Marianne Lindberg De Geer tar emot på sitt rum i Kulturhuset dagarna innan utställningen Revolternas decennium har vernissage. Här är hon sedan i höstas chef för kultur och design. Något som hon bara tänker hålla på med i två år till, berättar hon medan hon drar åt slipsknuten.

– Jag är 68 år. När jag är 70 tänker jag sluta.

Men det är inte bara åldern som får Marianne Lindberg De Geer att fundera över jobbet. Att vara chef är en ny situation och hon vill inte bli som Doktor C i hennes föreställning Under belägring. Den utspelar sig på en psykiatrisk mottagning och publiken får följa personalen som överläkaren Doktor C styr över med järnhand. I mitten står den nyanställda Sonja som ifrågasätter och försöker få de andra att öppna ögonen. 

– Varför stannar folk kvar i sådana situationer, säger Marianne som menar att samma hierarkiska system och samma maktmissbruk finns på alla arbetsplatser som har en chef, även om det i teaterns värld går att skruva till. 

Bygger på egna erfarenheter

Marianne Lindberg De Geer har själv erfarenheter av psykvården. Både som patient och som vårdare och mycket av det som händer på scenen är självupplevt.

– Jag beskriver minnen, inte hur det verkligen var. När jag jobbade under 70- och 80-talet fick vi i personalgruppen sitta och rannsaka oss själva, precis som i pjäsen, säger Marianne som identifierar sig med huvudkaraktären Sonja.

– Samtidigt känner jag igen mig i Doktor C. Jag är ju chef nu. Det är ju inte könet på förtryckaren det handlar om - utan systemet och att vi har bestämt oss för ett system med hierarkier.

Att använda sig av egna erfarenheter har hon alltid gjort sedan hon började skriva dramatik för cirka tio år sedan. Under belägring är hennes fjärde pjäs. 

– Jag tycker att det är självklart. Visst, män brukar att vänta med det tills de har blivit 80 år. Men jag kan inte låtsas att jag är någon annan än en vit medelålders kvinna med borgerlig bakgrund. 

– Däremot kan jag försöka att få in andra erfarenheter i de pjäser jag skriver genom att prata med personer med sådana erfarenheter. Men jag är varken svart eller homosexuell. Eller, jag vet inte om jag är homosexuell - det har jag aldrig funderat över, säger Marianne.

”Vill vara fri”

Hon tycker att människor med andra erfarenheter än de som oftast lyfts fram ska få skriva sina egna berättelser. Samtidigt är Marianne trött på att hon alltid ska representera och lyfta fram andra kvinnor. Som när hon ska välja ut vem som får visa sina verk på Kulturhuset.

– Jag är rasande på orättvisorna. Men jag vill kunna välja som jag vill - precis som män gör. Jag har hela tiden trycket på mig att vara en förebild för mitt kön. Varför ska jag aldrig få vara en fri människa, säger hon och slår ut med armarna. 

Det var för att få utlopp för sin ilska som Marianne Lindberg De Geer började skriva. Då skrev hon arga små notiser, men var osäker på om hon gjorde rätt.

– Jag var upprörd på konstvärlden. Hela tiden sprang jag till min man Carl Johan och frågade om man kunde skriva så här. Till slut blev han tokig på mig, han höll på med sin egen roman. Men jag fortsatte att vara arg och fick in mina grejer i pressen och drog igång kulturdebatter. 

Marianne Lindberg och Carl Johan De Geer gifte sig för 27 år sedan. Och Marianne är fortfarande väldigt nöjd, berättar hon. Det var när de träffades som hon började med konst. Innan dess trodde hon inte att hon kunde måla.

– Carl Johan uppmuntrade mig och gillade min energi. Det här var under 80-talet. Det var då alla i Sverige köpte bostadsrätter och blev kapitalister på kuppen. Då började man vilja ha konst hemma och plötsligt ville folk betala för det. 

Samtidigt kan Marianne få dåligt samvete för att hon har haft så lätt för att ta utrymme och lyckas. 

– Jag tänker att jag har 25 procent begåvning. Det fanns en stol ledig för en medelålders kvinna. Men det känns lite taskigt när folk frågar mig hur jag gjorde för att byta bana i livet. Jag gifte ju mig med en känd konstnär med ett stort nätverk. Det kan ju inte alla göra och det kan jag få dåligt samvete för. 

Tänker mycket på döden

Marianne behöver springa iväg på ett möte. Det är en del kvar att fixa innan publiken får göra entré på utställningen Revolternas decennium om 60- och 70-talets politiska konst. Och även om hon säger att hon har de bästa medarbetarna man kan önska sig är det ju hon som är chefen.

– Räcker det nu? Vet du, du borde läsa Jeanette Wintersons bok Varför vara lycklig när du kan vara normal. Den läser jag alltid när jag ska sätta upp något. Fast nu måste jag börja läsa om döden, säger hon.

Varför det? Tänker du mycket på döden?

– Ja, det gör jag. Jag är gammal nu och kvinnorna i min släkt har inte blivit så gamla. Min nästa pjäs kommer att handla om det. Hur vi låtsas som ingenting och fortsätter att klä oss ungdomligt, avslöjar Marianne och fortsätter:

– Det är min plikt. Att dö med hög svansföring.