Nu förlorar kritikerna sin makt över konsten

Det är en film som väcker känslor. 

Efter sin utbildning ger sig fyra studenter ut på en lite skakig undersökning med ett team som består av fyra tv- och filmarbetare och bebisen Lilly. 

Dagens Nyheters Sonia Hedstrand slaktar dokumentärfilmen utan pardon och menar att den är populistisk och riskerar att spä på konsthatet i samhället. 

I Expressen skriver författaren och filosofen Lyra Ekström Lindbäck att filmens lösa form är de fyra regissörernas sätt att själva göra ”konstnärlig forskning” vilket resulterar i mentala och konstnärliga irrvägar. Filmen tar inte konstnären Bogdan Szyber och hans havererade forskningsprojekt och institutionella kritik på allvar, menar hon. Och regeringen slösar bort 58 miljoner på Stockholms konstnärliga högskola (en lösryckt siffra som lätt förväxlas med de 42 miljoner som Vetenskapsrådet lägger på konstnärlig forskning).

Det är många starka känslor och mycket begreppsförvirring i omlopp just nu. 

Den konstnärliga forskningsmiljön är min verklighet sedan 2010 då jag började en konstnärlig forskarutbildning. Jag doktorerade i september 2017. Nu är jag timanställd och frilansar.

Det fyra regissörerna är mina före detta masterstudenter på en kurs som heter ”Metoder i konstnärlig forskning”. En av dem gick en ettårig kurs som resulterade i en stor utställning i ETC solpark våren 2023. Jag medverkar dessutom i filmen. Plus att jag känner Bogdan Szyber sedan gymnasietiden.

Konstnärlig forskning har funnits i Sverige i över 20 år och det finns cirka 200 konstnärer av olika discipliner som har en konstnärlig doktorsexamen. I regel tar en konstnärlig forskarutbildning fem år eftersom studenterna ofta har tjugo procent institutionstjänstgöring. 

När jag doktorerade var jag den första av mitt slag från Stockholms konstnärliga högskola. Mitt ämne var gestaltningsprocesser i animerad film.

Jag gör konst, film, animationer, dokumentärer och undervisar. Jag har också skrivit en del böcker.

Konstnärlig forskning är en disciplin som tillsammans med gender studies och queerteori är under attack i kulturkriget. SD:are men också många vanliga akademiker vill avskaffa konstnärlig forskning eftersom den i grund och botten är radikal och innebär ett maktskifte kring vem som ska förklara och begripa konst. 

Bogdan påstod sig ha gjort ett Wallraff-liknande journalistiskt avslöjande inom akademin under fem långa år

Debatten har rasat hela 2024.

Det började i april med en hyllad föreställning på teater Konträr i Stockholm, där Bogdan Szyber bakade en kaka av sin underkända avhandling och åt upp den under ritualistiska ceremonier. 

Scenen var fylld med bubblande provrör och såg ut som en bild ur ”Poor Things” med Emma Stone, till dundrande techno i bästa Berghainstil. Ritualen på Konträr var tänkt som en slutpunkt på det trauma det innebar för Szyber att få sitt arbete underkänt.

I juli kom sen en artikel i Kvartal, där Bogdan påstod sig ha gjort ett Wallraff-liknande journalistiskt avslöjande inom akademin under fem långa år. Det framstår som en möjlig efterkonstruktion. Driven av en legitim ilska efter att ha blivit underkänd, gick Szyber hårt åt den konstnärliga forskningen. 

Bluff och båg. Hå hå. Mumma för populister. 

Han blev påhejad av filosofen och författaren Lyra Ekström Lindbäck, som i ett brandtal i tidskriften Respons beskrev konstnärliga forskare och doktorander som ”statstrogna konstnärer utan publik”. Lindbäck romantiserade begreppet ”fri konst” och ansåg att konsten bör få behålla sin förtrollning. Det är inget fel med det, vem vill inte bli drabbad av konsten, men det är knappast en seriös kritik av den konstnärliga forskningen. Ett av de största misstagen som både Ekström Lindbäck och Bogdan Szyber gör är att de blandar ihop begreppet ”konstnärlig forskning” med en vanlig doktorandutbildning. 

Det sistnämnda är verk och texter som kommer till under en femårig forskarutbildning medan konstnärlig forskning i regel finansieras av Vetenskapsrådet.

Enligt mig höll den högre klass än många andra godkända doktorsarbeten från Stockholms konstnärliga högskola

I oktober ryckte den konstnärlige forskaren och musikern Klas Nevrin ut till försvar i en essä i Parabol. 

Där lyfter han fram akademins kollektiva och öppna arbetssätt som en positiv förändring som ger möjlighet till en ny sorts stabilitet och självförtroende, bort från magiska svampar, skumma krogar och smutsiga ateljéer.

Nevrin citerar koreografen Efva Lilja, som påpekar att konstnärlig forskning, utöver att bidra till kunskap, kan ge möjlighet till fördjupning och långsiktigt arbete utan att behöva leverera på en alltmer kommersialiserad marknad. Hon betonar också att det möjliggör nya samarbetsformat med konstnärer från andra konstformer och forskare från andra discipliner.

Nevrin passar samtidigt på att ge Bogdan Szyber en taskspark och anser att det var befogat att underkänna hans avhandling – en ståndpunkt som kan diskuteras. Enligt mig höll den högre klass än många andra godkända doktorsarbeten från Stockholms konstnärliga högskola. 

Begreppet ”Edu-art” myntades av Bogdan för att beskriva konst som kommer till under en utbildning och i hans forskning fanns också ett sätt att samla ihop resultat av konstnärlig forskning plus en viktig undersökning av ett digitalt proletariat, en armé av akademiska spökskrivare som finns på nätet.

Ett tydligt exempel på hur nya samtal, nätverk och teoribildningar kan växa fram är konstforskaren och dokumentärfilmaren Staffan Juléns projekt: ”Den värsta lögnen är den dokumentära – vad innebär ett subjektivt dokumentärfilmsspråk i post-sanningens tid”. Ett projekt som fick stöd Vetenskapsrådet och som förutom en rad offentliga samtal och seminarier resulterat i en dokumentärfilm ”Kärlek på svenska”, en essäbok ”Jakten på det autentiska”, en självständig litterär gestaltning av Marit Kapla och nu senast en pjäs på Dramaten i regi av Nadja Weiss. 

Pjäsen utgår från samma grundmaterial som filmen och Kaplas bok och är en fortsättning på undersökningen av hur urval och gestaltning kan leda till olika tolkningar utifrån ett identiskt grundmaterial.

Staffan Juléns projekt har skapat kunskap men också bestående verk i olika discipliner. Det verkar på flera olika plan. 

Det skulle inte varit möjligt utan stöd från Vetenskapsrådet.

Konstnärlig forskning bygger på ett omslutande inifrånperspektiv och har ett immersivt förhållande till konsten. Immersivt betyder att simma i något. Att vara vattnet, för att citera Kung Fu-mästaren Bruce Lee. 

Det är ett skifte som återknyter till en tid då de som skrev om konsten själva var konstnärer

Det vi ser är en del av ett maktskifte där tolkningsföreträdet över konstnärliga praktiker övergår till konstnären själv och flyttas från konst- och filmvetare, kuratorer och kritiker. Självklart kan det väcka motstånd när makt omförhandlas. Det är ett skifte som återknyter till en tid då de som skrev om konsten själva var konstnärer – renässansens Giorgio Vasari, stumfilmens och revolutionens Sergej Eisenstein eller den nya franska filmvågens Agnès Varda.

Det konstnärliga forskningsfältets mångfald är resultatet av en komplex men sammanhållen utveckling som i sin kärna är radikal. Att jämställa konst med vetenskaplig forskning och se den som en källa till ny kunskap är på många sätt lika omvälvande som 1776 års tryckfrihetsförordning.

Vad jag erfarit genom att sedan 2010 vistas i den konstnärliga forskningsmiljön är att de konstnärliga högskolornas administrativa sätt att fungera har svårt att på djupet tillämpa radikaliteten den konstnärliga forskningen. Att gnissel, byråkrati och konkurrens mellan lärosäten gör det svårt för miljön att utvecklas. Att det saknas ett nationell strategi för att få forskningsfälten att blomma ut. 

Men det går. Inom de närmaste åren kommer en rad konstnärliga forskningsprojekt att vrida och vända på samhällsfrågor, ta fram bortsuddad historia och göra upp med brott gömda i den svenska garderoben. 

Var så säker.