BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
Att gestalta andras berättelser innebär, berättar hen, ett annat slags ansvar.
– Det är ju deras berättelser, genom min filtrering. Jag har tagit bort mina frågor och ändrat i kronologin ibland. Samtidigt har jag arbetat med inspelade intervjuer så citaten är ordagrant återgivna. Min tanke var att skapa personporträtt som skildrar dem som hela personer, inte bara som transpersoner.
Medan omvärlden ofta fokuserar på ett föreställt byte från ”det ena” könet till ”det andra” vill Moa-Lina Olbers Croall lyfta fram alla de transpersoner som definierar sig som varken eller. De som liksom hen själv är ickebinära.
Det är svårt för omvärlden att hantera något som är ambivalent?
– Ja, om människor inte är antingen eller så vet man inte hur man ska läsa dem. Och det man inte är van vid gör en obekväm.
Boken vänder sig till högstadieungdomar. Innehållet samspelar med den lekfulla normkritiska formen som byrån Bastion – Agency Studio Lab står för. Förlaget Natur & Kultur är nu i färd att ta fram läromedel utifrån boken, som ska vara gratis och nedladdningsbart.
Finns det någon röd tråd som du kunnat se i berättelserna?
– Väldigt många berättar om det bemötande som de får. På ett sätt blev jag positivt överraskad; det är ändå så många av de unga som kan stå för vilka de är, även de som bor i små städer. De vill vara med på bild och de har kommit ut inför sina familjer. Samtidigt är samhället så transfobt och oerhört dåligt på att använda rätt pronomen och namn.
Tanken var ursprungligen att göra en svensk motsvarighet till Beyond magenta, en amerikansk bok om unga transpersoner. Även om Moa-Lina Olbers Croall menar att det är jättebra att boken finns, blev hen besviken på hur den var skriven.
– Det var ganska mycket ett utifrån-perspektiv. Exotifierande.
Tror du att någon kommer att bli besviken på din bok?
– Säkert. Fast jag har verkligen försökt. Men det är väl alltid någon som stör sig.
Rätt och fel är ord som återkommer i diskussionen.
– Det kan ju bli så att en del inte vågar säga något. För de som är osäkra kanske det ändå är bättre att det finns instruktioner. Min bok är ju ganska hård, jag tror att många kan reagera på det. Man jag tror kanske att folk ändå var rädda, redan innan. De får väl ha med sig boken som ett uppslagsverk!
Transaktivister och andra som arbetar mot diskriminering får ofta höra att de bara är ”lättkränkta”.
– Det är skillnad på överkänslig och känslig. Det finns ett skäl till känsligheten. De som pekar ut transpersoner som överkänsliga borde prova att själva bli ifrågasätta varje dag.
– De flesta vill ju väl, eller ja kanske inte de flesta, men många. Det är ju också många som tycker att det här är trams.
Moa-Lina Olbers Croall stör sig på hur vissa journalister använder hen som en ersättning för ”hon eller han” men däremot inte som pronomen.
– Hen som ord var ju väldigt efterlängtat både för ett berikande av språket men även för de som har det som sitt pronomen.
I ordlistan som ingår i boken finns 75 ord förklarade.
– Många använder fortfarande ordet könsbyte och jag vill göra tydligt att könskorrigering är ett bättre uttryck, eller könsbekräftande behandling som nu börjat användas.
Det finns mycket potential i att förändra språket, menar hen.
– I vardagen är det genom språket som makt utövas.
Tror du att det inom din livstid kommer att uppstå ett annat språk?
– Hos små barn finns det redan, det märker jag.
Tidigare har Moa-Lina Olbers Croall inriktat sig på barn i sitt skrivande. 2002 vann hen Lilla Augustpriset.
Jag kan inte sluta säga man.
– Jag säger också man men jag skriver det inte.
Upplever du att folk blir nervösa omkring dig, rädda för att säga fel?
– Jag är själv livrädd att jag själv ska råka säga någonting konstigt!
Och vilja bita tungan av sig?
– Det är en helt annan sak om man rättar sig och ber om ursäkt. Men det finns de som hävdar sin rätt att felköna och kränka andra. Det är problemet.
Moa-Lina Olbers Croall är lättad nu när boken är klar.
– Jag vet inte om jag hade gett mig in på det om jag hade vetat hur svårt det skulle bli. Men nu när jag hör av tacksamma läsare så känns det ju så klart värt det, ändå. Och det har varit jätteroligt att träffa alla som medverkar!
Den skrivkramp som tidigare drabbat Moa-Lina Olbers Croall var som bortblåst när hen fick återgå till fiktionen.
– Det är så skönt att få hitta på!
