår inte alls den kamp som hon och kvinnor i hennes situation utkämpar. Inför inspelningen pratade Nikyatu med mig om hur papperslösa invandrarkvinnor ofta bidrar till vita kvinnors klassresa uppåt. Det hade jag aldrig tänkt på förut, det gjorde stort intryck på mig, säger Michelle Monaghan.
Jag frågar Nikyatu Jusu vad hon hoppas att publiken ska ta med sig från filmen.
– Jag skulle älska om man fick en annan blick efter att ha sett min film, att folk blev medvetna om dem som annars lätt blir osynliga. Alla har inte makten att ändra på systemet, men vi har möjlighet att behandla andra människor med värdighet.
