Till och med den skräckfilmen ”Ready or not” – där en överklassfamilj leker sadistisk kurragömma med ritualmord – spelades in för bara sex miljoner dollar, men blev i somras en otippad succé och tjänade in 53 miljoner dollar.
”The Hunt”, en film om superrika som jagar fattiga människor som sport (där rollerna snart blir ombytta), skulle haft premiär i höst men drogs tillbaka av filmbolaget som ansåg att den var olämplig efter en masskjutning.
Sällan har väl publiken strömmat till för att förakta den härskande en-procenten så intensivt.
Osynlig underklass
Gemensamt för många av klasshatarskildringarna är en slå tillbaka-sensmoral som verkar ha slagit an en nerv hos en massiv global publik. Något som saknas i Ken Loachs senaste deppfest om gigekonomin ”Sorry we missed you”. En film som hamrar publiken i huvudet med socialrealistisk misär och där chefen för det ”entreprenörsdrivna” leveransföretaget skildras som en hjärtlös slavdrivare. Den skildrar verkligheten, men vad ska vi göra med en sådan film?
Underklassen syns nästan aldrig till i HBO:s ”Succession” men just därför är serien en av de mest fingertoppskänsliga skildringarna av dagens enorma klassklyftor. Familjen Roy som äger konglomeratet Waystar Royco har lagt grunden för ett imperium genom att isolera sig från verkligheten: i bilkaravaner, privata helikoptrar och på yachter.
”No real person involved” som det heter på företagslingo när familjen försöker dölja ett dödsfall som förekommit på en av deras dotterbolags lyxkryssningar.
”No real person involved” återkommer som ursäkt när den äldste sonen Kendall kör ihjäl en ung servitör som tagit med honom för att köpa kokain.
Oönskat bottenskrap
Nu är det precis de osynliga som slår tillbaka på bio. Som i Jordan Peeles senaste skräckfilm, tillika ekonomiska dundersuccé (250 miljoner dollar världen över): ”Us”.
Där återvänder dubbelgångare från underjordiska tunnlar för att mörda sina original, det vill säga oss, i en metafor för hur vi gärna ”städar undan” de utslagna människor som inte passar in i stadsbilden.
En familj av samma sorts oönskade bottenskrap blir hjältar i den sydkoreanska guldpalms-vinnaren ”Parasite”. En film som hyllats till skyarna av i princip varenda kritiker som sett den (och som tjänat in över 100 miljoner dollar världen över).
Ett fattigt och smutsigt gäng som bor i en källare ljuger och myglar för att infiltrera ett överklasshem. Genom att utnyttja de rikas fåfänga och godtrogenhet, både för ”ryktesekonomin” och new age-flum, lyckas familjen en efter en bli anställda som tjänstefolk. Chaufför, privatlärare men också ”konstpsykolog” för det rika parets bortskämda barn som de fått för sig är en ny Basquiat.
I en intervju med Entertainment Weekly sade regissören Bong Joon-Ho att ”när det gäller arbete kan de rika betraktas som parasiter, eftersom de suger ut människor på allt från bilkörning till hushållsarbete. Även om de betalar pengar lever de på andras jobb”.
”Parasite” vänder på perspektivet och låter den fattiga familjen långsamt infiltrera sina värddjur och suga ut deras livskraft.
Det Joon-Ho fångar så briljant i processen är elegansen i en typ av fifflande som överklassen försöker bemästra men gör så mycket sämre.
I ett oroligt 2019 har de socioekonomiska effekterna av en nyliberal samhällsutveckling i Chile, USA och i Sverige blivit tydliga för en större massa. Både filmmakare och publik har sagt sitt: dags att betala priset.
