Onsdagen den 26 mars 2025 går till historien som den dag då världens största ursprungsland för internationell adoption (och det land där den internationella adoptionsverksamheten uppstod från första början) erkände att de brutit mot de mänskliga rättigheterna.
Beskedet från Sydkoreas ”Sannings- och försoningskommission” som utrett frågan sedan hösten 2022 slog ned som en bomb.
Den utredande myndigheten i Seoul kommer med sin slutrapport först i slutet av maj men valde att två månader i förväg kalla till presskonferens för att offentliggöra sina slutsatser.
Kommissionen konstaterar att Sydkorea systematiskt brutit mot en mängd lagar och konventioner, inklusive de mänskliga rättigheterna, den egna grundlagen och Barnkonventionen genom att låta fyra inhemska vinstdrivande adoptionsorganisationer utveckla världshistoriens mest omfattande adoptionsindustri. En verksamhet som sedan Koreakrigets slut 1953 adopterat bort runt 200 000 sydkoreanska barn till ett femtontal västländer. Än idag skickar de iväg barn för adoption.
Sverige är en spegelbild av Sydkorea i den meningen att landet adopterat flest barn på jorden per capita. Det handlar om över 60 000 utlandsadoptioner sedan 1950-talet – och 21 av de 367 fall som sannings- och försoningskommissionen byggt sina slutsatser på är från Sverige.
Tillsammans med USA var Sverige det första land som började adoptera från Sydkorea redan på 1950-talet på grund av att tusentals svenskar tjänstgjorde som sjukvårdare och biståndsarbetare i det krigsdrabbade landet under och efter Koreakriget.
Att USA och Sverige har världens största, respektive näst största adoptionsorganisation i form av Holt samt Adoptionscentrum med runt 100 000 respektive 30 000 adoptioner bakom sig, är därför följdriktigt.
Sverige är en spegelbild av Sydkorea i den meningen att landet har adopterat flest barn på jorden per capita
Just i Sverige var både den officiella och den allmänna synen på internationell adoption under många årtionden mer positiv än i andra länder. Det beror på att den internationella adoptionsverksamheten spelat en viktig roll för den svenska självbilden och Sverigebilden i världen. Sverige var det land i västvärlden som stod allra närmast de före detta kolonierna i det globala Syd – och att adoptera internationellt betraktades närmast som en antirasistisk handling.
Men på 90-talet och än mer under 00-talet började allt fler vuxna adopterade resa tillbaka till sina ursprungsländer och hitta sina biologiska familjer. I samband med det kom många även att upptäcka att deras adoptioner inte hade gått rätt till och att de adoptionsdokument som följt dem till Sverige var förfalskade.
På 90- och 00-talen höjdes därför de första kritiska rösterna i den svenska såväl som i den sydkoreanska offentligheten som påtalade att adoptionerna kunde vara olagliga och genomfördes på oetiska grunder.
Med åren kom denna insikt att leta sig in i media och den politiska debatten.
Jag var en av de första i världen med att lyfta denna kunskap och kritik i både den svenska och sydkoreanska offentligheten. Min avhandling från 2005 ”Comforting an orphaned nation” lade grunden för både forskningen om den koreanska adoptionsfrågan och en ny kritisk syn på internationell adoption.
Att världens största ursprungsland för internationell adoption nu för första gången erkänner att staten har brutit mot sin egen konstitution och misslyckats med att skydda de egna medborgarna är därför inget annat än en upprättelse för de adopterade som i åratal har arbetat och kämpat för att synliggöra denna problematik.
I årtionden har adoptionsindustrin tillåtits slita sönder familjer och förstöra livet för ett närmast oräkneligt antal människor.
Den sydkoreanska sannings- och försoningskommissionens är en av flera liknande utredningar som antingen redan avslutats eller som pågår just nu i både ursprungs- och mottagarländerna.
I Chile har en utredning slagit fast att tusentals chilenska barn adopterades bort till västvärlden på illegala grunder under Pinochets juntatid. Över 2200 hamnade i Sverige
I Nederländerna, Schweiz, Frankrike och Belgien har statliga utredningar slagit fast att den internationella adoptionsverksamheten i praktiken handlat om människohandel. Även i Norge och Sverige pågår just nu statliga utredningar som kommer att offentliggöras under året och den svenska Adoptionskommissionen som tillsattes hösten 2021 har för närvarande den 2 juni som redovisningsdatum.
Så vad betyder egentligen allt detta för Sveriges över 60 000 utlandsadopterade och deras föräldrar, partners, barn, släktingar och andra närstående vilket sammantagna uppgår till minst 250 000 personer?
Både den chilenska och den aktuella sydkoreanska utredningen har kommit fram till att adopterades ursprungsidentiteter systematiskt har raderats vilket oftast gör det omöjligt för dem att någonsin återknyta banden till de biologiska föräldrar som de i många fall stals ifrån. Ett förfarande som var rutinmässigt.
Vi vet idag att den svenska staten, som organiserade tusentals adoptioner på 60- och 70-talen innan privata organisationer som Adoptionscentrum tog över, redan då kände till att verksamheten inte gick rätt till.
Vid flera tillfällen har svenska staten också kontaktats av ursprungsländer (bland annat Sydkorea) som bett Sverige att returnera barn som har adopterats på otillbörlig grund – eftersom de biologiska föräldrarna ville ha tillbaka sina barn.
I samtliga dessa fall har svenska staten vägrat.
Inte minst Adoptionscentrum men också de andra adoptionsorganisationerna fick under den internationella adoptionens guldålder mellan 1970- och 2000-talen upprepade gånger information om att oegentligheter begicks. Att de närmast var legio och inte handlade om enstaka undantag.
Trots det fortsatte business as usual. De illegala adoptionerna från Kina tilläts fortgå när Ulf Kristersson var Adoptionscentrums ordförande trots att han fick vetskap om dem och den internutredning om Chile-adoptionerna som Kristersson tillsatte vid samma tid på 00-talet kom fram till att inga fel begåtts – trots allt som senare har framkommit.
Att ta barn från utsatta föräldrar och familjer och för alltid bryta banden mellan dem genom att radera all information och därefter konstruera en helt ny påhittad identitet för att kunna adoptera bort barnet är på alla sätt och vis ett brott mot de mänskliga rättigheterna som skapar trauman hos de inblandade parterna.
I de adoptionsutredningar som genomförts i olika länder konstateras att förstaföräldrarna i ursprungsländerna lidit ända sedan de fråntogs sina barn och att adoptivföräldrarna handlat i god tro och tvingas inse att de blev lurade av en adoptionsindustri som inte bara avkrävde dem på stora summor pengar utan också gjorde dem till högst ofrivilliga medbrottslingar.
De adopterade som berövats sin historia och fråntagits sin identitet tvingas för alltid leva med att de aldrig någonsin kan lita på någonting som står i deras adoptionsdokument.
För att åstadkomma detta krävs inrättandet av statliga DNA-databanker
Det som krävs för både Sydkoreas och Sveriges del är att båda länderna inleder en försoningsprocess över 70 år efter det att den internationella adoptionsverksamheten i sin moderna form föddes. I båda fallen krävs en offentlig ursäkt från Sydkoreas president respektive Sveriges statsminister och i båda fallen behöver länderna kompensera de adopterade genom att göra allt de kan för att om möjligt återställa de adopterades ursprungliga identiteter.
Det handlar konkret om att tvinga de sydkoreanska och svenska adoptionsorganisationerna att öppna arkiven och berätta sanningen om vilka de adopterade egentligen är, bortom alla manipulerade dokument som exempelvis påstår att de är hittebarn samt hjälpa dem att återknyta kontakten med sina biologiska föräldrar, familjer och släktingar innan det är försent.
För att åstadkomma detta krävs inrättandet av statliga DNA-databanker dit adopterade och förstaföräldrar liksom biologiska syskon och andra släktingar kan lämna sitt DNA utan kostnad. Sverige behöver också ett kunskaps- och resurscentrum som kan stödja och bistå adoptivfamiljerna. Det är ett förslag från en tidigare adoptionsutredning (2004) som aldrig blev verklighet trots att de utlandsadopterade är en av de grupper som allra mest drabbas av självmordsförsök, självmord och allmänt utbredd psykisk ohälsa och social problematik.
Även om de offentliga ursäkterna och de efterföljande åtgärderna blir smärtsamma och kommer att kantas av sorg och vrede för alla parter så är de nödvändiga för att åstadkomma ett bokslut över detta mörka kapitel i relationerna mellan västvärlden och det globala Syd.
Målet måste vara att få till stånd en försoning som inte bara gynnar de biologiska familjerna, förstaföräldrarna, adoptivföräldrarna och de adopterade – utan även de sistnämndas barn så att de slipper ärva det trauma deras föräldrar bär på.
Tobias Hübinette är lärare och forskare vid Karlstads universitet. Han forskar på adoptionsfrågan i både Sverige och Sydkorea.
