I dag är det knappast något konstigt med en kvinnlig musikskapare, men för några decennier sedan var kvinnans plats i den kommersiella musikvärlden i princip begränsad till sångmikrofonen eller möjligtvis bakom en smäcker cello. I början av november är det streamingpremiär för den franske musikern och regissören Marc Collins debutfilm ”Electrochock 1978”, som utspelar sig i Paris år 1978 och där reklamjingelmakaren Anas musik når helt nya höjder när hon får vantarna på en splitter ny trummaskin.
– Som ung drömde jag om att bli regissör, men kom att satsa på musiken istället, berättar Marc Collin som annars är främst känd för sitt band Nouvelle Vague som spelar åttiotalsmusik i bossanovatakt.
Hans två intressen sammanföll när han fick en idé om att göra en film om musik och skapande.
– Jag kom att tänka på kvinnor jag läst om som började göra elektronisk musik på sjuttiotalet. Ju mer jag läste om dem, desto mer inspirerad blev jag.
Ett dygn i Anas liv
”Electrochock 1978” utspelar sig under ett dygn i Anas liv där hon försöker bli klar med en reklammusikbeställning, tvingas tampas med överpussande producenter och plötsligt får den katalysator hon behöver för att nå nya höjder med sin musik då en bekant kommer förbi med en ny Roland CR-78-trummaskin. Filmen spelades in på minimal budget och på bara tio dagar, något som möjliggjordes av att den utspelar sig i princip bara i den lägenhet med tillhörande elektronmusikstudio som Ana vaktar åt en vän.
– När musikmaskiner av den här typen kom under slutet av sjuttiotalet innebar det något helt nytt inom musiken, och särskilt för kvinnor. Plötsligt hade de tillgång till ett redskap som gjorde det möjligt att skapa musik själv utan att hyra in ett helt band, och jag ville visa den glädje och inspiration som kan komma med detta. Samtidigt var utrustning av den här sorten något väldigt dyrt vid den här tiden, vilket gjorde att många fick spara och vänta länge innan de överhuvudtaget kunde använda sig av den. I dag finns allt tillgängligt i våra mobiltelefoner, så förutsättningarna för att göra egen musik har definitivt förändrats, säger Marc Collin.
Rack av modulärsyntar
I fokus står, förutom Ana själv, det magnifika rack av modulärsyntar hon använder för att komponera sin musik, och som med sina vindlande kopplingar och lysande knappar förtrollar åskådaren lika mycket som den förtrollar Ana. Marc Collin tror själv på musikmaskinens analoga eftertänksamhet som en möjlig väg framåt för dagens musiklandskap.
–Visst har återanvändandet av vintageinstrument som mellotron och theremin inneburit en revival för viss musik, men annars har inte mycket hänt sedan åttiotalet vad gäller musikinstrument. Där tror jag mycket mer på ett instrument som modulärsynten, som har en helt annan slags komplexitet. Du kan komponera ett stycke på en vanlig synt på några minuter, men för att göra något motsvarande på en modulärsynt krävs en hel eftermiddag. Du behöver med andra ord ett helt annat tålamod för att skapa musik på modulärsynten, där du får testa dig fram för att få det sound du vill ha.
I filmen inspireras Ana på allvar när en sångerska kommer till lägenheten för att spela in, och tillsammans börjar de att utforska text och musik i kombination. Marc Collin själv har sett en stor förändring vad gäller kvinnliga musikskapare i hemlandet sedan han själv började med musik.
– Den senaste tiden har det kommit fram betydligt fler kvinnliga producenter och musikskapare i Frankrike än tidigare, framför allt vad gäller elektronisk musik. Karaktären Ana är för övrigt inspirerad av Laurie Spiegel, en fantastisk elektronmusiker och del av New Yorks musikscen under 1970-talet.
