– Det var nog mycket att jag kände att jag hela tiden var tvungen att börja om. Efter varje skiva fick jag starta från början och jag längtade väl efter något fast. Jag visste aldrig någonting och blev rätt trött på det. Kan jag inte bara få göra musik liksom? frågor hon retoriskt på ett kafé på Haga Nygata.

Men kan du inte bara det då?

– Jo... Fast jag glömde bort lite varför jag började egentligen. Jag blev så fast i det där med att jag måste göra skivor och ha ett bolag. Jag tror att jag jämför så mycket med andra, hur de har det. Jag har ju polare som har sina band och sina procedurer. Jag har ju inte det och har alltid varit ensam och blir ensam i alla beslut. Allt blir på mig och jag kan ha väldigt svårt att ta tag i saker. Och när besluten börjar rinna längre och längre ifrån så blir det ännu jobbigare.

Uppgivenheten och tröttheten smittade av sig även på musikskapandet. Gitarren blev helt enkelt stående i hörnet under lång tid.

– Det kändes som att jag gav upp, ganska länge. Men nu när jag spelade in igen så var det ­alldeles underbart. Jag kände igen att det ju är det här jag ska göra!

En slags räddande ängel

Anledningen till att känslan återkom heter Matilda Sjöström, sångare i Steget, Det brinner, Nationalteatern och P4-profil, tillsammans med ­Joakim Fritzner, musiker. Matilda dök upp som en slags räddande ängel.

– Ja, verkligen. Vi sågs ute då och då, sprang på varandra. Och hon blev väl förvånad över att jag kände som jag gjorde och att jag inte visste om jag kunde göra en till skiva, då jag fortfarande har skulder på den förra.

Det är ofta många steg upp på popstjärnestegen innan det finns så mycket pengar för artisten. I Alices fall, som för många andra, så får hon själv stå för studiokostnader och annat, som ett lån från bolaget. Det är först efter att skivförsäljningen dragit jämnt upp som det blir några eventuella pengar.

– Det var samma när jag låg på EMI. Allt jag sålde gick till dem, så jag har aldrig riktigt kunnat ... glassa. Men nu gick det inte längre. Jag hade inte råd och ville inte låna mer.

Sedan förra skivan ligger Alice istället på göteborgska bolaget Luxury. Bredvid musiken jobbar hon på ett lager för att försöka få ihop till både skulder och ny inspelning. Räddningen blev att Matilda Sjöström lät henne spela in i Sonya studios, som hon driver ihop med artisten Stina Velocette, och Joakim Fritzner bakom spakarna.

– De sa bara: va fan, vi gör det här. Jag tänkte först att det måste vara något fuffens. Men, jag är fortfarande helt tagen. Det är något av det finaste någon har gjort för mig.

Obekväm med artisteriet

Svackan hon gick igenom fick Alice att fundera mycket kring artisteridelen av att vara musiker, vilken hon aldrig varit särskilt bekväm med.

– Jag vill ju bara göra musik. Jag måste sluta tänka på det där jävla artisteriet, för det har jag aldrig kunnat identifiera mig med ändå. Så jag fortsätter att leta mig tillbaka till varför jag satt på sängen varje dag och skrev. Inte för andra eller för att göra någon slags karriär.

Gjort det mesta själv

Vid förra skivan sågs vi för ett snarlikt snack och intervju innan släpp. Då var Alice väldigt mån om att understryka att ”Alice b” lika mycket var ett band, där alla var delaktiga. Den här gången har hon istället gjort det mesta själv.

– Carro som trummar har varit med på några låtar men annars har det mest varit folk som kommit in och gästspelat, och jag har gjort så mycket jag kan själv.

Även den delen har bidragit till den ensamhetskänsla som fick henne att tvivla på musiken.

– Det är så snabbt hur livet förändras. Alla har ju sina egna liv och framtidsplaner, och det är ju en naturlig grej. Vi var ju i repan nästan varje dag förr. Men nu har jag ju ingen att tagga och peppa med, förutom Jocke och Matilda då.

Caroline Kabat och Emma Wättring från den gamla uppsättningen av ”Alice b” är med i bandet Rome is not a town, som det gått väldigt bra för på senare tid.

– Det går ju svinbra, och jag älskar ju verkligen dem. Det är mitt favvoband i stan och jag är superglad för att deras skull.

Skriver på lunchrasten

Alice pratade i förra intervjun, och även i flera andra, om hur trött hon är som person och hur svårt hon kan ha att ta tag i saker. Med musiken och ett 80-procentigt jobb på lager så har hon dock inte så mycket val utan behöver ständigt vara i gång. Parallellbandet School ’94 som Alice har ihop med medlemmar från Skansros, finns fortfarande kvar och mättar till viss del den saknade gemensamhetskänslan.

– Vi håller faktiskt också på med en skiva nu. Så jag skriver texter till School på mina lunchraster för att hinna. Man måste ju också hinna sova och ta hand om sina relationer. Ringa mamma liksom. Det känns aldrig riktigt som att jag hinner landa just nu.

Hur går det ihop med den här tröttheten som du pratar om?

– Ja, jag är ju råtrött. Det här är ganska slitigt. Men jag är samtidigt ganska målmedveten i det jag gör och ... man måste ju liksom jobba.

Tillbaka till skivan Kanske. En helt annan process än tidigare, men lyssnaren kommer ändå att känna igen sig?

– Många låtar har jag gjort demos av hemma, som jag brukar göra. Men sen har jag lagt till en del element. Det är mycket pedal steel. Jocke är ju grym på det så jag ville gärna ha det. Jag älskar ju country. Första tanken vi pratade om var att göra en mer Lucinda Williams-aktig ljudbild, lite mer åt folk-hållet. Men sen slutar det alltid med att det blir massa The Cure-gitarrer ändå. Jag tror att vi har försökt mötas i någon slags folk-depp-grej. Men folk kommer att känna igen sig. Den är nog mer åt första skivan.