I dag släpps boken Djur i krigets öga. Genom foton och berättelser visar författaren Hedvig Rudling vilken roll djur spelade på och vid sidan av slagfälten under första världskriget. För utöver krigets miljontals mänskliga offer dödades även massor av djur, däribland hundratusentals hästar.
Hundar utbildades för att leverera mat och utrustning eller söka skadade. Brevduvor var ovärderliga. Hemlösa katter hittade nya hem i skyttegravarna på västfronten. När australiensiska trupper anslöt tog de med sig kängurur. I Nordafrika användes de bångstyriga kamelerna.
Många djur dog men boken berättar också om överlevare, som den musikälskande strutsen Hélène och grisen Tirpitz som räddades från att drunkna.
Svårgreppbar konflikt
Under arbetet som bildresearcher för Peter Englunds bok Stridens skönhet och sorg väcktes Hedvig Rudlings intresse för första världskriget.
– Det är en på många sätt slumpartad konflikt, som det är svårare att få grepp om än exempelvis andra världskriget, vilket lockade mig.
Var har du hittat alla historier?
– Första världskriget är ju ett väldokumenterat krig, det finns mängder av vittnesmål, memoarer och fackböcker i ämnet. Just kontakten med djuren är något männen minns, och gärna berättar om.
Soldater, som ständigt såg död och lidande kring sig, tog sig an kattfamiljer och hundvalpar. En mulåsnas död gjorde dess kusk förkrossad. När det var dags för julmiddag beslutades att gässen skulle skonas från att bli uppätna. Djuren blev inte sällan en slags maskotar för soldaterna.
– Det finns nog inte ett enkelt svar på varför det blev så men jag tror att männen behövde djuren för att behålla något av sin mänsklighet i ett krig som i så många avseenden trubbade av känslorna. Djuren var där tillsammans med soldaterna och upplevde samma saker, men stod för något radikalt annorlunda och hoppfullt i krigets övriga mörker.
Vad blev du mest överraskad av under arbetet med boken?
– Mest av allt blev jag fascinerad av att så många berättelser visade på djurs och soldaters villighet att göra uppoffringar för varandra.
Djur är fortfarande närvarande i krigsområden trots att mycket annat har förändrats, säger Hedvig Rudling.
– De har en betydligt mer marginaliserad roll, men man tar exempelvis hjälp av råttor för att röja minor och hundar för att spåra bomber. Soldaterna har också fortfarande maskotar med sig och verkar lika engagerade i dem som männen för hundra år sedan var.
Har du under arbetets gång ifrågasatts för ditt val att rikta in dig på djur i stället för människor?
– Nej, djurens och människornas öden i kriget är inte isolerade från varandra, så varje användning av djur i kriget säger också något om människorna. Den enda nackdelen är att det av naturliga skäl inte finns några vittnesmål från djuren, vilket gör att vi bara kan gissa oss till hur de upplevde kriget.
Många soldater ömmade som sagt verkligen för sina djur och visade det ofta tydligt. ”Hästen är ett accepterat objekt att visa kärlek och omtanke om, känslor som är svåra att verbalisera även i de nära relationerna männen emellan”, skriver Hedvig Rudling i ett stycke.
Tror du att det skulle gå att dra nytta av den här typen av anknytning till djur i andra sammanhang i dag?
– Javisst, jag tror man på allvar börjar inse potentialen i djurs förmåga att locka fram känslor hos människor. På gott och ont har vi också en ökande tendens att förmänskliga djur, vilket gör att de kommer att vara närvarande i allt fler sammanhang.
