– Allt jag skriver är politiskt, för mig finns det inget annat sätt att skriva på. Men samtidigt motsätter jag mig idén att konst ska användas för politiska syften, även om den kan ge människor hopp och mod i tider av krig, uppror och folkmord. 

Vi ses en snöig eftermiddag på Norstedts, hennes svenska förlag, och Isabella dricker hett te i små klunkar. Hon håller på att återhämta sig från en långdragen förkylning och har jetlag efter flygresan från New York, där hon just nu har ett vistelsestipendium på New York Public Library.

Hennes andra roman ”Vålnaden in” kretsar kring en teatergrupp i Palestina som sätter upp ”Hamlet” på den av Israel ockuperade Västbanken. Huvudpersonen Sonia är skådespelerska och har en holländsk-palestinsk mamma och en palestinsk pappa. När hon hälsar på sin storasyster Haneen som flyttat från London till Haifa blir hon ofrivilligt indragen i Hamlet-uppsättningen, som visar sig vara på liv och död. Teater kan vara väldigt farligt, som en av skådespelarna säger i romanen.

Under första intifadan förbjöds Hamlet i israeliska fängelser eftersom meningen ”att vara eller inte vara” sågs som en uppmaning till väpnad kamp

Idén att skriva om palestinsk teater och motstånd har funnits med ända sedan Isabella Hammad som tonåring såg dokumentärfilmen ”Arna´s children” av den israelisk-palestinska skådespelaren och aktivisten Juliano Mer-Khamis. Han startade Frihetsteatern i Jenin 2006 tillsammans med sin israeliska mamma Arna som drev teaterprojekt för palestinska barn i flyktinglägret på norra Västbanken.

– Det är intressant hur Juliano Mer-Khamis beskriver den kulturella intifadan som pågår parallellt med den väpnade. Många av barnen som deltog i teaterprojektet tvingades även sedan ut i strid, säger Isabella Hammad.

– Minnet av filmen fanns med när jag började skriva min bok. Jag ville utforska teatraliteten i den koloniala situation som palestinier befinner sig i, och beskriva på vilket sätt teater kan användas för att trotsa den israeliska apartheidregimen som kontrollerar både kroppar och områden.

Att det blev Shakespeares klassiker ”Hamlet” är ingen slump. Pjäsen har nämligen en speciell historia i Mellanöstern.

– Under första intifadan förbjöds ”Hamlet” i israeliska fängelser eftersom meningen ”att vara eller inte vara” sågs som en uppmaning till väpnad kamp. Även i Egypten hade pjäsen starka politiska konnotationer, där blev meningen en slogan för arabisk nationalism – fast översatt i plural som "ska vi vara eller inte vara”. Allt det här tyckte jag var intressant, jag kände att det fanns saker att leka med i Hamlet som passade in i den berättelse jag ville skriva.

Vad är kulturens roll i tider av krig och katastrof?

– Det beror kanske på vilken form av kultur man arbetar med. Musik och teater är konstformer som ofta upplevs kollektivt, vilket kan skapa gemenskap och ge människor kraft att fortsätta kämpa. Den sortens kultur kan fungera som ett slags lim mellan oss när det är som svårast, få oss börja prata och ta hand om varandra. Som författare är det däremot lite annorlunda eftersom vårt ”konstverk” boken både något som skapas och upplevs individuellt. Jag skriver själv och läsaren läser ofta själv, säger hon.

– Men när det gäller Palestina tror jag förutsättningarna för  kultur radikalt har förändrats sedan oktober 2023. Förut sa vi etnisk rensning, ockupation och bosättarkolonialism, men nu när vi får kalla det vad det är, ett folkmord, kastar det nytt ljus över hela den palestinska historien från 1948 fram till nu. Det kommer påverka allt, även konsten.

Det stämmer att det inom palestinsk konst och kultur alltid finns en förväntan på dig som konstnär att du ska vara engagerad i kampen

När jag hör dig prata om den palestinska konstens villkor tänker jag på det välkända Brechtcitatet: ”Vad är det här för tid, när ett samtal om träd nästan är brottsligt, eftersom det innebär tystnad om så mycket grymhet.”  Känner du ibland att du hellre skulle vilja skriva om träd än om folkmord?

– Nej, men det stämmer att det inom palestinsk konst och kultur alltid finns en förväntan på dig som konstnär att du ska vara engagerad i kampen och adressera det i ditt verk. Jag skojar lite om det i boken, att någon klassisk Shakespeare-figur blir självmordsbombare i den palestinska teaterversionen eller att den gamle Hamlets spöke blir Yassir Arafat. Men visst, jag har absolut blivit inspirerad av Brecht i vissa avseenden, att man inte ska låta publiken eller läsaren fly in i konsten utan istället få dem att bli medvetna om situationen.

Isabella Hammads nya bok handlar inte bara om palestinsk teater och motstånd. Ett annat ledande tema är syskonrelationer och hur det är att växa upp i en familj med föräldrar från olika länder.

Huvudpersonen Sonia är en skådespelerska som bor i London och har mest barndomsminnen från Palestina när familjen hälsade på pappans släkt på sommarloven. Hennes storasyster Haneen som är forskare har däremot valt att flytta till Haifa och jobbar på ett israeliskt universitet. När Sonia hälsar på sin syster förtydligas deras olika livsval och under berättelsens gång blottläggs konflikter, relationer och minnen som både skapar närhet och avstånd dem emellan.

– Jag är väldigt intresserad av hur olika familjer kan vara. Hur de kan forma dig politiskt och socialt, hur starkt präglade vi blir av dem, men också hur vi kan göra olika livsval trots att vi vuxit upp i samma familj. I min bok har systrarna Haneen och Sonia gått skilda vägar, och jag ville utforska hur det palestinska ”tillståndet” påverkar dem utifrån deras val.

Isabella Hammad har själv en bror som hon beskriver som väldigt olik henne, men är lika stolt som hon själv över att vara palestinier. Att ha vuxit upp med föräldrar från olika länder och ha sina rötter i flera kulturer upplever hon mest som positivt.

– Jag tror att det blir allt vanligare att växa upp så, det är en spegling av modernt liv och migration, oavsett om den påtvingad eller frivillig. För min egen del har det varit lyckosamt, som konstnär eller författare så tror jag att det är en fördel att befinna sig i ett ”mellanförskap”, att ha tillgång till det hybrida och mixade. Det har hjälpt mig att hitta nya, oväntade och intressanta perspektiv, både i mitt skapande och i livet i övrigt.

De ”civiliserar” de infödda genom att massakrera dem, de kallas ”barbarer”

I din bok säger den palestinska skådespelaren Wael: ”Varje familj har sin egen Nakba-historia”.  Hur ser är din familjs Nakba-historia ut?

– Min farfar är från Haifa, men han dog innan jag föddes så jag vet inte hur hans Nakba-historia såg ut. Resten av min palestinska familj kommer från Nablus på Västbanken så de blev inte tvångsförflyttade, men de upplevde Jordaniens styre och kriget 1967. Och sedan dess har Israels förtryck och ockupation bara fortsatt och förvärrats.

Du har tidigare sagt att idén om att det som hände den 7 oktober var en invasion är fullständigt felaktig: ”Palestinierna är instängda i ett ghetto. Du kan inte utöva självförsvar mot en befolkning som du ockuperar militärt.”

– Ja, kolonialmakter använder sig alltid av detta dubbeltydiga språk. De ”civiliserar” de infödda genom att massakrera dem, de kallas ”barbarer” fast det i själva verket är kolonialmakten själv som beter sig barbariskt. Så det finns alltid en projicering, det är egentligen väldigt freudianskt. Självförsvarsnarrativet bygger på en lögn och rädsla för vad den ”primitiva andre” ska göra mot en, så måste de dödas i preventivt syfte. Det är samma sak med urfolken i Nordamerika, cowboyerna var ”tvungna” att döda och ”civilisera” dem för att skydda sig själva. 

De postkoloniala teorierna finns närvarande i allt Isabella Hammad skriver. Men efter en aning överdriven rubrik i den brittiska dagstidningen The Guardian med citatet ”Jag hörde Edward Said föreläsa när jag var sju år”, känner hon ett behov av att förtydliga sin relation till den bortgångna palestinsk-amerikanska tänkaren vars bok ”Orientalism” anses utgöra startpunken för den postkoloniala idéströmningen.

– Jag minns ingenting av den föreläsningen, i själva verket somnade jag innan den var klar. Men självklart är Edward Said viktig för oss alla genom sina teorier om förhållandet mellan kultur och imperium. Hans författarskap har betytt väldigt mycket för mig personligen, och jag fick äran att skriva en föreläsning till hans minne för Columbia University 2023. Den kommer snart ut i svensk översättning.

Trots att hon kallar Edward Said för en ”fantastisk författare och tänkare” finns det saker hon stör sig på i hans resonemang. Som att det många gånger läggs mer tonvikt på diskurs och representation är på materiella verkligheter.

– I ”Orientalism” utelämnar han faktiskt själv klassanalysen, vilket jag tycker är problematiskt. Resonemanget kretsar kring en slags kosmopolitisk postkolonial figur, utan att tydliggöra att det faktiskt är materiella möjligheter som avgör vem som får ett utländskt pass, vem som är en kosmopolitisk intellektuell som kan resa i hela världen och vem som är flykting i ett läger utan rätt att arbeta. Det här är en viktig del av den palestinska erfarenheten som Said inte riktigt tar upp. Men det är okej att vara lite oense med honom ibland, han har skrivit så mycket annat underbart och intressant.

Intervjutiden är slut och det är dags för fotografering utomhus. Något motvilligt drar Isabella Hammad på sig alla kläder hon har och får låna mina vantar när vi pulsar ut i nyfallna snön.

Då minns jag plötsligt en mening från hennes bok som funnits med i mitt bakhuvud under hela intervjun men som jag har glömt att adressera. I boken säger huvudpersonen Sonias farmor: ”Den dag det finns en palestinsk stat kommer min själ att återuppväckas”.

Isabella Hammad är kall och trött efter att ha poserat i minusgrader och behöver vila inför kvällens författarsamtal på Kulturhuset, men jag måste fråga: tror hon att hon kommer få uppleva bildandet av en palestinsk stat under sin livstid?

Min fråga möts av en lång tystnad. Hennes blick är allvarlig och blank. Sedan svarar hon:

– Jag vet inte. Inshallah.