Chris & Cosey må vara okända för den stora massan men bland sina fans har de något av en legendstatus. Genom sin blandning av avantgardism och elektroniska beats kan deras betydelse för utvecklingen av den alternativa dansmusiken under 80-, 90- och 2000-talet knappast underskattas.
Chris & Cosey, eller Chris Carter och Cosey Fanni Tutti som de egentligen heter, var under det sena 70-talet och tidiga 80-talet medlemmar i Throbbing Gristle, ett av dåtidens mest kompromisslösa och extrema band. Genom att döpa sitt eget skivbolag till Industrial Records råkade Throbbing Gristle också namnge den genre som just nu upplever något av en renässans: industri eller industrial.
Från att ha levt ett undanskymt liv i underjorden kan man numera höra industri och skev synth på allt från små barer till stora klubbar, något som antagligen skulle ha varit omöjligt i Stockholm för tio år sedan.
Hyllar industriarbete
Vad som egentligen kan karaktäriseras som industri råder det dock delade meningar om. Medan vissa band har hyllat det industriella fabriksarbetet har andra fokuserat på att kritisera just detsamma. Ofta ligger ett monotont beat, snarare än traditionella melodier, som grund till det typiska industrisoundet. Definitionerna av vad industri är verkar dock vara nästan lika många som genrens utövare.
Ett av de mest framgångsrika samtida industribanden från Stockholm är Agent Side Grinder, som under de senaste fem åren har gjort över 130 spelningar runt om i Europa. Peter Fristedt, som spelar modularsynth och kör bandloopar i bandet, har sin egen definition av industri:
– Jag har alltid tyckt att industri är musik som fångar vardagens monotoni, säger han när vi möts på ölsjappet Löwenbräu vid Fridhemsplan.
”Byggde upp en förväntan”
Det är ingen slump att Peter valt detta ställe till vår intervju. Med sin strama originalinredning och sin tyska touch känns det som att vi har flyttats till en ölkneipe i Berlin 30 år tillbaka i tiden.
Peter gör ingen hemlighet av att han under hela sitt vuxna liv har varit germanofil med en förkärlek till svunna tider. Redan när han som 13-åring bläddrade i sin farfars bok ”Det händelserika århundradet” och såg bilder på den tyska avantgardekompositören Karlheinz Stockhausen tillsammans med sina elektroniska modularsynthar fick han upp ett intresse för den tyska elektroniska musiken – utan att egentligen ha hört den.
– Jag visste inte riktigt hur det lät utan såg bilder och byggde upp en förväntan. Men det var någonting med det elektroniska som fascinerade mig.
Saknades förståelse på 90-talet
Agent Side Grinders internationella framgångar vittnar om en renässans för den typ av semielektronisk industriell musik som har sina rötter i synth, punk och kraut.
Annat var det förr. Under det stilrena 90-talet var det ingen, eller ytterst få, som tog industrimusik på allvar. Ett av de få band som vågade trotsa tidens anda var Peters första industriband Berliner 6 Bahn, ett musikkollektiv där antalet medlemmar skiftade från spelning till spelning. Inspiration hämtades från 80-talets tyska nya våg (Neue Deutsche Welle) men också från brittiska band som Throbbing Gristle och Cabaret Voltaire.
Någon egentlig förståelse för vad bandet höll på med existerade dock inte i Stockholm under 90-talet.
– De flesta som kom för att se oss kom för att få skratta. Det var lite den inställningen man hade till musik som var annorlunda då, säger Peter.
”Mycket roligare nu”
Men skrattar bäst som skrattar sist. Nu ska Stockholmsbolaget Dödsdans Rekords, som specialiserar sig på just synth och industri, ge ut allt av Berliner 6 Bahns tidigare osläppta material.
En av medlemmarna i Berliner 6 Bahn var den under 90-talet tonårige Rickard Stumm.
– Jag tror att Berliner 6 Bahn var något av en plantskola för allt jag har gjort efter det. Det var ett bra sätt att ta hand om min tonårsfrustration som varade en bra bit in i 20-årsåldern.
Spelar in på plats
Numera utgör Rickard den ena halvan av Stumm/Risberg, en industriduo som är så purfärsk att det ännu inte finns något utgivet med dem.
Duons andra hälft Johan Risberg har en bakgrund som klubbarrangör och trummis i indietrion Hell On Wheels. Även han upplever att inställningen till industri som musikgenre har blivit betydligt öppnare i Stockholm, jämfört med när han började driva indieklubbar under 90-talet.
– Spelade man en synthlåt ute då så tyckte folk att man var dum i huvudet. Idag är musikklimatet i Stockholm mycket öppnare och roligare.
Stumm/Risberg hymlar inte att om att de har påverkats av gamla brittiska och tyska band. Samtidigt finns det en svensk vardagsrealism närvarande i deras musik. Istället för att, som vissa industriband, hylla fabrikernas skönhet är de mer ute efter att skildra ett industrisamhälle på väg att kollapsa.
– Vi influeras av det svenska folkhemmets förfall och avfolkningen på landsbygden, säger Rickard och berättar att Stumm/Risberg till sommaren kommer att spela in sitt album på resande fot.
I syfte att supa in stämning kommer duon att resa runt i svenska avfolkningsbygder för att sedan på plats spela in material till sitt album.
– Vi kommer att gå runt i områden där den gamla kvarnen har stannat eller där däckfabriken bara står och förfaller. Vi vill spela in vår musik med inspirationen i färskt minne!
