Året är 2002. Ingrid Betancourt är på väg till San Vicente del Caguan under valrörelsen när dåvarande presidenten meddelar att hennes säkerhetseskort är indragen. Det officiella skälet är att det är för farligt att färdas där. Men hon väljer att fortsätta resan. Hennes politiska rival ska hålla ett valmöte i samma stad som hon. Genom indragen säkerhet tror han att hon ska vända.
– Av min pappa hade jag lärt mig att i valsituationer ska man inte handla efter sitt intresse utan efter sina principer. Mitt intresse var att åka hem till min sjuka pappa men mina principer sa att jag måste fortsätta kampanjen, berättar hon.
Under resan blir Ingrid tillsammans med kampanjledare Clara Rojas bortförd och sex och ett halvt års fångenskap påbörjas.
HIttade stöd hos medfångar
I boken Även tystnaden har ett slut har hon beskrivit förhållandena som hon och de andra medfångarna levde under med ständiga förflyttningar, trånga skjul att bo i, kedjor, sjukdomar och stora psykiska och fysiska påfrestningar. Dessutom var hon under långa perioder fastkedjad vid ett träd.
Hur går man vidare efter en sådan upplevelse?
– Man går vidare för att man måste. Och nu efteråt undrar jag ofta hur klarade jag det, säger hon.
Svaret är genom värdighet och hopp. Med värdighet menar hon rätten att bestämma vilken människa hon ville vara. Att inte anpassa sig till fånglivet, för då sanktionerade hon fångenskapen. Att alltid påtala att hon inte vill vara där, att inte böja sig.
– Den andra delen, hopp, betydde för mig en övertygelse om att fångenskapen inte skulle vara för evigt.
Det visar sig snabbt att Clara Rojas och Ingrid Betancourt inte har stort stöd av varandra.
– Visst hittade jag stort stöd hos medfångar, men inte just hos henne. Vi befann oss på så olika stadier i livet. Clara hade ingen familj hemma. Hon hade inte samma driv att bli fri och inrättade sig mer i livet i fångenskap. Mitt mål var hela tiden att komma hem till barnen.
Hon återkommer till att hon under fångenskapen tänkte mycket på vem hon ville vara. Och det var inte politikern Ingrid Betancourt, utan mamman.
– Det var längtan efter att finnas för mina barn som gjorde att fokus var att komma tillbaka till dem. Att jag var tvungen att rymma, det var allt jag tänkte på.
Men trots åtskilliga flyktförsök var det inte genom flykt hon blev fri, utan genom en välregisserad fritagning av colombiansk militär. Enligt henne själv hade den inte genomförts utan de franska påtryckningarna och engagemanget från dåvarande franske presidenten Nicolas Sarkozy.
Väl hemma hade livet förändrats. Hennes man hade träffat en annan kvinna. Barnen hade blivit stora.
”Kan inte vrida klockan tillbaka”
Ingrid Betancourt har blivit kritiserad främst efter att hon begärt skadestånd på fem miljoner euro från colombianska staten för det lidande som hon var med om.
Var det rätt att begära det?
– Man kan inte ersätta lidande genom att vrida klockan tillbaka, jag kan inte få tillbaka någonting. Pengar är det enda sättet att möta det. Om jag inte varit politiker så hade inte mitt krav på skadestånd blivit bemött så här. Det var ett sätt att komma åt mig moraliskt från mina politiska motståndare. Men de hade inte behövt vara oroliga. Jag ville inte vara politiker mer.
Efter intervjun talar hon inför en fullsatt sal på Grand Hotel i Lund. Det handlar mycket om det stundande presidentvalet. För även om hon inte längre är politiker så är hon i högsta grad politisk.
– Om Juan Manuel Santos blir återvald så vinner en person som står för fred.
Santos motkandidat är Oscar Ivan Zuluaga. Inför valet så säger opinionsmätningar att många kommer att rösta blankt. Ingrid beskriver det som att folk är förvirrade. Propagandan är stor och de som tjänar på den långvariga konflikten mellan regeringen och Farc manipulerar folk. Den är lönsam för de som idag tillskansar sig mark som bönder odlat upp. Korrumperade tjänstemän gör att det går att få papper på att de är rättmätiga ägare till marken. Den underblåses också av knarkmaffian och alla andra som tjänar pengar på knarket – bland dem många politiker.
– I storstäderna lever folk rätt bra. Delvis tack vare att före dette presidenten Álvaro Uribe skapade större säkerhet för stadsborna, det berömmet kan jag ge honom. Men han byggde tryggheten genom att stärka polisen och militären, inte genom att ändra strukturen.
– För att kunna rösta i valet måste man vara registrerad och ha ett id-kort. Och det är väldigt många människor som saknar det, främst på landsbygden. Så de som verkligen lider av konflikten får inte rösta.
”Colombia behöver fred”
Att Santos står för en fredsprocess har visat sig genom att man nu har fredsförhandlingar med Farc som bland annat lett till att man är överens om att samarbeta för att stoppa odlingen av och handeln med narkotika.
– Fred är vad Colombia behöver. Och när vi får slut på konflikten så måste vi hitta alternativ för alla som idag försörjer sig genom att odla koka-buskar. Colombianer ska kunna känna att de har en plats internationellt. Det måste bli enklare för colombianska ungdomar att komma ut i världen och studera och få nya idéer om hur världen kan se ut.
