Lena Anderssons förra roman, Egenmäktigt förfarande, vann Augustpriset 2013. Den har sedan dess valsat runt i medierna.
Nu en ny roman kring Ester Nilsson. ETC:s medarbetare Birgitta Hybinette läser en intellektuell författare.
Utan personligt ansvar
Lena Andersson
Natur och Kultur
Mycket har sagts om Lena Anderssons Egenmäktigt förfarande. Ester Nilsson och Hugo Rask har manglats som få andra romankaraktärer. Än anses de vara fiktiva, än verkliga personer. Författaren håller fast vid en linje, den självutnämnt ”riktige” Hugo Rask en annan.
Roman eller biografi? Skribenter slåss om sanningen, detta svårfångade flygfä. Så fort man tror sig ha fått fast det dyker en medtävlare upp, skakar ur håven, pekar och säger: ”Detta är det riktiga.”
De frenetiska diskussionerna har lagt ytterligare dimensioner till boken. Alla dessa åsikter om konsten och livet, det ”påhittade” och ”verkliga”, hade för något decennium sedan tuktats mer, kombattanterna varit färre. Nätets interaktivitet mjukar upp gränser, Ester och Hugo skulle kunna vara vilka såpadeltagare som helst som göder kommentarsfälten.
Ester har hyllats för sin förälskelse – eller avkrävts förklaringar till den, en smal sak, vet de som trillat dit. Hugo Rask har likaså fått ett par rejäla slängar av sleven. ”De är fiktiva personer”, upprepar författaren, en rimlig ståndpunkt för en roman. Och om den vore biografi: hur absolut är en sådan? Är den ”sann” till hundra procent?
Så där håller det på.
Kanske kan en myndighet -tillsättas för att hålla ordning på konstverk som är otydliga med sin status?
Sant och säkert är däremot ett påträngande behov av att kommentera omvärlden. Och säker är det nya jägarsamhällets publik, den med fingret ständigt på digitala avtryckare för att skicka iväg sitt batteri av åsikter kors och tvärs eller, för all del, leta efter nya byten.
Kommentarer om Ester haglar: Varför låter hon det gå så långt? Är hon inte klok?
Detta är just vad Lena Andersson uppehåller sig vid: Den besatta passionen som rimlig och oavvislig hållning. Ingen förödmjukelse är för stor. Ester kastar sig medvetet – hon är ju en tänkande människa! – ner i nesans hav.
Författaren låter henne både uppleva och skärskåda den helgjutna förälskelsens logik – eller brist på.
Hur trovärdig – ett honnörsord i tiden – är den? Åjovars, blixtlåsneurotiska beteenden är inte särskilt ovanliga, enligt somliga. Andra känner inte alls igen situationen – de skulle själva aldrig hamna där!
Upprepningen som Ester, alla estrar, utsätter sig för, antyder möjligen en hjärnkemisk egenhet. ”Hon kanske har en bokstavskombination”, sa författaren i en intervju. Det är bara att instämma, men kombinationen skulle bland flera andra också kunna skrivas LIV.
”Varför gör hon det?” kvider delar av läsekretsen. Åter författaren: ”Tja, hon får ju vara med om en hel del.”
Harmsenheten kring Lena Anderssons fiktionsförsäkran har varit stor på sina håll och frågan är om inte ett uppdrivet autenticitetstvång håller på att växa till sig ytterligare. Påfallande många människor tycks känna av ett glapp i verklighetskontakten och ställer allt oftare barnfrågan: ”Är det på riktigt”? På andra sidan sanningskravets tjocka mur går sagor hem, publiken – i allra åldrar – är stor vad gäller äventyrsberättelser och svulstig science fiction.
I purfärska Utan personligt ansvar lägger Lena Andersson åter Ester under luppen. Denna gång är kärleksobjektet gift. Liksom i fallet Hugo Rask styr hon mot Olof Sten som vore hon en målsökande robot.
Visserligen anas en besvikelse över att han har en fru, men äsch, responsen han ger på hennes inviter kan inte tyda på annat än att han är på väg ut ur sitt äktenskap. Säkert som amen i kyrkan.
Läsaren inser å sin sida tidigt, närmare bestämt på sidan tio, att här väntar ännu ett plågsamt drama av det slag man tidigare fått sig till livs ett otal gånger i konsten eller livet. Inte alltid, men ofta, slutar kvinnorna – eller älskarinnorna – sina karriärer som mer eller mindre utbildade kaninkokerskor (www.slangopedia).
Nu följer den utdragna dödsdansen och Ester kommer inte att göra läsaren besviken: hon är lika benhårt kär denna gång. Samma brinnande passion i samma obarmhärtigt kliande språkdräkt. Det är också mycket riktigt ordekvilibristen i henne som får Olof på fall.
Även om han försöker värja sig står han inte emot flodvågen av verbalerotik. Men hur många gånger han än slås omkull så reser han sig som en sådan där leksaksfigur med en tyngd i botten. Tyngden är hans äktenskap. En man lämnar inte sin fru. A man’s gotta do what a man’s gotta do.
Ester sprattlar på kroken, försöker stundvis haka av sig men sitter där snart igen och igen, oavsett väninnekörens råd. Den namnlösa skaran som också kommenterade dramat i Egenmäktigt förfarande har här fått individuella drag och namn. Förutom vännerna sitter även läsaren som publiken på en kasperteater och skriker varnande: Nejnej, se upp! Titta bakom dig!
Ester ser givetvis inte upp. Hon vägrar kompromissa eller kohandla med sina känslor.
Det går som det går.
Hon förstår inte varför, även om hon då och då låter påskina att vare sig Hugo eller Olof är medvetet skitstövliga: de bär bara inte på samma känslor som hon. Eller, enklare och klyschigare: ”I ett förhållande är det alltid en som älskar mer”. Den balansen beskriver Ester, hon som är ett under av gränslösa känslor och precist språkbruk, i ekonomiska termer, allt i desperata försök att tyda världen, att ”avkoda” den, som hon säger.
Hon både vet och inte att hon glädjekalkylerar när hon tolkar männens diffusa gester. Deras viftanden kan helt enkelt inte utföras tydligare.
Esters andra bok är hur som helst en strålande kärleksberättelse, även om bara ena parten besitter de stora känslorna. Olof och Hugo har dem som arbetsmaterial, de filmar, gestaltar på scenen – ja, gör all möjlig konst av dem.
Även Ester är en skapande människa, men tungt drabbad av kärlek skakar hon under sin väntan fram konsten ur kavajärmen – lika engagerat som när hon diskar eller handlar. Hon framstår som den intellektuellt mer (ut)rustade, men hon ger inte sitt liv för konsten. Hon ger sin konst för livet, utan att schackra.
Lena Anderssons prosa är enkel, karg och jordnära samt proppfull av ett precist bildspråk. Det kan bli högstämt och ibland tvinga till långsammare lästempo. Det är nog det mest fantastiska med denna författares texter: en så allvarlig ordbehandlare stöter man inte ofta på, ens i hennes skrå.
I samtalsfora tycker frustrerade läsare att hon använder för många ”svåra ord”. Själv jublar jag över detta. En mening där Ester skulle ”komma att vänja sig vid Olof Stens negativa bejakelser och bli deras mest erfarna exeget” borde liva upp en så pass att man orkar slå upp eventuellt obekanta ord.
Klippte man sönder hennes bok mening för mening skulle det bli en stor hög smarta sentenser och oneliners, nog för att täcka många kylskåp.
Yttrandena har ofta allmänmänskligt innehåll. Vad sägs till exempel om: ”Tolkningar var inga enkla saker att göra om man ville få dem att överensstämma med sanningen.”
Andra är mer lämpade att beskriva kärlek i obalans. Han var motorn i hennes liv, kan det heta, ”medan hon inte ens var en liten propeller i hans”.
Samma bistra humor får vara med och beskriva Medborgarplatsen: ”Där pågick förberedande julaktivitet sida vid sida med ordinarie missbrukargemenskap.”
Läser man meningen ett par gånger ser man att en hel del pågår även i den.
Även om yttre miljöer växlar när Ester följer Olof land och rike kring framstår romanen som ett kammarspel, ett mycket spännande sådant. Man anar snart en upplösning, men vilken?
Ester är inte mycket för det profetiska, men på sidan tio, redan nämnd, formulerar hon något som kan se ut som en profetia med tanke på debatten för några veckor sedan. Ester har författat en pjäs, ”en sorgsen betraktelse över kärlekens vådor”, som hon kallar den. Mottagandet förvånade henne, ty: ”Ester Nilssons intention hade varit psykologisk realism och som hon såg på saken hade hon åstadkommit just det, men kritiken skulle komma att ta den för absurdism.”
Hur publiken tar emot Utan personligt ansvar återstår att se. I vilket fall som helst lyfter författaren fram älskarinnans roll.
Man kan föreställa sig hur hennes existens påverkar skeenden, exempelvis konferenser som planeras och placeras utifrån särskilda avsikter. Här sätter endast ens fantasi de så kallade gränserna. Kanske överträffar Ester verkligheten.
PRENUMERERA PÅ ETC HELG
Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg, som du kan beställa i pappersformat här. Tidningen finns också i vår Androidapp och Ipad/Iphoneapp.
Vill du prenumerera för under 12 kronor numret? Skicka ett mejl till kundtjanst@etc.se.
